I onsdags förra veckan fattade en enig riksdag ett beslut som tyvärr inte uppmärksammades särskilt mycket utanför plenisalen. Det handlar om godkännandet av EU:s partnerskapsavtal med Vietnam respektive Filippinerna.

För båda dessa stater är årtalet 1986 avgörande. I den socialistiska republiken Vietnam tar då den historiska sjätte partikongressen beslutet att omdana landet i marknadsekonomisk riktning. Samma år avsätts president Ferdinand Marcos i Filippinerna och en utveckling mot öppenhet och demokrati tar vid. Sedan dess har utvecklingen i båda länderna gått mot allt öppnare marknader och samhällen.

Efter att diktaturerna avsatts kom båda staterna att vara mottagare av svenskt bistånd. Det bilaterala stödet till Filippinerna avvecklads så sent som 2010 och med Vietnam har Sverige fortfarande utvecklingssamarbete. Båda länder är exempel på en positiv utveckling som uppmärksammas alltför sällan: ett land går från långvarigt biståndsberoende via egen industriell och ekonomisk tillväxt till att bli ett samarbetsland och så småningom förhoppningsvis en jämbördig konkurrent.

EU strävar efter att knyta samman jordens länder i olika samarbeten, och Sverige är pådrivande i den frågan. Vietnam och Filippinerna är bara ett exempel på hur detta fredliga och framstegsfrämjande nätverk av länder växer. Inledningen är förhandlingar och tecknande av partnerskaps- och samarbetsavtal och det slutliga målet är naturligtvis fullständig ekonomisk integrering via frihandelsavtal.

Riksdagens beslut förra veckan handlar bara om att kodifiera den goda utveckling som i tysthet skett genom att de båda länderna utvecklat sin egen ekonomi. Den utvecklingen fortsätter över hela världen och allt fler länder knyts samman i handelssamarbete.

Ekonomier som länkas samman och människor som möts i handel har betydligt mindre intresse av att hamna i konflikt med varandra. Frihandel är i grunden ett fredsprojekt.

Inlägget Vietnam och Filippinerna: Från bistånd till handel dök först upp på Frivärld Magasin.

Jasmin Jaziri Stenberg från Liberala studenter anför i en replik till min artikel om Tunisien att demokrati på intet sätt säkerställs enbart genom yttrandefrihet, legal eller reell. Jag håller helt med henne och därför var jag mycket mån om att i min artikel peka på att det finns anledning att sätta frågetecken kring den demokratiska utvecklingen i Tunisien.

Sedan artikeln skrevs har arbetet med att ta fram en konstitution återigen avstannat, och därmed har vägen mot ett nytt val fördröjts ytterligare. Det är naturligtvis ovälkomna nyheter och inger än större oro för utvecklingen.

Den fråga som jag i min artikel ville uppmärksamma var det faktum att även om processen mot demokrati avstannat eller går långsamt så måste det ändå uppfattas som positivt att man kan göra sin åsikt hörd och att åsikterna kan brytas i en öppen debatt. Jämfört med viskandet under Ben Alis regim så är det en tydlig förbättring. Glaset kan ju vara både halvfullt och halvtomt samtidigt!

Ser man på utvecklingen ur ett liberal-konservativt idéhistoriskt perspektiv så drivs den framåt när idéer utbyts och bryts mot varandra. Den marxistiska ideologin ser istället motsättningar som drivkraft. Som liberal är jag därför väldigt mån om att lyfta fram och driva på möjligheter till fri och öppen debatt, och har även stor tilltro till betydelsen av en sådan.

Inlägget Tunisien: Halvtomt eller halvfullt? dök först upp på Frivärld Magasin.

Det har gått två och ett halvt år sedan den tunisiska jasminrevolutionen inledde den Arabiska våren. Ännu återstår mycket att göra på vägen mot en stabil demokrati i Tunisien, men en sak är säker: idag kan människor åtminstone prata om det.

I december 2010 brände tunisiern Mohammad Bouazizi sig själv till döds i protest mot polisens orättvisa behandling av gatuförsäljare. Hans handling blev tändgnistan för de protester mot regimerna som spred sig som en löpeld genom Nordafrika och Mellanöstern. Tunisierna själva kallar det för den värdiga revolutionen.

Tunisiens diktator Ben Ali insåg snabbt att det var omöjligt att hålla fast vid sitt ämbete och valde att lämna landet bara några veckor senare. Efter hans avgång föddes förhoppningen om att Tunisien skulle utvecklas i demokratisk riktning. I oktober 2011 genomfördes landets första fria och rättvisa val till en konstitutionsförsamling, där flera olika partier med en bredd av förslag och idéer ställde upp.

