Hollande dras med problemet att ha haft en budgetminister, Cahuzac, som ljugit om konton utomlands. Foto: Philippe Grangeaud

EUROPAVECKAN Bankkris på Cypern, regeringskris i Italien och konstitutionskris i Portugal. I skuggan av söderns clowner vidgas klyftan i Europa. Tidigare gick den mellan öst och väst, nu mellan nord och syd. Om det skriver Mats Johansson.

Utvecklingen i Frankrike efter valet är symtomatisk. Knappt hade folket valt sig en ny socialistisk regering, trött på den gamla konservativa, förrän väljarna började ångra sig. Och så fort valvinnaren François Hollande satte igång med den politik han gått till val på sjönk förtroendet radikalt.

Som självutnämnd korruptionsbekämpare dras han nu med problemet att ha haft en budgetminister, Jerome Cahuzac, som ljugit om konton utomlands. För en minister som har till uppgift att motverka skatteflykt kan det tyckas lite udda, men i Strauss-Kahns och Depardieus Frankrike är allt möjligt.

Som toppning på gåslevern visade det sig häromdagen att Hollandes kassör från presidentvalskampanjen har företag på Caymanöarna. Så nu har Hollandes förtroendesiffror sjunkit ytterligare, bara en fjärdedel av väljarna stöder honom.

Något bättre går det för Kroatien, åtminstone när det gäller det mångåriga arbetet på EU-medlemskap som nu gått i mål. Den 1 juli ska enligt kommissionens slutrapport ännu en problematisk stat släppas in i unionen. Sedan fem år krymper landets ekonomi, förra året med två procent av BNP, nu sammanlagt tio. Från Zagreb rapporteras arbetslösheten i år öka till 17 procent och inflationen till fem. Men EU:s stödmiljarder hägrar, som för så många andra nya medlemsstater.

Stagnationen förklarar varför även den nya koalitionsregeringen i Kroatien mellan socialdemokrater och liberaler sedan tillträdet för ett år sedan fått se sitt stöd halveras, från 69 procent till 36. Det har inte gynnat konservativa HDZ (Hrvatska demokratska zajednica – Kroatiska demokratiska unionen) som är förre presidenten Tudjmans parti. I opposition har partiet gjort sig av med två partiledare på tre år och först ut var förre premiärministern Ivo Sanader 2009 efter en dom på tio års fängelse för korruption sedan han ertappats på flykt med en förmögenhet i en resväska. Efterträdaren, Jadranka Kosor, ersattes i sin tur nyligen av Tomislav Karamarko, med ett förflutet i säkerhetstjänsten.

Lokalval i maj visar om den bristande politiska stabiliteten ska fortsätta att prägla ännu ett EU-land, åtminstone fram till parlamentsvalen 2015.

Men det finns även goda Europanyheter; för någon vecka sedan hölls en konferens i Tallinn i regi av den säkerhetspolitiska tankesmedjan International Centre for Defence Studies (ICDS) som presenterade en plan för att skapa en gemensam baltisk marknad för naturgas. En sådan skulle minska regionens energiberoende av Ryssland och stärka ländernas integration i EU.

I studien ”Connecting the Baltic States to Europe’s Gas Market” beskriver nye ICDS-chefen Matt Bryza, tidigare amerikansk diplomat, hur de strategiska intressena sammanfaller hos de baltiska staterna och EU:s ambitioner att bygga gemensamma distributionsnät för att minska det ryska inflytandet och godtycket via det nuvarande Gazprom-monopolet. Konkret handlar det om ledningar för att binda samman system i Polen och Litauen med lettiska mellanlager och LNG-terminaler i Estland, länkade till Finland – investeringar som skulle underlättas med EU-finansiering.

Det ryska svaret kom snabbt. Den 3 april annonserade Vladimir Putin vad som beskrivs som en enorm satsning på nya ryska gasprojekt och omstart av gamla misslyckade i Gazproms regi. Där ingår ett tredje rör i Nordstream-ledningen i Östersjön, en expansion som skulle möjliggöras med nya försök att exploatera Shtokman-projektet i Arktis.

