JOSEFINE UPPLING
– Vi har problem med frihetsmonumentet. Veiko Lukmann blickar upp mot korset som pryder den enorma glaspelaren på Freedom Square i Tallinn. Monumentet anspelar på Frihetskorset, den medalj som delades ut till soldaterna i det estniska frihetskriget 1918-1920. Fienden? Röda armén.
– Praktiska problem, förtydligar Lukmann med ett skratt. Glasplattorna är tydligen inte särskilt resistenta mot värme – de har expanderat och varit nära att spricka, men nu tror jag att det har åtgärdats.
När monumentet byggdes 2009 var det, försiktigt uttryckt, inte helt känslomässigt okomplicerat. Relationen mellan Estland och Ryssland var minst sagt kylig, och minnesmärket över den tidigare konflikten blev ytterligare en nagel i ögat på Ryssland.
Veiko Lukmann personifierar en ny generation ester. Han är i 30-årsåldern och är alltså uppvuxen i det totalitära Sovjet, men har levt sitt vuxna liv och ser sin framtid i ett fritt, modernt och ekonomiskt snabbväxande Natoland.
Fram till i februari i år, när Estlands förre försvarsminister Mart Laar lämnade sin plats i regeringen på grund av en stroke, arbetade Veiko Lukmann som Laars rådgivare och högra hand. I dag är han rådgivare i det estniska parlamentet och bistår ledamöterna i det konservativa, marknadsvänliga partiet IRL (i vilket Mart Laar är en förgrundsfigur.)
– Jag och Mart Laar har fortfarande näst intill daglig kontakt. Han befinner sig på en rehabiliteringsklinik utanför Tartu. Tillfrisknandet går sakta men säkert framåt.
Jag undrar hur det har varit att arbeta med en person som varit så viktig för Estlands frigörelse och utveckling. Veiko Lukmann blir tyst och berättar sedan helt kort historien om när Mart Laar för första gången höll en kiwi i sin hand. Kiwin serverades i samband med ett hemligt besök från Sverige och han lär ha frågat om han fick ta med kiwin hem för att visa sina barn. Det var 1990. Året efter var Laar Estlands premiärminister.
Sedan dess har mycket hänt i Estland, och den yngre generationen tänker mer på framtiden än på sin sovjetiska historia.
– Vi siktar framåt, och det känns viktigt för oss att signalera att vi ser oss som en naturlig del av västvärlden, gärna en del av Norden om ni så vill. Vi identifierar oss väldigt mycket med er i Norden. Men visst, vi vill precis som ni ha möjligheten att göra affärer med öst, även med Ryssland. Men relationen är komplex.
– Vi kämpar varje dag för att hålla gränsen mot Ryssland, och vissa hävdar att det fortfarande pågår infiltration via den ryska ambassaden i Tallinn.
Entreprenörskapet är på uppsving i Estland och många unga människor startar företag som snabbt växer och hittar ut på den globala marknaden. Det som tidigare var ett mycket lokalt förhållningssätt till affärsverksamhet har på kort tid förändrats. Öppenheten mot väst gör att kunskapstradering underlättats väsentligt.
Bilden av ett Estland som rest sig ur den ekonomiska krisen bekräftades i Stockholm ett par månader efter vårt möte i Tallinn. I slutet av augusti höll Swedbank, som en del av sitt sponsorskap i Östersjöfestivalen, seminarium på temat ”Vad kan världen lära av Baltikum?”. Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson slog fast att reformarbetet i Baltikum har lönat sig. Utmaningarna ligger i att förstärka ekonomierna även i Lettland och Litauen så att konkurrenskraften kan stärkas ytterligare i regionen.
Reformarbetet har sedan Mart Laars premiärministerdagar på 1990-talet skett parallellt med sparsamhet och en ytterst medveten lågskattepolitik, både gällande arbete och företagande. Estland är en av EU:s snabbast växande ekonomier, detta utan någon form av stimulanspaket. Rimligen har även Estlands flexibla arbetsmarknad med fackföreningar som är beredda att diskutera nya anställningsformer och oprövade lönemodeller bidragit till den gynnsamma ekonomiska utvecklingen.
Växtvärken är dock påtaglig, och möjligen det största tillväxthindret på lång sikt. Många ambitiösa ungdomar studerar utomlands och återvänder hem för att finna att deras kunskaper inte efterfrågas i den utsträckning de skulle önska. Veiko Lukmann menar att det går att tala om en sorts intellektuell braindrain i Estland.
Att stå med en fot i det totalitära Sovjet, men vara på språng in i den moderna västvärlden skapar ibland förvirring i nationalsjälen. Journalisten och författaren John Chrispinsson deltog också i panelen under Swedbanks seminarium i Stockholm. I sin nyutgivna bok Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (Norstedts, 2012), skriver Chrispinsson om de historiska skeenden som ligger bakom det brödraskap många menar finns runt Östersjön. Men han skriver också om tiden när perspektiven var helt omvända – när svensken vände blicken österut och såg sin framtid där:
– Svensken uppfattade Sverige som ett runt land, inte avlångt.
Samma förmiddag som jag träffar Veikko Lukkman i Tallinn hålls massiva demonstrationer mot Putinregimen i Moskva, 868 km bort. Tidigare på morgonen har jag flugit över Östersjön från Stockholm till Tallinn, en resa på 380 km.
Innan jag lämnar Tallinn tar jag trappan upp till den avsats på Freedom Square där frihetsmonumentet är beläget. Skadorna till trots står det stadigt. Och tittar man noga ser man att det, liksom Estlands unga, blickar västerut.
