SPANIEN Den spanska ekonomin återhämtar sig sakta, men krisen ser ut att bita sig fast. Waldemar Ingdahl rapporterar från ett Spanien som präglas av ungdomsarbetslöshet, regionala skillnader och – abortfrågan.  

Det sägs att det var en präst som 1887 öppnade Café Comerical vid Glorieta de Bilbao, rondellen där Carranza korsar Madrids affärsgata Fuencarral. Sedan 1909 ägs det av familjen Contreras, nu i fjärde generationen.

Ljuskronor i järn, kolonner, stora svartnande speglar och kypare i vita jackor. Här samlades liberalerna efter nederlaget i spansk-amerikanska kriget, republikanerna höll poesiaftnar under inbördeskriget och efteråt var det stamhak för journalisterna på den francotrogna tidningen Arriba. Författaren och nobelpristagaren Camilo José Celas roman Bikupan utspelar sig här. Traditionen väger tungt.

Samtidigt var Comercial först i Spanien med kvinnlig serveringspersonal och gästerna är en otvungen blandning av studenter, intellektuella och äldre stamgäster som engagerar sig i schackspel och filosofiska samtal. Många twittrar även här på sina smartphones. Precis som i Bikupan spelar de ständigt skiftande perspektiven roll för att bedöma stadens myllrande livsöden.

Spanien har börjat att andas en försiktig optimism, främst då läget tidigare varit så uselt i ekonomin. Microsofts grundare Bill Gates köpte i oktober en stor aktiepost i byggnadsbolaget FCC. Det har kallats vändpunkten, särskilt med tanke på att just byggandet drabbades så hårt efter landets stora fastighetsbubbla. FCC har vunnit kontrakten att bygga tunnelbanorna i Riyadh och Panama City.

INE, den statistiska centralbyrån, noterade att tredje kvartalet i år gav 0,1 procents tillväxt och bromsar BNP-fallet till 1,3 procent för 2013. Budgetunderskottet sjunker till 6,5 procent av BNP och konsumtionen har stigit för första gången på två år. INE:s prognos på 0,7 procents BNP-tillväxt 2014 och 1 procent 2015 bedöms som för försiktig. Besparingarna i budgeten för 2013 på nära 40 miljarder euro är ett krav för att ECB ska stödköpa spanska statsobligationer. Antalet offentliganställda minskat med 150 000 personer på två år.

Arbetslösheten ligger på 26 procent och på 50 procent för dem under 25 år. Trots tillväxten verkar arbetslösheten hålla sig över 20 procent till 2018, enligt IMF. De höga siffrorna beror på byggnadsindustrins kollaps, inte minst då den gav många yngre arbete. Siffrorna beror även på att det är mycket svårt att avskeda fast anställd personal och därför arbetar många på korttids- eller säsongskontrakt. De räknas inte som anställda i statistiken. Det visas av att statistiken inte påverkats av den kraftiga utvandringen, främst av latinamerikanska och rumänska gästarbetare. Dessutom ser även Spanien effekterna av rationaliseringar och automatisering.

Ekonomin har fått ett lyft genom regeringen Mariano Rajoys reformer. Det är nu möjligt för arbetstagare och arbetsgivare att förhandla om att sänka lönerna istället för att avskeda personal. Lönerna har inte stigit sedan 2012 och de statsanställdas löner kommer att frysas för fjärde året i rad. Det har stimulerat exporten, som i år borde växa med mer än fem procent 2014 och fördubbla dess andel av ekonomin. Regeringen diskuterar om den lagstadgade minimilönen ska finnas kvar och om Spaniens relativt låga skatter behöver sänkas.

Reformerna har varit dyrköpta. Partido Popular är ett mycket brett parti som rymmer allt från nationalistiska konservativa katoliker till storstadsliberaler. Den stora kontroversen om abortlagstiftningen beror på att Rajoy kohandlat med de konservativa om tidigare skattehöjningar och frisläppta ETA-fångar. År 2010 släpptes aborten fri till den 14 veckan. Det stoppar den nu föreslagna abortlagen, som i vissa stycken är hårdare än den tidigare lagen från 1985, då abort inte ska vara tillåtet vid missbildningar på fostret. Rajoy har egen majoritet i parlamentet, men det inte säkert att han får med sig hela sitt parti då tidigare premiärministern José Maria Aznar uttryckt kritik av lagförslaget. I opinionsundersökningar stödjer 80 procent av de tillfrågade någon form av fri abort, även om en stor minoritet är för begränsningar.