Vad som är propaganda och verklighet i energispelet kring Östersjön lär visa sig småningom. Ju förr ett enat EU kan gå till aktion för en västlig energimarknad, desto bättre.

Inlägget Klyftan i Europa vidgas dök först upp på Frivärld Magasin.

PÅ PLATS Mårten Lindberg har besökt en debatt mellan de politiska ungdomsförbunden på temat ”vår globala framtid”. Han förvånas av en livlighet och idérikedom man inte är van vid i den utrikespolitiska diskussionen.

När jag trillar in genom dörrarna till universitetsaulan på Uppsala Universitet har ungdomspolitikerna redan hunnit få igång en god diskussion. Moderatorn för kvällen, Lisa Lindqvist från Utrikespolitiska föreningen i Uppsala, har just frågat om vi bör vara oroliga för övervakning på internet. Alla debattörerna svarar ”JA!”, nästan i kör! Det tycks råda enighet om att det är illa att stater har möjlighet att övervaka individer.

Frågan om frihet på Internet leder vidare till en bredare debatt om huruvida EU är bra för alla. En intressant iakttagelse är att också de ungdomsförbund som har tämligen EU-positiva moderpartier, till exempel Liberala ungdomsförbundet, verkar se EU som roten till Sveriges orimligt rigorösa övervakningslagar.

Höstens första evenemang med Utrikespolitiska föreningen lockar förvånande många besökare, dryga 300, som vill höra landets blivande makthavare diskutera ”vår globala framtid”. Inbjudan lovade ”en livlig debatt kring ett alltid lika aktuellt tema”. Så blir det också, vilket väl beror på att debattörer som inte behöver tänka på realpolitik kan unna sig att lägga måttfullheten åt sidan.

Efter att EU betats av ställs frågan om det finns anledning att vara orolig för Ryssland.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Ung vänster avfärdar sådant prat som uppblåst, romantisk nostalgi som är irrelevant för en modern svensk utrikespolitik. ”Rysskräcken finns uppenbarligen kvar trots att vårt eget försvar inte siar om något sådant hot inom en överskådlig framtid”, menar Gabriel Wikström från SSU. Ryssland behöver inkluderas inte alieneras, fortsätter han, och föreslår att dörren bör öppnas för ryskt EU-medlemskap.

Stefan Lindborg från Ung vänster poängterar att säkerhetspolitikens främsta uppgift är att garantera trygghet. Om Sverige beskriver Ryssland som ett hot, innebär det att Ryssland upplever Sverige som ett hot, och det är ju kontraproduktivt. Grön ungdoms språkrör Björn Lindgren och Gustav Kasselstrand från Sverigedemokratisk Ungdom påpekar att klimatförändringarna respektive EU är mer potenta faror än Ryssland. Björn Lindgren tänjer maximalt på begreppet säkerhetspolitik och menar att det är tydligt att man ”istället för att satsa på nya JAS, borde avsätta dessa pengar till en drägligare tågtrafik”.

Av de borgerliga förbunden är det bara Moderata ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe som ställer sig tveksam till att måla upp Ryssland som ett säkerhetspolitiskt hot. De övriga tre Alliansförbunden menar att frågan är felställd. I dag är diktaturen Rysslands utrikespolitik någorlunda stabil, men kan vi med säkerhet avskriva Ryssland som ett hot om fem år? Gång på gång, senast i agerandet mot Syrien, visar Ryssland att det enda språk man förstår är realpolitikens. Om man har en någorlunda realistisk världsuppfattning och är bekant med historiens tendens att upprepa sig går det inte att ignorera det ryska hotet.

Ett av de mer drakoniska förslagen som läggs fram är att om Sverige inte går med i Nato måste välfärdsbudgeten ställas till försvarsmaktens förfogade, alternativt att Sverige börjar utveckla kärnvapen.

