Enbart ett litet antal personer har rätt kontakter för att nå framgång med företag på Kuba.

KUBA Den kubanska regimen marknadsför landet för att ge en mer positiv bild av det. Men är Kuba verkligen så förnyat som man vill ge sken av? Fortfarande existerar ingen press- eller yttrandefrihet. Sara Skyttedal skriver om läget i landet, dess framtid och utvecklingsmöjlighet.

De senaste åren har det genomförts ett antal politiska reformer på Kuba. Dessa har marknadsförts hårt genom den kubanska regimen – även i svensk media har vi kunnat läsa rapporter om den ökade ekonomiska friheten i landet.

En av förändringarna är att Kuba nu öppnat för ett licenssystem för småföretagande. Det låter givetvis positivt att uppmuntra entreprenörskap, inte minst i ett land som traditionellt är planekonomiskt, men det nya systemet är långt ifrån fri företagsamhet.

Snarare är det att betrakta som en framtvingad lösning för att hantera den ohållbara ekonomiska situationen i landet och de företag som bedrivits olagligt och svart tidigare. Förändringarna är dessutom mycket begränsade: dels i sin omfattning, men framförallt genom att de främst gynnar regimvänner.

Även om det nu är fritt att söka licens för att starta företag är det få som har möjlighet att samla ihop till ett startkapital för att ens överväga alternativet. Enbart ett litet antal personer har rätt kontakter för att ha förutsättningar att nå framgång.

En vanlig månadslön på Kuba ligger på mellan 60 och 130 kr. Möjligheterna att spara pengar är begränsade och det är svårt att få sin entreprenörsdröm att gå i uppfyllelse. För de flesta är det helt enkelt omöjligt. Även om medborgarna nu tillåts äga mobiltelefoner och datorer är det inte många som har råd, ens med begagnade varianter. Kort sagt är dessa hyllade och ivrigt propagerade ekonomiska reformer inte något som den vanliga kubanen gynnas av.

Sedan i januari i år tillåts kubaner för första gången resa utomlands. Detta ger åtminstone en möjlighet att resa ifrån en ohållbar ekonomisk och social situation. Återigen är det dock en reform som inte kommer alla till del. En av förutsättningarna är att man har ett giltigt pass och reglerna för att få ett sådant är utformade så att myndigheterna i realiteten kan ha kontroll över vilka som tillåts lämna landet. På samma sätt finns det för många av de andra reglerna som gör att förmånerna främst kommer regimlojala till del. För även om det införts en rad kosmetiska reformer inom olika områden är Kuba samma gamla slutna, ofria, kommunistiska stat där det varken råder politisk eller ekonomisk frihet.

Det existerar fortfarande ingen yttrandefrihet, pressfrihet eller organisationsfrihet.

För de som tänker annorlunda och som önskar se ett fritt Kuba finns ingen laglig möjlighet att arbeta aktivt för en förändring. Den opposition som ändå finns kämpar trots risk för att fängslas, förföljas och få sitt liv söndertrasat.

Detta ämne behandlades under ett seminarium som Kristdemokratiskt Internationellt Center (KIC) arrangerade tillsammans med Kristdemokraterna den 5 mars. På besök i Sverige var Rosa Maria Payá från den kristdemokratiska rörelsen Movimiento Cristiano Liberación (MCL), dotter till Oswaldo Payá. Rosa Maria har nu fått tillåtelse att lämna Kuba under en tid, och hon reste till Sverige tillsammans med Regis Iglesias som är MCL:s talesperson i Spanien. Både Payá och Iglesias vittnade om den ihärdiga förföljelsen av oppositionen.

I samband med seminariet arrangerades också en minnesceremoni för Oswaldo Payá och Harold Cepero som avled i en bilkrasch i somras. Payá var landets främste oppositionsledare och Cepero ledaren för MCL:s ungdomsorganisation. De var båda viktiga symboler och drivkrafter för en annan framtid.

Skulden för deras död och bilkraschen har kubanska regimen lagt på den spanska ungdomspolitikern Angel Carromero, som körde bilen. Han har nu dömts till fyra års fängelse. Carromero själv har nu gått ut och berättat om sina minnesbilder från händelsen. Om hur bilar förföljt dem under en längre tid och om hur de till slut prejats av vägen.

Även om det är omöjligt för oss som inte själva var där att helt veta vad som verkligen hände på Kuba den 22 juli, när två av oppositionens viktigaste företrädare gick bort, vet vi vad som hänt tidigare och hur situationen ser ut för den kubanska oppositionen.

Angel Carromeros trovärdigt framställda redogörelse ligger i linje med vår kunskap om hur regimen agerat tidigare. Om hur dödshoten och trakasserierna blivit en vardag för landets dissidenter, och om hur regimen fingerar berättelser och hittar syndabockar för att komma undan med brott mot de mänskliga rättigheterna.

Ett liv under dessa förutsättningar är givetvis skrämmande, och för oss i Sverige som ibland tar våra friheter för givna, är det svårt att förstå hur människor vågar utmana en förtryckande regim. Men under seminariet vittnade både Payá och Iglesias om hur hoppet är det som måste hållas vid liv och att rädslan måste fortsätta att utmanas.

Det enda sättet att synliggöra det trasiga samhälle som Castroregimen skapat genom övervakning, rädsla och repression är att vi i omvärlden ifrågasätter den information som sprids från den kubanska staten.