Nästa prövning blir pensionssystemet. Det är underfinansierat och förlorar årligen så mycket som 1,4 procent av BNP. Den tidigare regeringen Zapatero höjde pensionsåldern från 65 till 67 år. Fram till år 2050 kommer antalet pensionärer ändå att öka från 9 miljoner till mer än 15 miljoner, så den nu föreslagna pensionsreformen skulle knyta indexeringen av pensionerna till den förväntade livslängden och till storleken på den statliga pensionskassan. Pensionärerna är en stark väljargrupp som i fjol såg en liten förstärkning av sin köpkraft. De har reagerat kraftfullt på att förslaget inte låter pensionerna följa inflationen och kan urholka värdet. Socialistpartiet är kritiskt, men det är tveksamt om det skulle riva upp reformen efter valet 2015.

Enligt Europeiska kommissionen kommer statsskulden år 2015 att stiga till 100 procent av BNP, från 36 procent före krisen 2007. Bankräddningen har fått skulden att växa. Efter att ifjol ha fått ett räddningspaket på 41 miljarder euro försöker nu bankerna betala av och har strypt krediterna till näringslivet och hushållen. Ett av de positiva tecknen från tredje kvartalet 2013 är att utlåningen ökat lite, från sin djupfrysta nivå.

Staten försöker få rätsida på bankerna. Sareb är ett statligt bolag som påminner om svenska Securum på 90-talet. Det ska under femton års tid överta och avveckla dåliga krediter från de fyra konkursmässiga affärsbanker som förstatligades under krisen. Hittills har Sareb kunnat samla in omkring 50 miljarder euro.

Skuldavskrivningen sker bakvägen via längre löptider för lånen och lägre räntor. De låga räntorna beror på ECBs hot om att för första gången sätta sin inlåningsränta till minus (banker och finansbolag lånar då hellre ut pengar än sparar dem hos ECB), den japanska centralbankens expansiva kreditpolitik och det sjunkande priset på guld.

Många tycker sig se ljuset i tunneln. Därför var sophämtarnas strejk i november så nedslående i det annars så rena Madrid. Skulle sopbergen skada stadens rykte på samma sätt som för Neapel? Skulden lades på borgmästaren Ana Botella för att hon till en början inte tog itu med strejken och sedan inte kunde komma fram till ett smidigt avtal med fackföreningarna. Botella är gift med före detta premiärminister José Maria Aznar och en del av den politiska elit som skapats av statsmaktens decentralisering.

Francisco Franco styrde med järnhand från huvudstaden. Det demokratiska Spanien delades upp i 17 regioner, autonomier, med en hög grad av självstyre. Staten disponerar omkring 20 procent av de offentliga medlen, autonomierna runt 40 procent och de 8.119 kommunerna resten. På 80-talet inledde premiärminister Felipe Gonzalez en politik där han byggde allianser med vänsternationalisterna i regionerna och kunde få röster i utbyte mot ökad autonomi och anslag från Madrid. Det skapade ett utrymme för svällande byråkrati och korruption.

Självstyret har kantats av otydlig maktdelning utan insyn, juridiskt godtycke och stigande utgifter. Regionerna ansvarar för skolor, universitet, sjukvård, socialpolitik och många har även egen representation utomlands. Graden av självstyre varierar. Baskien och Katalonien har sina egna polisstyrkor. Resurserna fördelas av centralregeringen, förutom i Baskien och Navarra som har även sina egna skattesystem, men verksamhetsbesluten fattas lokalt.

Ekonomin varierar. Asturien och Balearerna har i stort sett inget budgetunderskott. Katalonien, Murcia och Navarra är konkursmässiga. Regelverken för företagande, säkerhetsföreskrifter, betygssystem, miljöpolitik och så vidare kan skilja sig åt och skapar ofta problem i vardagen. Alla regioner driver egna TV-kanaler och uppmuntrar lokala dialekter och språk före kastiliansk spanska.

