Tunga steg i det ekonomiskt krisande Italien. Foto: Paolo Margari
ITALIEN Snart är det val i Italien, men valet överskuggas av de ekonomiska bekymren. Fram till mitten av 90-talet hade landet världens mest generösa pensionssystem. Nu är produktiviteten låg och skuldberget gör att man inte kan gå sin egen väg längre, skriver Waldemar Ingdahl.
Finansmarknaderna är oroliga inför valet. Det är en oro som har fått ett illavarslande namn på piazzorna och i tv-sofforna: ”lo spread”.
Begreppet avser skillnaden i marknadsränta på en tioårig italiensk statsobligation jämfört med en motsvarande tysk statsobligation. Tyskland anses vara eurozonens mest tillförlitliga land, räntan som erbjuds kan vara låg men ses som säker av marknaden. En italiensk statsobligation måste erbjuda hög ränta, då många ser det som mindre troligt att staten kommer att stå vid sitt löfte och kunna betala ränta på värdepappret när det utfaller.
Därför är ränteskillnaden ett tydligt mått på marknadens värdering av den italienska staten och i förlängningen av ekonomin. Det är något av en skräckblandad följetong att följa utvecklingen av ”lo spread”. Låneordet från den engelska finansjargongen ger intrycket av ett hot utifrån.
I förra veckan tog italienska staten upp ett nytt obligationslån på sammanlagt 5,2 miljarder euro. Staten får betala något högre räntor jämfört med år 2012 och det finns en ond aning om att Europas fjärde största ekonomi (med en statsskuld på 126 procent av BNP under fjärde kvartalet 2012) snarare än ”too big to fail” är ”too big to save”. Centralbanken Banca d’Italia har tvingats sänka sin prognos av ekonomin från en minskning på 0,2 procent till en procents kontraktion.
Italiens ekonomi och export bygger på tillverkningsindustrin, särskilt de många små och medelstora företagen. Nu dominerar tjänstesektorn och turismen landets ekonomi, och står för cirka 70 procent av BNP. Den ekonomiska strukturens låga produktivitet gör det svårt att få igång en snabb tillväxt.
Alberto Mingardi är chef för frimarknadstankesmedjan Istituto Bruno Leoni. Han är orolig för att valet inte stillar oron och säger att ”efter valet, oavsett vem som vinner, kommer den internationella finansmarknaden att förstå att den har satt ett för lågt pris på den italienska statsskulden”. Problemet med Mario Montis regering var att den inte lyckades genomföra så många reformer, trots en hög internationell trovärdighet.
Det blev en stor pensionsreform och några skattehöjningar. Montis försök att privatisera några av Italiens stora statsägda koncerner utmynnade i att man fick sälja av naturgasleverantören Snam, för att sedan låta en bank där staten har aktiemajoriteten köpa upp det.
Emma Marcegaglia, tidigare ordförande för arbetsgivarföreningen Confindustria, har kallat 00-talet för det förlorade årtiondet. Mingardi håller delvis med henne om det men säger också att ”krisen har djupa rötter. Den är resultatet av femtio års dålig politik, inte av finanskrisens turbulens”.
Det största problemet med Silvio Berlusconi var att han inte tog sig an reformarbetet. ”Det är fortfarande för många som tror att det de två universallösningarna är att öka de offentliga utgifterna och att stifta en lag för varje enskilt fall”, anser Mingardi. ”Euron tog bara bort möjligheten att sopa problemen under mattan genom att skriva ned liran”.
Så brukade problemen lösas under Italiens verkligt mörka årtionde, 1980-talet. Den korrupta politiska kulturen som skapats i det kalla krigets skugga gav tvåsiffrig inflation och satte stopp för efterkrigstidens ekonomiska mirakel. Fackförbund, företag och särintressen belönades för sitt stöd med privilegier. Statsskulden steg år 1991 till 108 procent av BNP med ett budgetunderskott på 10,5 procent.
Fram till mitten av 90-talet hade Italien världens mest generösa pensionssystem. Det var obligatoriskt, kopplat till arbetslivet och ofinansierat. Det var möjligt för gifta kvinnor i offentlig tjänst att gå i pension efter att arbetat i femton och ett halvt år, och männen efter tjugo. Pensionen baserades på lönen de fem sista åren, vilket var särskilt gynnsamt då lönerna baserades på åldern.
År 1992 var pensionerna 12,8 procent av BNP. ”Det var ohållbart”, utbrister Tonia Mastrobuoni, ekonomijournalist på tidningen La Stampa. ”Pensionerna utgjorde den största utgiften”.
Tjänstemannaministären under Lamberto Dini rådde 1995 bot på den värsta krisen. ”Men de unga fick bära hela bördan”, fortsätter hon. Dinirefomen delade upp befolkningen. De som förvärvsarbetat i 18 år fick gå i pension med det gamla systemet och kunde få ut 3,5 gånger mer än de betalat in till det. De andra skulle pensioneras i ett nytt system och få ut lika mycket som de betalat in.
En åldrande befolkning och ett av världens lägsta barnafödande gjorde att det inte fanns någon nästa generation att skjuta pensionerna vidare till. I januari trädde socialminister Elsa Forneros reform i kraft. Pensionsåldern höjs med vissa undantag till 66 år och tre månader, och pensionerna kommer att anpassas efter befolkningens förväntade livslängd. Nu finns det mer balans i systemet, men Mastrobuoni understryker problemet med 120 000 ”esodati” (de utgångna). Det var folk som nappade på att arbetsgivaren erbjöd dem att gå i förtid just när reformen formulerades och som nu varken får pension eller arbetslöshetskassa.
”Arbetsmarknaden präglas av en stark dualism: serie A mot serie B”, säger Mastrobuoni. Det är mycket svårt att avskeda en heltidsanställd. ”Lagstiftningen är formad efter storföretag som FIAT, men arbetsmarknaden ser inte ut så längre”. Lönerna är genom kollektivavtal lika höga i södra som i norra Italien, trots att områdena skiljer sig i produktivitet.
Rätten till arbete finns i grundlagen, men i fjol nådde arbetslösheten 11 procent. Ungdomsarbetslösheten uppskattas till 40 procent. ”Den är högre än så”, påpekar Mastrobuoni. Det finns övertaliga på företagen som får sin anställning frusen. De går inte till jobbet, utan får ersättning från INPS – det nationella institutet för social trygghet.
Vad kan man då göra åt Italiens ekonomi?
Mingardi föreslår vidare avregleringar och att sänka de offentliga utgifterna. Problemet är att Italiens politik med skuldberget inte har självständigheten att gå sin egen väg längre. Mastrobuoni trycker på vikten av att först bygga ett heltäckande socialförsäkringssystem och därefter ändra anställningslagarna. Annars stupar reformerna på konflikterna med facket, precis som både Berlusconis och Montis försök gjorde. Svårigheten är att det systemet uppskattas kosta 13 miljarder euro att bygga och övervaka.
Förståelsen kring att problemens lösning finns i konkreta reformer har vuxit, men innan det finns några politiska idéer som håller återstår bara att följa ”lo spread”.
