Margaret Thatcher var premiärminister i Storbritannien mellan 1979–1990. Åren vid makten satte spår såväl i landet hon styrde som i omvärlden. Inte minst i Sverige hålls Thatcher fortfarande högt av många. Kanske för att hon stod upp för en kompromisslöshet vi sällan ser i den svenska politiken. Hon representerade en ideologisk glöd som, om den inte dog åtminstone falnade i den svenska politiken med Olof Palmes plötsliga sorti.

Margaret Thatcher – en biografi
Gunnela Björk
Historiska Media, 2013

Gunnela Björk är historiker med särskilt intresse för kvinnohistoria. Det märks i hennes framställning av Margaret Thatcher – en biografi (den första i sitt slag på svenska). Hon vill gärna att historien om Margaret Thatcher ska vara historien om kvinnan bakom järnmasken.

Björk lyckas dock inte leda i bevis att Thatcher skötte politiken iklädd mask – varken kvinnomask eller järnmask. Thatcher var nog helt enkelt Thatcher. Däremot, och det kanske stämmer, spelade Thatcher (eller kanske hennes PR-chef Gordon Reece?) ibland på det faktum att hon, i egenskap av just kvinna, var en udda fågel i sitt sammanhang.

Genom sitt politiska liv arbetade Thatcher aldrig med andra kvinnor. Här hade Björk gärna fått gräva djupare för att förklara: vad berodde det på?

I bokens inledning problematiserar Björk kring det faktum att politiska ledares gärningar ofta är spårbundna och präglade av sina respektive sammanhang, och kring det faktum att Thatchers person, ledarstil och politik fortfarande – 20 år efter att hon lämnat politiken – väcker så starka känsloyttringar. Hur påverkar det sistnämnda försöken att teckna bilden av politikern Thatcher? Hur påverkade politikern Thatcher världen? Hur hade världen sett ut utan Thatcher? Frågorna Björk ställer är såväl intressanta som relevanta – tyvärr är de fler än svaren.

Även om det finns delar i Thatchers bakgrund som berörs särskilt (hennes politiska resa hade kanske aldrig börjat utan möjligheten även för mindre bemedlade att utbilda sig) är bokens största förtjänst kapitlen om den politiska gärningen.

Björk är en skicklig berättare, under läsningens gång får jag ibland påminna mig själv om att det inte är fiktion. Att Thatcher faktiskt funnits på riktigt, och att hon faktiskt genom sina reformer och sin benhårda övertygelse kom att ändra strukturer att vara för alltid. Det var hon – en verklig människa, en politiker i modern tid – som under tiden som utbildningsminister kallades ”Maggie the Milk Snatcher” efter att ha dragit in den fria skolmjölken för sju- till elvaåringarna för att finansiera lågstadieskolor i uruselt skick. När hon 1975 besegrade Edward Heath och blev partiledare fick hon av honom epitetet TBW – That Bloody Woman.

Tidningen The Sun utsåg henne vid ett tillfälle till Storbritanniens impopuläraste kvinna. Lösningen på ”imageproblemen” fick bli att försöka ge Thatcher en folkligare framtoning.

Thatcher kanske inte lät sitt kön begränsa – men att hon aldrig skulle ha reflekterat över det är svårt att tro på.

Även en vän av pragmatisk samförståndspolitik har svårt att värja sig för kraften i det Margaret Thatcher utstrålade – och den spektakulära resa hennes liv och karriär faktiskt var. Detta oavsett om det hon stod för förknippas med hat eller beundran.

Gunnela Björk må lägga väl stor vikt vid det faktum att Margaret Thatcher var kvinna och hon må ställa fler frågor än hon förmår besvara – men berättelsen, den har ett eget värde i en biografi och den är utmärkt.

Inlägget Gunnela Björk: Margaret Thatcher – en biografi dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Anthony Brown

PÅ PLATS Josefine Uppling har besökt en Bertil Ohlin-konferens på temat migration. Att försöka skydda inhemska jobb genom att stänga landets gränser, menar hon, är kontraproduktivt.