Det första intrycket i Barcelona är att flygplatsen El Prat är mer trafikerad än Madrids Barajas. En strejk stoppar tågtrafiken på Estació Barcelona-Sants. Gatubilden domineras på skyltarna av det katalanska språket, men kastilianskan hörs lika ofta i den slitna tunnelbanan och på gatan.

Katalonien får 50 miljarder euro i ekonomiskt stöd från staten varje år. Regionstyrets president Artur Mas menar att Katalonien i sin tur årligen avstår 15-16 miljarder euro netto till den spanska staten och har krävt samma ekonomiska självstyre som Baskien och Navarra. Ekonomiskt har Katalonien goda förutsättningar. Regionen står med 16 procent av befolkningen för 20 procent av Spaniens BNP. Utrikeshandeln är något större än handeln med resten av Spanien och på tillväxt.

Regionstyret har utropat den 9 november som datum för en folkomröstning om självständighet. Madrid säger blankt nej, folkomröstningen är inte förenlig med konstitutionen. Katalonien ska därför lansera kampanjen ”Let us vote” för att vinna utlandets sympatier.

Katalonien plågas ännu av Francotiden då katalansk kultur och språk förtrycktes hårt, 4 000 katalaner avrättades och ytterligare 30 000 fängslades. Fast skiljelinjerna går inte bara mellan det katalanska och det spanska. Självständighetsförespråkarna är delade på höger och vänster, med var sin variant på den katalanska flaggan. Artur Mas håller ihop en skakig borgerlig koalitionsregering i regionstyret.

En majoritet stödjer en folkomröstning men det är osäkert om den skulle rösta för självständighet. Riktigt hur ett självständigt Katalonien skulle se ut är osäkert, och EU-kommissionens vicepresident Joaquin Almunia har deklarerat att det på nytt skulle behöva söka medlemskap i EU och euron. Det skulle Spanien blockera, då alla medlemsländer måste vara eniga.

Patina ger charm till en viss gräns, sedan blir det bara gammalt och slitet. Det talas om en renovering av Café Comercial, men skulle gästerna finna sig tillrätta i det nya? Spanien har fortsatt existera då alla i slutändan uppfattat att upplösningen skulle bli problematisk även under de bästa av förutsättningar. Premiärminister Mariano Rajoy sammanfattar läget bra: ”recessionen är över, krisen fortsätter”.

Inlägget Recessionen är över, krisen fortsätter dök först upp på Frivärld Magasin.

Caffè sospeso var ett uttryck för närheten i livet i kvarteret, nu sprids det även på nätet.

NEAPEL I den ekonomiska krisens spår sprids en gammal sedvänja genom internets sociala nätverk. Den senaste flugan på Facebook-grupper är att bjuda behövande på en kopp kaffe, efter en sedvänja från Neapel. Waldemar Ingdahl beskriver det italienska fenomenet med il caffè sospeso.

Författaren och filmregissören Luciano De Crescenzo, känd för sina skildringar av folklivet i Neapel, väckte år 2008 uppmärksamhet med sin bok ”Il caffè sospeso. Saggezza quotidiana in piccoli sorsi”.

Titelessän återuppväckte intresset för en sedvänja, il caffè sospeso (”det uppskjutna kaffet”) som var på väg att helt försvinna när boken publicerades. ”När en neapolitanare har någon anledning att fira, så köper han två koppar kaffe istället för bara en. En till sig själv och en till gästen som kommer efter honom. Det är som att bjuda resten av världen på fika…”, skriver De Crescenzo.

En barista håller ordning på hur många koppar som finns att hämta ut på giffeltavlan där även kundernas skulder skrivs upp (därav uttrycket ”att ta det på krita”). Vem som helst kan fråga om det finns någon sospeso att få. De förbetalda kaffekopparna delas ut efter principen ”först till kvarn får först mala”, baristan bedömer vem som är tillräckligt behövande.

Fenomenets spridning och ursprung är svårt att sätta fingret på och rymmer troligen flera vandringssägner. En del hänför det till en informell välgörenhet som började efter andra världskrigets bombningar. En sospeso ses inte som en allmosa, utan som ett sätt att visa sitt deltagande. Andra anger ursprunget till småmutor som affärsidkare gav till lazzaronerna, stadens välorganiserade trasproletariat.

