Hollande dras med problemet att ha haft en budgetminister, Cahuzac, som ljugit om konton utomlands. Foto: Philippe Grangeaud
EUROPAVECKAN Bankkris på Cypern, regeringskris i Italien och konstitutionskris i Portugal. I skuggan av söderns clowner vidgas klyftan i Europa. Tidigare gick den mellan öst och väst, nu mellan nord och syd. Om det skriver Mats Johansson.
Utvecklingen i Frankrike efter valet är symtomatisk. Knappt hade folket valt sig en ny socialistisk regering, trött på den gamla konservativa, förrän väljarna började ångra sig. Och så fort valvinnaren François Hollande satte igång med den politik han gått till val på sjönk förtroendet radikalt.
Som självutnämnd korruptionsbekämpare dras han nu med problemet att ha haft en budgetminister, Jerome Cahuzac, som ljugit om konton utomlands. För en minister som har till uppgift att motverka skatteflykt kan det tyckas lite udda, men i Strauss-Kahns och Depardieus Frankrike är allt möjligt.
Som toppning på gåslevern visade det sig häromdagen att Hollandes kassör från presidentvalskampanjen har företag på Caymanöarna. Så nu har Hollandes förtroendesiffror sjunkit ytterligare, bara en fjärdedel av väljarna stöder honom.
Något bättre går det för Kroatien, åtminstone när det gäller det mångåriga arbetet på EU-medlemskap som nu gått i mål. Den 1 juli ska enligt kommissionens slutrapport ännu en problematisk stat släppas in i unionen. Sedan fem år krymper landets ekonomi, förra året med två procent av BNP, nu sammanlagt tio. Från Zagreb rapporteras arbetslösheten i år öka till 17 procent och inflationen till fem. Men EU:s stödmiljarder hägrar, som för så många andra nya medlemsstater.
Stagnationen förklarar varför även den nya koalitionsregeringen i Kroatien mellan socialdemokrater och liberaler sedan tillträdet för ett år sedan fått se sitt stöd halveras, från 69 procent till 36. Det har inte gynnat konservativa HDZ (Hrvatska demokratska zajednica – Kroatiska demokratiska unionen) som är förre presidenten Tudjmans parti. I opposition har partiet gjort sig av med två partiledare på tre år och först ut var förre premiärministern Ivo Sanader 2009 efter en dom på tio års fängelse för korruption sedan han ertappats på flykt med en förmögenhet i en resväska. Efterträdaren, Jadranka Kosor, ersattes i sin tur nyligen av Tomislav Karamarko, med ett förflutet i säkerhetstjänsten.
Lokalval i maj visar om den bristande politiska stabiliteten ska fortsätta att prägla ännu ett EU-land, åtminstone fram till parlamentsvalen 2015.
Men det finns även goda Europanyheter; för någon vecka sedan hölls en konferens i Tallinn i regi av den säkerhetspolitiska tankesmedjan International Centre for Defence Studies (ICDS) som presenterade en plan för att skapa en gemensam baltisk marknad för naturgas. En sådan skulle minska regionens energiberoende av Ryssland och stärka ländernas integration i EU.
I studien ”Connecting the Baltic States to Europe’s Gas Market” beskriver nye ICDS-chefen Matt Bryza, tidigare amerikansk diplomat, hur de strategiska intressena sammanfaller hos de baltiska staterna och EU:s ambitioner att bygga gemensamma distributionsnät för att minska det ryska inflytandet och godtycket via det nuvarande Gazprom-monopolet. Konkret handlar det om ledningar för att binda samman system i Polen och Litauen med lettiska mellanlager och LNG-terminaler i Estland, länkade till Finland – investeringar som skulle underlättas med EU-finansiering.
Det ryska svaret kom snabbt. Den 3 april annonserade Vladimir Putin vad som beskrivs som en enorm satsning på nya ryska gasprojekt och omstart av gamla misslyckade i Gazproms regi. Där ingår ett tredje rör i Nordstream-ledningen i Östersjön, en expansion som skulle möjliggöras med nya försök att exploatera Shtokman-projektet i Arktis.
Vad som är propaganda och verklighet i energispelet kring Östersjön lär visa sig småningom. Ju förr ett enat EU kan gå till aktion för en västlig energimarknad, desto bättre.