Migrationsdiskussionen tenderar att landa antingen i en filosofisk, intuitiv kontext där människans rätt till fri rörlighet över gränser och rätt till skydd är i fokus, eller i en väldigt teknokratisk, ekonomisk matris där siffror får visa på problem versus nytta. 4-5 oktober arrangerade The European Liberal Forum (ELF), tillsammans med bland andra Bertil Ohlin-institutet, en konferens på temat Migration och social mobilitet där dessa perspektiv för en gångs skull inte tog ut varandra.

Bland det 100-tal deltagare som kommit till Malmö från tio Europeiska länder syntes statsråd, politiker, forskare och studenter, och i talarlistan återfanns bland andra migrationsminister Tobias Billström och europaparlamentariker Cecilia Wikström.

Mixen, både när det kom till talare, deltagare och infallsvinklar, var ovanligt lyckad. Att tala om migration utifrån så många olika perspektiv gav den nödvändiga spännvidd som behövs för att förtjänstfullt initiera en spänstig och fördjupad diskussion på området.

Lucie Cerna, forskare i politisk ekonomi från Leiden University College The Hague, i Holland, fokuserade på korrelationen mellan den senaste ekonomiska krisen i Europa och högutbildade människors begränsade rörlighet i Europa. Den i krisens kölvatten allt mer restriktiva migrationspolitik som förts i många EU-länder kommer att skada Europas konkurrenskraft på sikt, sade Cerna. Inte nog med det, bortom de ekonomiska förluster som kan kopplas till en ”missmatch” på arbetsmarknaden (både när det gäller arbetslöshet och arbetskraftsbrist) syns andra negativa synnergieffekter. Graden av diskriminering och främlingsfientlighet ökar med restriktiv migrationspolitik.

Politiska åtgärder vars syften är att ”beskydda” den inhemska ekonomin genom att ”skydda” de inhemska jobben får alltså dubbelt motsatt effekt – den ekonomiska tillväxten påverkas negativt, och attityderna i samhället försämras. Enligt Khalid Koser, tidigare knuten till The Brookings Institution i Washington D.C. och nu dekanus på Geneva Centre for Security Policy, fanns sex månader efter finanskrisens utbrott i Europa inga bevis på att den av politiker ofta initierade restriktiva hållningen till migration bidragit till att bevara och ”skydda” inhemska jobb från migranter.

Trots detta fortsätter politiker i många europeiska länder att låta sina policymakare att tänka kortsiktigt. Att blidka den inhemska väljarkåren i tider av ekonomisk kris trumfar långsiktig tillväxt.

Konferensprogrammets inledande punkt var en busstur genom Malmö: A city built on migration and labour mobilty, som formuleringen i programmet löd. Och visst är det så det sett ut historiskt i Europa, och rimligen måste få fortsätta att se ut – länder och städer växer och utvecklas, såväl ekonomiskt som kulturellt, genom migration och social mobilitet.

Inlägget Migration att bygga på dök först upp på Frivärld Magasin.

JOSEFINE UPPLING
– Vi har problem med frihetsmonumentet. Veiko Lukmann blickar upp mot korset som pryder den enorma glaspelaren på Freedom Square i Tallinn. Monumentet anspelar på Frihetskorset, den medalj som delades ut till soldaterna i det estniska frihetskriget 1918-1920. Fienden? Röda armén.

– Praktiska problem, förtydligar Lukmann med ett skratt. Glasplattorna är tydligen inte särskilt resistenta mot värme – de har expanderat och varit nära att spricka, men nu tror jag att det har åtgärdats.

När monumentet byggdes 2009 var det, försiktigt uttryckt, inte helt känslomässigt okomplicerat. Relationen mellan Estland och Ryssland var minst sagt kylig, och minnesmärket över den tidigare konflikten blev ytterligare en nagel i ögat på Ryssland.

Veiko Lukmann personifierar  en ny generation ester. Han är i 30-årsåldern och är alltså uppvuxen i det totalitära Sovjet, men har levt sitt vuxna liv och ser sin framtid i ett fritt, modernt och ekonomiskt snabbväxande Natoland.

Fram till i februari i år, när Estlands förre försvarsminister Mart Laar lämnade sin plats i regeringen på grund av en stroke, arbetade Veiko Lukmann som Laars rådgivare och högra hand. I dag är han rådgivare i det estniska parlamentet och bistår ledamöterna i det konservativa, marknadsvänliga partiet IRL (i vilket Mart Laar är en förgrundsfigur.)