Neapel har de senaste åren blivit ökänt för sin sopkris, där avfall samlas som berg på gatorna. Arbetslöshet, organiserad brottslighet och politiska skandaler fick många att känna behovet av en omstart för staden, om än i det lilla. I samband med att prestigefyllda Gran Caffè Gambrinus år 2010 firade 150 år togs initiativ av frivilligkrafter till att starta La rete del caffè sospeso, ett nätverk för att återuppliva sedvänjan. Borgmästare Luigi De Magistris har gett sitt stöd till att den 10 december ska vara en dag vikt åt att köpa extra många sospeso och uppmärksamma fattigdomen.

Det finns kaféer och barer i hela Italien som sätter nätverkets klisterlapp i skyltfönstret för att visa att här går det att sätta upp en kopp kaffe, en öl eller smörgås till behövande. Den 22 oktober ifjol började Madrids klassiska Café Comercial med sospeso och uppger på sin Facebooksida att de serverar i snitt åtta personer om dagen.

Det blev ett fenomen när nyhetsbyrån AFP uppmärksammade att en Facebooksida för att ta caffè sospeso till Bulgarien fått 27 000 likes. Samtidigt spreds en skicka vidare-kampanj på nätet med en rörande bild från Washington Post av en äldre hemlös man som dricker kaffe.

Bulgarien är EU:s fattigaste land och har drabbats hårt av krisen. Så mycket som en femtedel av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Efter kravaller i huvudstaden Sofia som reaktion på stigande energipriser, sjunkande levnadsstandard och omfattande korruption så föll premiärminister Bojko Borisovs koalitionsregering den 20 februari. Parlamentsvalet tidigareläggs från juli till maj.

Den 22 mars började Ethno Bar Red House i staden Varna med sospeso och 150 kaféer, snabbmatsrestauranger och livsmedelsbutiker uppges ha anslutit sig. Initiativet sprids vidare av tanken att ett gräsrotsengagemang är ett positivt utlopp för känslorna av frustration inför krisen. Frågan är hur spritt fenomenet kan bli?

Den bulgariska sidan har fått flera kritiska kommentarer om att de som främst kommer att dra nytta av det gratis kaffet är de romer som lever i samhällets marginaler. Bulgarien har problem med antiziganism och det finns också en brist på tillit. De Crescenzo konstaterade i sin bok att problemet inte bara är att det saknas någon som betalar kaffet, utan även någon som tar emot det. En fika löser inte så mycket.

Caffè sospeso var ett uttryck för närheten i livet i kvarteret. Trots systemets anonymitet så visste alla vem som hade pengar och vem som hade det knapert. Alla kände baristan, och hade förtroende för att han inte stoppade pengarna i egen ficka.

Lösningen kan ligga på nätet. Sospeso är inte så skild från etablerade fonder för mikrofinansiering som Kiva, Kickstarter och Fundedbyme, där givare och mottagare får en närmare kontakt med varandra genom noggranna presentationer av personer och projekt. De närmare kontakterna är även en trend inom välgörenheten, särskilt för att bygga förtroende mellan givare och mellanhand.

Inlägget Koppen från den osynliga handen dök först upp på Frivärld Magasin.

ISRAEL Det har nu blivit klart att Israel får en ny regering efter nyvalet. Landet har många högteknologiska företag och människor ser sig främst som entreprenörer, skriver Waldemar Ingdahl, som har rest till Jerusalem och träffat en av premiärminister Netanyahus rådgivare.

Snön ligger tät i Getsemanes trädgård och på Jerusalems gator. Israel har haft ett av de kraftigaste ovädren på tjugo år med regn som spolat bort vägar och femton oväntade centimeter snö.

Oväntat är även Eitan Elirams utseende. Klädd med en enkel bönekalott på huvudet ser han ut som om han är på väg till en föreläsning, snarare än att han ska ha ett möte i hotell King Davids traditionsfyllda lobby.

”Ta av slipsen, det här är Israel”, säger han hjärtligt. Eliram är premiärminister Benjamin Netanyahus rådgivare i frågor om teknik och nya medier. Han var en av dem som utformade den nya bilden av Israel och posten fick han genom att vinna ett anbudsförfarande. Han undervisar vid hebreiska universitetet och var den förste i landet att doktorera på ämnet sociala medier.