Ungdomspolitikerna bjöd på en stundtals intressant, framförallt principfast och begreppsorienterad, uppvisning med en friskhet som ibland kan saknas från moderpartierna, särskilt i utrikespolitiska diskussioner. Moral och ansvar återkom och beskrevs som något som måste ligga till grund för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men vad som är moraliskt eller ansvarsfullt råder det föga förvånande skilda meningar om. Retoriken under kvällen, som lite illvilligt skulle kunna beskrivas som ”ungdomligt ignorant”, bäddade för en debatt som var vid liv och testade nya idéer. Men debattörerna talade allt som oftast förbi varandra och det bestående intrycket är snarare ett puerilt utbyte av slagord än en seriös politisk diskussion.

Inlägget Bland slagord och studenter dök först upp på Frivärld Magasin.

STAFFAN HEIMERSON När jag var 20 år och låg i lumpen (malaj på Skeppsholmen) skyndade jag varje dag, så fort det pliktkrävande kontorsarbetet i Kungl Flottan kl 17 var över till Dagstidningen Arbetaren som låg på Sveavägen. Fram till sista deadline kl 23 redigerade jag sedan varannan vecka sporten, varannan vecka tidningens utlandssida.

Sporten kirrade jag lätt och jag tyckte om att under signaturen Sportstyver skriva en förargelseväckande krönika.

Men det var när jag rev Reutertelegram från teleprintern som jag fick smak för utrikes rapportering. Vilken mångfald i ämnen – och utan enfald! Vilken variation! Stort och smått, högt och lågt. Nyhetstorka? Aldrig. Det händer alltid något någonstans.

Jag minns, att jag fick summera de sovjetiska stridsvagnarnas inmarsch i Budapest och någon vecka senare försöka snickra till en begriplig rubrik om Suezkrisen.

Jag redigerade sidan med nyheten om m/s Stockholms fatala kollision med det italienska fartyget Andre Doria på Atlanten (och fick dagen därpå bassning av redaktionschefen Ramström för att jag köpt in två bilder från fartygskatastrofen: ”På Arbetaren har vi aldrig råd till mera än en bild …”).

Som det blåbär jag var undrade jag om det var intressant att de brittiska spionerna Burgess och Maclean plötsligt efter fem års resultatlös jakt på dem plötsligt dykt upp i Sovjetunionen. Värt en tvåspaltare? Och kunde det ha någon betydelse att Pakistan som första land på jorden utropade sig som en ”islamsk republik”? Fick bli en notis.

Mindre osäker var jag på lättviktsnyheterna. Det förstod vem som helst, att det var värt en bild och bildtext – men inte mer – när Marilyn Monroe gifte sig med en allvarsman med glasögon på näsan, dramatikern Arthur Miller. För att inte tala om när Grace Kelly gifte sig med Rainier, fursten av Monaco.

Detta intresse för utrikes skeenden förstorades, när jag året efteråt muckade och då valde att bli reporter på tabloiden Kvällsposten i Malmö framför att vara skrivbordsslav på Arbetaren.

Kvällsposten var pigg. För att stimulera vår kreativitet hade vi tillgång till tre engelska tidningar. Dessa kom varje förmiddag snyggt inslagna. Oftast var det jag som efter morgonskiftet nyfiknast bröt förpackningen.

En av de tre tidningarna var naturligtvis Daily Mirror som på femtiotalet var den som i rubriker, vanvördighet, infall och dekor satte standard för hur en rask kvällstidning skulle se ut. Fem dagar i veckan hade den alla tiders bästa kolumnist, Cassandra. Av honom försökte jag lära mig stil.

De andra två var Daily Mail och Daily Express. Dessa två tidningar var på den tiden broadsheets. De vände sig till en lagom konservativ medelklass med hyfsad allmänbildning (de var inte, som nu, populistiska gaphalsar som vänder sig till en missnöjd, obildad medelklass). Utrikes rapportering var deras starkaste sida.

Utrikeskorrespondenterna hade ett självklart sätt att berätta hur de befann sig där storyn var som hottast. Ogenerat skrev de i jag-form. Jag kan placera mitt frälsningsögonblick ganska exakt. I Daily Mail läste jag i månadsskiftet mars-april 1959 stjärnreportern Noel Barber obesvärat under en exotisk dateline från ett bergspass i Himalaya på gränsen mellan Indien och Kina skriva: ”Medan jag på ett teahouse här väntar på att Dalai lama lyckas med sin flykt ut ur det terroriserade Tibet och exklusivt kan ge sin berättelse …” (laman hade då i 14 dagar vandrat över världens högsta bergskedja).