– Jag och Mart Laar har fortfarande näst intill daglig kontakt. Han befinner sig på en rehabiliteringsklinik utanför Tartu. Tillfrisknandet går sakta men säkert framåt.

Jag undrar hur det har varit att arbeta med en person som varit så viktig för Estlands frigörelse och utveckling. Veiko Lukmann blir tyst och berättar sedan helt kort historien om när Mart Laar för första gången höll en kiwi i sin hand. Kiwin serverades i samband med ett hemligt besök från Sverige och han lär ha frågat om han fick ta med kiwin hem för att visa sina barn. Det var 1990. Året efter var Laar Estlands premiärminister.

Sedan dess har mycket hänt i Estland, och den yngre generationen tänker mer på framtiden än på sin sovjetiska historia.
– Vi siktar framåt, och det känns viktigt för oss att signalera att vi ser oss som en naturlig del av västvärlden, gärna en del av Norden om ni så vill. Vi identifierar oss väldigt mycket med er i Norden. Men visst, vi vill precis som ni ha möjligheten att göra affärer med öst, även med Ryssland. Men relationen är komplex.

– Vi kämpar varje dag för att hålla gränsen mot Ryssland, och vissa hävdar att det fortfarande pågår  infiltration via den ryska ambassaden i Tallinn.

Entreprenörskapet är på uppsving i Estland och många unga människor startar företag som snabbt växer och hittar ut på den globala marknaden. Det som tidigare var ett mycket lokalt förhållningssätt till affärsverksamhet har på kort tid förändrats. Öppenheten mot väst gör att kunskapstradering underlättats väsentligt.

Bilden av ett Estland som rest sig ur den ekonomiska krisen bekräftades i Stockholm ett par månader efter vårt möte i Tallinn. I slutet av augusti höll Swedbank, som en del av sitt sponsorskap i Östersjöfestivalen, seminarium på temat ”Vad kan världen lära av Baltikum?”. Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson slog fast att reformarbetet i Baltikum har lönat sig. Utmaningarna ligger i att förstärka ekonomierna även i Lettland och Litauen så att konkurrenskraften kan stärkas ytterligare i regionen.

Reformarbetet har sedan Mart Laars premiärministerdagar på 1990-talet skett parallellt med sparsamhet och en ytterst medveten lågskattepolitik, både gällande arbete och företagande. Estland är en av EU:s snabbast växande ekonomier, detta utan någon form av stimulanspaket. Rimligen har även Estlands flexibla arbetsmarknad med fackföreningar som är beredda att diskutera nya anställningsformer och oprövade lönemodeller bidragit till den gynnsamma ekonomiska utvecklingen.

Växtvärken är dock påtaglig, och möjligen det största tillväxthindret på lång sikt. Många ambitiösa ungdomar studerar utomlands och återvänder hem för att finna att deras kunskaper inte efterfrågas i den utsträckning de skulle önska. Veiko Lukmann menar att det går att tala om en sorts intellektuell braindrain i Estland.

Att stå med en fot i det totalitära Sovjet, men vara på språng in i den moderna västvärlden skapar ibland förvirring i nationalsjälen. Journalisten och författaren John Chrispinsson deltog också i panelen under Swedbanks seminarium i Stockholm. I sin nyutgivna bok Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (Norstedts, 2012), skriver Chrispinsson om de historiska skeenden som ligger bakom det brödraskap många menar finns runt Östersjön. Men han skriver också om tiden när perspektiven var helt omvända – när svensken vände blicken österut och såg sin framtid där:

– Svensken uppfattade Sverige som ett runt land, inte avlångt.

Samma förmiddag som jag träffar Veikko Lukkman i Tallinn hålls massiva demonstrationer mot Putinregimen i Moskva, 868 km bort. Tidigare på morgonen har jag flugit över Östersjön från Stockholm till Tallinn, en resa på 380 km.

Innan jag lämnar Tallinn tar jag trappan upp till den avsats på Freedom Square där frihetsmonumentet är beläget. Skadorna till trots står det stadigt. Och tittar man noga ser man att det, liksom Estlands unga, blickar västerut.

Inlägget Estlands unga blickar västerut dök först upp på Frivärld Magasin.