Trots den globala krisen är tiderna relativt goda i Israel. Tillväxten spås av centralbanken till 3 procent i år, budgetunderskottet till 4,2 procent, inflationen medelhög och statsskulden är under kontroll. Israel har vunnit rykte om att vara The Start Up Nation, efter en bok av Dan Senor och Saul Singer som kom 2009.

”Det handlar om att nå ut och bygga ett nytt varumärke för Israel” att visa landet exportframgångar, blomstrande entreprenörskap och förmåga till teknisk innovation. Eliram har med sig en innovatör som berättar att hans företag forskar på nanomaterial för att fånga upp virus i kroppen. Mötet är direkt och informellt. Hastigt öppnas nya dörrar, alla verkar känna alla i tekniksvängen.

Det finns omkring 5 000 högteknologiska företag i Israel, varav 3 000 är nystartade och 450 grundades under 2011. Israels teknikföretag drog under 2010 in 170 dollar per person i utländskt privat riskkapital mot 30 dollar i Sverige. Det sätter Tel Aviv, en stad mindre än Göteborg, i klass med världsstäder som New York, Los Angeles och London inom innovation och entreprenörskap.

Inget annat land, förutom USA och Kina, har fler företag noterade på den snabbväxande NASDAQ-börsen. I kvarteren runt finansgatan Rotschild Avenue trängs tillverkare av smartphoneappar med utvecklare av konstbevattningssystem, bioteknikföretag med mikrochiputformare. Företagsnamnen är inte så välkända, de tillverkar främst innehåll och programvara som komponenter i andra företags slutprodukter. Israels roll i forskningen är nästan tio gånger större än landets andel av världsbefolkningen.

”I Israel finns en tradition av ifrågasättande. Läs Talmud, det är judarnas svar till Gud”, säger Eliram och pekar på hur det präglar samhället.

Alla, både män och kvinnor, gör värnplikten. Israels försvarsmakt har en plattare befälsstruktur, officerare ska leda genom exempel, soldaterna ska vara självständiga. Det går att säga emot befälen om man kan redovisa sina skäl och vad man kan lära sig av det. Israeler kan vara mycket franka, närmast brutala, med vad de tycker: ”Under värnplikten får ungdomarna tidigt ta ansvar, men även möjligheter att lyckas med saker”, då blir man inte rädd för att misslyckas och van att försöka på nytt. ”Många företag startas av två-tre armékompisar på 30 000 dollar; på åtta månader har de en produkt och efter två år är de etablerade”. Det är lätt att bilda ett nytt företag, ”advokaterna får komma in senare”.

Världens fokus är ofta på konflikten med Palestina, samtidigt har närmast ett ekonomiskt mirakel ägt rum de senaste åren. Det inte minst om man tänker på de dåliga förutsättningar Israel haft.

Uteserveringen hos sambusakbagaren vid Ben Yehuda Street i Tel Aviv är folktom i kylan. Bauhaushusen skvallrar om att det mesta är nytt i det bibliska landet. Arnon Ben Nahum, som inte kunnat hålla sig ifrån journalistyrket, berättar om förväntningarna från pionjärtiden. Omgivet av fiender och av ogästvänlig natur pekar Ben Nahum på att ”Israels öde ligger inte helt i Israels händer”. Sedan den förste premiärministern David Ben Gurion har det funnits en övertygelse att israelerna måste bemästra sitt eget öde.

En ny dådkraftig jude, en kontrast till den veke i gettot, skulle uppstå ur jordbrukets kroppsarbete. Israel byggdes på demokratisk socialism och kibbutzernas kollektivjordbruk, där de flesta politiker och officerare hade sitt ursprung. Arbetarpartiet hade oavbrutet regeringsmakten mellan 1948 till 1977. Staten styrde priser och löner. Israels LO, Histadrut, behärskade arbetsmarknaden. Statsföretagen dominerade en ekonomi beroende av solturism, apelsiner och textilier. Krig och en offentlig sektor som expanderade till 75 procent av BNP finansierades med höga skatter och inflation. I mitten av 80-talet låg den i medel på 450 procent årligen, med en topp på 950 procent år 1984 då valutan kollapsade.