I det ögonblicket sa jag: ”Sån vill jag bli. (Nej, inte buddhistmunk. Men som Barber.) Året efter fick jag jobb för Bonniers i Paris, ytterligare fyra år senare fick jag efterträda Torsten Ehrenmark som Aftonbladets korrespondent i London. Sedan gick allt av bara farten.

I den mån det har gått bra beror det på att jag följt utrikesrapporteringens gyllene regler:

Ingen människa, lyder en regel, är på allvar intresserad av ett statskuppsförsök på Maldiverna eller av usla bostadsförhållanden i Luanda. Därför ska reportern med god stil fånga deras intresse. I utrikesrapportering mer än i annan journalistik gäller: Var aldrig tråkig!

Särskilt gäller detta i ett land som vårt, Sverige, som ligger så avsides och genom århundradena varit mentalt isolerat. Mängder av journalistik går här ut på att på något sätt visa att vi ändå är bäst. Det är denna chauvinistiska, obildade surpitt du ska fånga in.

Håll dig till nyckelorden people, colour, action – sannolikt formulerade av mig – och orden blir bara aningen sämre på svenska: människor, färg, handling – när jag i chefsposition på sjuttiotalet skickade ut unga medarbetare på dramatiska utlandsuppdrag.

Utan levande människor är varje text död. Miljö är viktig; under mina år i Asien pryddes mången radiorapport av alliterationen bambu-banyan-banan. Orden tar dig på plats. Det måste finnas handling i texten; den ska leda framåt. Dessa rundningsmärken håller uppe spänningen och den skicklige reportern kan då också föra in substans och analys utan att läsaren känner sig lurad eller trött.

Du ska, för det tredje, heller inte vara alltför imponerad av uppdragets svårighetsgrad. Till och med EU blir begripligt om man ägnar några timmar till att läsa på. Jeremy Paxman, som är BBC:s mest fruktade programledare och varit stjärna i BBC:s mest legendariska samhällsprogram Panorama, skrev i förordet till en av sina böcker: Vi Panoramareportrar hade rykte om oss att ha gjort en enorm research innan vi gav oss ut på uppdrag i världen. Vi påstods också ha fantastiska kontaktnät på plats.

Ha! Researchen kunde ofta vara att jag på flygplatsen kom över senaste numret av Newsweek. Kontaktnätet var ett telefonnummer till Reuters stringer i Monrovia.

Med detta som start kunde det bli underverk – med närvaro och begriplighet.

Närvarokänslan och begripligheten är viktigast. New York Times berömda personlighet Abe Rosenthal hade varit korrespondent i Warszawa, när den staden var som mest stängd, och i Delhi, där det alltid råder kaos. När Rosenthal som chefredaktör (1977-88) sände ut medarbetare till krig, kriser och konferenser, var det inte ett råd, det var en order: När du kommer fram, bada inte, vila inte, tänk inte på att snabbt äta en smörgås. Ställ in väskan och ge dig genast ut på stan. Titta i skyltfönstren. Kolla hur trafiken flyter. Granska vad papperskorgarna innehåller. De första två timmarna på en ny plats är dina ögon som skarpast. Gör så – och du vet läget i landet.

Vikten av det lätta anslaget – det kvicka eller drastiska – kan inte överdrivas. Jag bevittnade på plats i Little Rock, Arkansas när den, jämte Walter Cronkite, mest tongivade gestalten i amerikansk nyhetsteve under dess guldålder, David Brinkley, en onsdagsmorgon i november 1996 avslutade sitt professionella liv. Det var de sista minuterna i ABC:s valvaka. Bill Clinton var återvald som amerikansk president. Brinkley satt – fortfarande i sändning – omgiven av programledare, reportrar, analytiker, statistiker och pundits.

Vördnadsfullt sa programledaren: Det är ett sentimentalt ögonblick, David. Du gör din sista sändning. Vad önskar du dig för journalistiken i framtiden?

Brinkley svarade: ”More nonsense, please”.