Inlägget Ett förnyat Kuba? dök först upp på Frivärld Magasin.

Anledningen till att vi åker till USA är för att lära oss av den amerikanska valrörelsen. Den är fascinerande på så sätt de lyckas engagera vanliga människor i det politiska livet och i valkampanjen. Det är lärorikt att se nya kampanjmetoder och givetvis att på nära håll lyssna till det amerikanska politiska samtalet. Det som kommer att dominera detta samtal är den i särklass största valfrågan, som handlar om ekonomin och om jobben. Det är också naturligt i ett land där man inte har en budget i balans, en växande statsskuld och där det finns 23 miljoner arbetslösa.

För egen del har jag intervjuats flera gånger om KDU:s beslut att resa till USA. Jag har dessutom ställt upp i debatter i ämnet och berättat för människor i vardagliga samtal att jag tror att Mitt Romney är den kandidat som är bäst för USA, och bäst för USA:s roll i världen, vilket är något som påverkar oss även i Sverige. Vi uppskattar det faktum att Romney, och republikanerna är de som förespråkar ekonomisk hushållning, mindre byråkrati och maktcentrering samt ett USA som tar ansvar även för sin omvärld.

Vid de flesta tillfällen, då jag nämnt detta, har jag nästan omedelbart fått frågor om abort och homosexualitet. Nu är jag visserligen van, eftersom det också finns fördomar om oss kristdemokrater inom dessa områden som man i tid och otid behöver förklara, men i fallet med USA-valet har reaktionerna varit än mer absurda. Många svenskar verkar tro att den avgörande frågan är hur abortlagstiftningen ska se ut. Detta trots att det är ett område som presidenten inte ens har ett direkt inflytande över, bland annat eftersom reglerna nästan uteslutande sätts på delstatsnivå.

Det Republikanska partiet är det som står mig närmast och som tilltalar mig mest ur en ideologisk synvinkel. Republikanska ungdomsförbundet är också KDU:s systerorganisation genom vårt medlemskap i International Young Democrat Union (IYDU). Men även om Republikanerna är de som jag uppskattar mest av de två politiska alternativen så är det, av flera skäl, inte ett parti som fungerar på samma sätt som våra partier gör i Sverige.

USA är en federation av stater. Delstaterna har ett självbestämmande i många frågor och beslutar sannolikt över mer av sin lagstiftning själva än vad Sverige gör i förhållande till EU. Personer som har rest runt i USA kan vittna om att det är ett enormt mångfacetterat land. Det finns förbluffande storstäder med skyskrapor, det finns ödemark och det finns småstäder fyllda med countryälskande människor i cowboyhattar. Och mycket mer därtill, utöver de givna stereotyperna. Republikanska partiet kan, med anledning av detta, på delstatsnivå ha radikalt olika ståndpunkter i förhållande till varandra.

I Sverige är vi också så vana vid effekterna av vårt proportionella valsystem som gett åtta partier i riksdagen där alla har väl definierade partiprogram som alla medlemmar förväntas skriva under på. I USA, där det i princip bara finns två partier, blir dessa tvungna att vara breda. Något jag inte heller tycker är fel, det verkar uppfriskande med högt i tak. Inom både Republikanerna och Demokraterna finns det personer med åsikter som skiljer sig kraftigt från varandra. Båda partierna har också medlemmar av extrem karaktär, åtminstone med svenska mått mätt.

Inom Republikanska partiet ryms människor med mycket olika syn på flera politikområden. Som vilken roll USA ska ha i världen – en isolationistisk eller interventionistisk. Om hur mycket politiker ska lägga sig i folks privatliv – de som tycker att politiker inte har något med det att göra alls och de som tycker att staten ska upprätthålla flera viktiga värden, även inom det sociala området. Hos republikaner finns också skilda åsikter kring hur sjukförsäkringssystemet borde utformas. Det finns, kort sagt, stora skillnader inom partiet, framför allt sakfrågemässigt, men också när det gäller medlemmarnas socioekonomiska bakgrund.

Anledningen till att jag vill stödja Republikanerna, trots att det kan vara svårt säga exakt vad partiet tycker i alla frågor, även i frågor som är kontroversiella, är helt enkelt de tydliga politiska huvuddragen.

Republikaner kämpar för en sund ekonomisk politik, där man förstår att statens omfattning måste minska. De anser att skatterna behöver vara låga, både för människors frihet ska öka, men också för att låg skatt på arbete ger fler jobb. När man lyssnar till republikaner är det tydligt att de anser att familjen är viktig och att dess roll måste stärkas. Dessutom finns en insikt om att makt hör hemma så nära medborgarna som möjligt och att det behövs mindre makt till den politiska eliten i Washington DC.

Det är budskap som tilltalar mig och som det finns en tydlig överenskommelse om inom Republikanerna. Det är också politiska strider som liknar de vi i KDU utkämpar för egen del här hemma i Sverige, och där vi kan inspireras av deras budskap. Därför hoppas jag att det är Mitt Romney som får flytta in i Vita huset efter den 6 november och jag ser fram emot att kampanja för en seger i vågmästarstaten Virginia.

Inlägget Sara Skyttedal (KDU): Därför kampanjar vi för Mitt Romney dök först upp på Frivärld Magasin.