Det politiska landskapet förändrades. Den offentliga sektorn skars ned, den nya shekeln devalverades kraftigt, priser och löner släpptes friare, arbetsmarknaden avreglerades och marknaden öppnades för privata universitet och högskolor. Centralbanken blev självständig. De politiska strukturerna bröts upp, kibbutzen blev en country club för fattiga och arbetarpartiet är en skugga av sitt forna jag.

Berlinmuren föll och under några år på 90-talet anlände omkring en miljon judar från Sovjetunionen till ett land med då 4,5 miljon invånare. Omkring 100 000 etiopiska judar kom från ett fattigt jordbrukssamhälle. Då staten Israel är grundad på judisk immigration så gick det inte att stänga gränserna.

Stormen låser in företagsforskaren Eyal Benjamin på Tel Aviv-Jaffas högskola, så det blir ett långt samtal på kontoret.

”I ett land som alltid måste se sig över axeln, lär man sig att improvisera” och i början av 90-talet betydde den höga immigrationen att samhället måste just improvisera. Det fanns helt enkelt inga resurser för att fortsätta som tidigare. Majoriteten av sovjetjudarna hade en högre utbildning än den övriga befolkningen, men det fanns inga arbeten som matchade deras kunskaper i den stela ekonomin. De nyanlända fick lära sig hebreiska så fort som möjligt, för att till stor del stå på egna ben genom att skapa sina egna arbetstillfällen. Alla blev tvungna att tänka på exportmarknaden från första början, då hemmamarknaden är alltför liten.

Yozmaprogrammet började 1993 när staten lade 100 miljoner dollar i en riskkapitalfond att investera i nya företag. Det fanns inga resurser att bygga upp administrativa program för att stimulera företagande. Yozma lockade till sig utländska investerare att bilda egna fonder. Det gavs skatterabatter och staten lovade att matcha en del av det kapital fonderna drog in med pengar från Yozma. ”Investerare förväntas vara aktiva. De kommer inte bara med pengar, de kommer med erfarenhet”, tillsammans med ett nätverk av privata inkubatorer sätter de fart på företagen.

”Hög utbildningsnivå, invandring och Israels försvarsmakt ger kunskap. Inkubatorer, riskkapitalister och utländska investerare ger resurser. Nätverkande och gemenskap bygger karaktär, summerat ger det framgång vilket ger återkopplingar i alla steg”. Det israeliska ekosystemet för företagande har kommit in i en god cirkel med imponerande resultat.

Det finns utmaningar: teknikföretagen står för 40 procent av exporten, men anställer bara 10 procent av arbetsstyrkan. Det är bara fyra företag av 3 800 inom tekniksektorn  som säljer för mer än en miljard dollar om året av 3 800 inom tekniksektorn. Endast 55 procent av de arbetsföra är verksamma på arbetsmarknaden. Lönerna är låga och levnadsomkostnaderna är höga. Bostadsbyggandet är för lågt och Israel har ännu ett relativt högt skattetryck med 25 procent i bolagsskatt och inkomstskatten kan nå 50 procent.

Teknikföretag anställer idag i allmänhet färre, produkterna är mer beroende av kunskap samtidigt som trösklarna att starta upp något är lägre eftersom kapitalbehoven inte är höga. Därför skapas sysselsättning av att ha än fler företag. Att företagen inte växer till att bli stora är hett debatterat, många yngre företagare säljer förstås tidigt och då utvecklas idéerna i utlandet som köper sig till innovation. Det finns problem med att ultraortodoxa, araber, kristna och druser står utanför arbetsmarknaden. Sedan 2010 försöker staten att få fram samma företagande bland dessa grupper.

Kvinnor är underrepresenterade bland entreprenörerna, exempel som Panorama Softwares Rony Ross till trots. Ett fåtal familjeägda företag kontrollerar ännu banker och finansinstitut, media och mobilmarknaden, genom marknadsandelar från de monopol som staten sålde av i början på 90-talet. Fast marknadskoncentrationen är inte högre än i Frankrike och Schweiz och inkomstfördelningen är plattare än i Sverige, påpekade Israels centralbank i en studie i fjol.

Restaurangen i skyskrapan Electra Building är ett steg in i den globaliseringens formgivna elegans från den mellanösterntrafikerade gatan utanför. Här känner sig entreprenören hemma som på liknande platser i New York, Stockholm och London. ”Tel Aviv är en bubbla, Israel är ett land av rörliga kontraster och många olika nischer”, Yanki Margalit är en av Tel Avis affärsänglar. Han byggde sin första dator när han var femton och arbetar nu med en israelisk månlandning.