Inlägget Utrikesrapporteringens oemotståndliga charm dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Bengt Nilsson

BENGT NILSSON I går, måndag 10/9, släpptes de två fängslade svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson ur etiopiskt fängelse. Frigivningen lär ha initierats av Meles Zenawi, Etiopiens premiärminister som gick bort 20 augusti. Frilansjournalisten Bengt Nilsson berättar här om när han mötte Meles Zenawi i Addis Abeba 2003.

Det var en sval och molnfri natt alldeles i början av september 2003. Jag satt i en taxi och tittade ut över gatulivet i Addis Abeba, Etiopien. Varje gång vi stannade vid ett rödljus trängdes små snoriga barn runt bilen och sjöng sina tiggarvisor. Som vit man blir man snabbt förhärdad i fattigstaden Addis. Jag undvek att möta deras blickar.

Jag blev avsläppt vid regeringskansliet och noterade till min förvåning att säkerhetsproceduren var väldigt snabbt avklarad. Upp några våningar till en fashionabel salong. Och efter bara några få minuter öppnades en dörr.

In steg premiärminister Meles Zenawi. Han påminde till det yttre om en gammaldags svensk folkskollärare. Eller varför inte Vladimir Ilich Lenin? ”Du får exakt en timme”, väste hans adjutant i mitt öra.

Jag arbetade med en dokumentärfilm för Sveriges Television. Den skulle handla om de grundläggande orsakerna till de ständigt återkommande svältkatastroferna i Etiopien. Ett av världens fattigaste länder som då, 2003, just hade gått igenom ett krig med grannen Eritrea. Ett krig som totalt sett hade kostat Etiopien motsvarande 25 miljarder kronor.

Foto: World Economic Forum

– Summan är inte helt korrekt, sade Meles lågmält utan att ange någon alternativ summa.

– Men, tillade han, varenda cent som ett land som Etiopien spenderar på krig är slöseri.

Han hade inte alltid tyckt så. Under 1980-talet var han en hängiven krigare, ledare för gerillan Tigrays People´s Liberation Front, TPLF. Det var ursprungligen en separatiströrelse vars begränsade mål var att befria provinsen Tigray i norr från den kommunistiska militärjuntan – dergen – som styrde landet.

Men aptiten växer medan man äter, som man brukar säga. TPLF:s framgångar på slagfältet höjde ambitionsnivån. I maj 1991 marscherade segerrusiga gerillasoldater in i Addis Abeba. Juntaledaren Mengistu flydde med USA:s hjälp till Zimbabwe där Robert Mugabe gav honom asyl.

Före Sovjetunionens fall var det nästan obligatoriskt för en befrielserörelse i Afrika att kalla sig socialistisk. Men eftersom TPLF:s fiende dergen stöddes av Sovjet fick Albanien bli ideologisk förebild.

Än idag heter den styrande koalitionen Ethiopian People´s Revolutionary Democratic Front, ett namn som osar av gammal socialistretorik. Men den retoriken är ett utanpåverk. Det som präglade Meles politik var snarare ett slags centralstyrd kapitalism, vars kärna utgjordes av det orubbliga statliga jordägarmonopolet.

Jag reste med TPLF-gerillan under befrielsekriget, det var 1989. Jag blev mycket väl omhändertagen. Meles och hans kolleger visste hur viktigt det var att utländska journalister kunde få komma till krigsområdet för att rapportera om dergens förbrytelser. Jag greps inte av regeringssoldater, kastades inte i fängelse.

Till skillnad från Johan Persson och Martin Schibbye, alltså. När Meles kallade dem för spioner och anklagade dem för stöttande av terrorism visste han själv att det inte hade ett dugg med sanningen att göra.

Men sanningen har aldrig haft något egenvärde i etiopisk politik.

 Bengt Nilsson kommenterar frikännandet på Newsmill (10/9)

Se inledningen till Bengt Nilssons dokumentärfilm ”Jorden, maten, makten folket” från Etiopien

Besök Bengt Nilsson Youtube-kanal

Inlägget Etiopien: En timme med Meles Zenawi dök först upp på Frivärld Magasin.