”Dinosaurierna var de som jobbade med hårdvara med de amerikanska företagen på 70-talet, vi i ökengenerationen kom på 80-talet och förstod mjukvarans betydelse fast det fanns inget kapital att vattna med. Dotcomgenerationen förstod webbens betydelse, men kraschade när riskkapitalet föll ifrån. Nu finns den realistiska generationen som lärt sig teknikens potential och göra mycket med lite”, minns Margalit.

Värnpliktens betydelse ser han som överdriven som förklaring för att forma företagarkulturen, det är entreprenörskapet som är den okända faktorn till framgång. Folk ser sig inte som uppfinnare, formgivare, ingenjörer eller läkare utan främst som entreprenörer.

Landets egenskaper har omformaterat industrisamhället och följer nu informationssamhällets kod. I den tanken ryms en ny utmaning för Israel, att landet blir en spelare på den globala arenan snarare än bara Mellanöstern.

Inlägget ”Ta av dig slipsen, det här är Israel” dök först upp på Frivärld Magasin.

Tunga steg i det ekonomiskt krisande Italien. Foto: Paolo Margari

ITALIEN Snart är det val i Italien, men valet överskuggas av de ekonomiska bekymren. Fram till mitten av 90-talet hade landet världens mest generösa pensionssystem. Nu är produktiviteten låg och skuldberget gör att man inte kan gå sin egen väg längre, skriver Waldemar Ingdahl.

Finansmarknaderna är oroliga inför valet. Det är en oro som har fått ett illavarslande namn på piazzorna och i tv-sofforna: ”lo spread”.

Begreppet avser skillnaden i marknadsränta på en tioårig italiensk statsobligation jämfört med en motsvarande tysk statsobligation. Tyskland anses vara eurozonens mest tillförlitliga land, räntan som erbjuds kan vara låg men ses som säker av marknaden. En italiensk statsobligation måste erbjuda hög ränta, då många ser det som mindre troligt att staten kommer att stå vid sitt löfte och kunna betala ränta på värdepappret när det utfaller.

Därför är ränteskillnaden ett tydligt mått på marknadens värdering av den italienska staten och i förlängningen av ekonomin. Det är något av en skräckblandad följetong att följa utvecklingen av ”lo spread”. Låneordet från den engelska finansjargongen ger intrycket av ett hot utifrån.

I förra veckan tog italienska staten upp ett nytt obligationslån på sammanlagt 5,2 miljarder euro. Staten får betala något högre räntor jämfört med år 2012 och det finns en ond aning om att Europas fjärde största ekonomi (med en statsskuld på 126 procent av BNP under fjärde kvartalet 2012) snarare än ”too big to fail” är ”too big to save”. Centralbanken Banca d’Italia har tvingats sänka sin prognos av ekonomin från en minskning på 0,2 procent till en procents kontraktion.

Italiens ekonomi och export bygger på tillverkningsindustrin, särskilt de många små och medelstora företagen. Nu dominerar tjänstesektorn och turismen landets ekonomi, och står för cirka 70 procent av BNP. Den ekonomiska strukturens låga produktivitet gör det svårt att få igång en snabb tillväxt.

Alberto Mingardi är chef för frimarknadstankesmedjan Istituto Bruno Leoni. Han är orolig för att valet inte stillar oron och säger att ”efter valet, oavsett vem som vinner, kommer den internationella finansmarknaden att förstå att den har satt ett för lågt pris på den italienska statsskulden”. Problemet med Mario Montis regering var att den inte lyckades genomföra så många reformer, trots en hög internationell trovärdighet.

Det blev en stor pensionsreform och några skattehöjningar. Montis försök att privatisera några av Italiens stora statsägda koncerner utmynnade i att man fick sälja av naturgasleverantören Snam, för att sedan låta en bank där staten har aktiemajoriteten köpa upp det.

Emma Marcegaglia, tidigare ordförande för arbetsgivarföreningen Confindustria, har kallat 00-talet för det förlorade årtiondet. Mingardi håller delvis med henne om det men säger också att ”krisen har djupa rötter. Den är resultatet av femtio års dålig politik, inte av finanskrisens turbulens”.

Det största problemet med Silvio Berlusconi var att han inte tog sig an reformarbetet. ”Det är fortfarande för många som tror att det de två universallösningarna är att öka de offentliga utgifterna och att stifta en lag för varje enskilt fall”, anser Mingardi. ”Euron tog bara bort möjligheten att sopa problemen under mattan genom att skriva ned liran”.

Så brukade problemen lösas under Italiens verkligt mörka årtionde, 1980-talet. Den korrupta politiska kulturen som skapats i det kalla krigets skugga gav tvåsiffrig inflation och satte stopp för efterkrigstidens ekonomiska mirakel. Fackförbund, företag och särintressen belönades för sitt stöd med privilegier. Statsskulden steg år 1991 till 108 procent av BNP med ett budgetunderskott på 10,5 procent.

Fram till mitten av 90-talet hade Italien världens mest generösa pensionssystem. Det var obligatoriskt, kopplat till arbetslivet och ofinansierat. Det var möjligt för gifta kvinnor i offentlig tjänst att gå i pension efter att arbetat i femton och ett halvt år, och männen efter tjugo. Pensionen baserades på lönen de fem sista åren, vilket var särskilt gynnsamt då lönerna baserades på åldern.

År 1992 var pensionerna 12,8 procent av BNP. ”Det var ohållbart”, utbrister Tonia Mastrobuoni, ekonomijournalist på tidningen La Stampa. ”Pensionerna utgjorde den största utgiften”.

Tjänstemannaministären under Lamberto Dini rådde 1995 bot på den värsta krisen. ”Men de unga fick bära hela bördan”, fortsätter hon. Dinirefomen delade upp befolkningen. De som förvärvsarbetat i 18 år fick gå i pension med det gamla systemet och kunde få ut 3,5 gånger mer än de betalat in till det. De andra skulle pensioneras i ett nytt system och få ut lika mycket som de betalat in.

En åldrande befolkning och ett av världens lägsta barnafödande gjorde att det inte fanns någon nästa generation att skjuta pensionerna vidare till. I januari trädde socialminister Elsa Forneros reform i kraft. Pensionsåldern höjs med vissa undantag till 66 år och tre månader, och pensionerna kommer att anpassas efter befolkningens förväntade livslängd. Nu finns det mer balans i systemet, men Mastrobuoni understryker problemet med 120 000 ”esodati” (de utgångna). Det var folk som nappade på att arbetsgivaren erbjöd dem att gå i förtid just när reformen formulerades och som nu varken får pension eller arbetslöshetskassa.

”Arbetsmarknaden präglas av en stark dualism: serie A mot serie B”, säger Mastrobuoni. Det är mycket svårt att avskeda en heltidsanställd. ”Lagstiftningen är formad efter storföretag som FIAT, men arbetsmarknaden ser inte ut så längre”. Lönerna är genom kollektivavtal lika höga i södra som i norra Italien, trots att områdena skiljer sig i produktivitet.

Rätten till arbete finns i grundlagen, men i fjol nådde arbetslösheten 11 procent. Ungdomsarbetslösheten uppskattas till 40 procent. ”Den är högre än så”, påpekar Mastrobuoni. Det finns övertaliga på företagen som får sin anställning frusen. De går inte till jobbet, utan får ersättning från INPS – det nationella institutet för social trygghet.

Vad kan man då göra åt Italiens ekonomi?

Mingardi föreslår vidare avregleringar och att sänka de offentliga utgifterna. Problemet är att Italiens politik med skuldberget inte har självständigheten att gå sin egen väg längre. Mastrobuoni trycker på vikten av att först bygga ett heltäckande socialförsäkringssystem och därefter ändra anställningslagarna. Annars stupar reformerna på konflikterna med facket, precis som både Berlusconis och Montis försök gjorde. Svårigheten är att det systemet uppskattas kosta 13 miljarder euro att bygga och övervaka.

Förståelsen kring att problemens lösning finns i konkreta reformer har vuxit, men innan det finns några politiska idéer som håller återstår bara att följa ”lo spread”.

Inlägget Italienska valet i skuggan av ekonomin dök först upp på Frivärld Magasin.