Konstitutionsförsamlingens huvudsakliga uppgift blev att författa en ny konstitution. Efter nästan ett och ett halvt år är den dock fortfarande inte beslutad. I dagarna inleds behandlingen av konstitutionsförslaget i församlingen, och om det godkänns kan kanske nya och konstitutionella val genomföras kring årsskiftet. Alla vill att konstitutionen ska bygga på konsensus men få inser att man måste vara redo att kompromissa för att nå dit.

Otåligheten bland folket växer. Men till skillnad från tiden före den arabiska våren vågar alla prata om det, som den tunisiska journalisten Farah Samti konstaterade härom månaden. Folk är vana vid att kunna ventilera sina åsikter och diskutera politiska frågor offentligt.

Det talas på gator, torg, arbetsplatser och i hemmen om islamisternas misslyckande med att tillhandahålla grundläggande behov som jobb, mat och social och juridisk rättvisa.

Missnöjet märks även tydligt i opinionen. Det nystartade partiet Nidaa Tounes är idag landets största parti i opinionsundersökningarna. Partiet är sekulärt och driver på för en konstitution på liberal grund.

Man kan ha synpunkter på Tunisiens utveckling sedan revolutionen, men man kan inte komma ifrån faktumet att det nu finns en offentlig debatt med förespråkare för olika ståndpunkter.

Genom att folket nu öppet pratar om vilken typ av regering de vill ha ökar chansen för att Tunisien fortsätter utvecklas i demokratisk och sekulär riktning. Det är genom de offentliga samtalen och diskussionerna som grunden för ett demokratiskt samhälle byggs.

Inlägget Ulrik Nilsson (M): Samtal det första steget på vägen mot demokrati dök först upp på Frivärld Magasin.

Sverige är ett av världens mest globaliserade och öppna länder. Det visar flera internationella undersökningar som exempelvis Transatlantic Trends och World Values Survey. Runt en halv miljon svenskar vistas utomlands vid varje tidpunkt, och det genomförs cirka 15 miljoner utlandsresor från Sverige varje år.

Svenska intressen finns numer representerade överallt i världen. Det kan vara utbytesstudenter, turister, diplomater, företag och företagsanställda, biståndsarbetare, och utflyttade. Men även mer abstrakta koncept som handelsförbindelser med andra länder och global miljöpåverkan. Det är därför rimligt att anta att svenska intressen idag berörs av nästan varje konflikt i världen.

Bör Sverige försvara svenska intressen?

Om vi väljer att svara jakande på den frågan måste vi inse att hotbilderna mot Sverige har förändrats kraftigt. Att försvara svenska intressen är inte längre begränsat till att försvara svenskt territorium. Nya hotbilder påverkar oss och kräver en annorlunda analys och andra resurser.

Cyberattacker från internationella hackergrupper mot svenska myndigheter och företag är ett stort hot mot svenska intressen, likaså den globala spridningen av smittsamma sjukdomar över gränserna i takt med att antalet utlandsresor ökar. Båda hoten är svåra att skydda sig mot eftersom de sällan har en tydlig avsändare. De kräver istället bättre samarbeten mellan stater och rätts- och hälsoorganisationer för att koordinera insatserna.

Och hur är det med demokrati och mänskliga rättigheter? Eftersom det svenska samhället vilar på dessa två grundprinciper räknas de också som svenska intressen. Sverige bör därför aktivt verka för att främja en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i andra länder. Det skapar stabilitet i vårt när- och fjärrområde och en tryggare tillvaro för svenska medborgare som vistas utomlands.

För att kunna skydda, bevaka och bevara svenska intressen i en globaliserad värld behövs fungerande multilaterala samarbetsavtal mellan Sverige och andra länder. Och det behövs för att kunna lösa juridiska tvister och garantera rättsäkerhet för svenska medborgare och företag.

Utökade konsulära insatser i alla världens länder ger oss kontakt med och insyn i alla regioner där svenska intressen förekommer, och en möjlighet att förutspå och därigenom förekomma eventuella konflikter. Bilaterala handelsförbindelser med andra länder stärker såväl vår ekonomi som vårt samarbete med dessa stater.

Eftersom svenska intressen är globala är det rimligt att vi har ett försvar som fokuserar på mindre, mobila styrkor som kan sättas in överallt i världen snarare än ett tungt territoriellt försvar. Vi har redan några av världens bästa insatssoldater. Internationella plattformar låter oss utveckla vårt insatsförsvar ytterligare och samtidigt få stöd vid eventuella militära angrepp på våra intressen.

Den globaliserade världen ställer oss inför nya och förändrade hotbilder. Därför är det viktigt att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik anpassas efter dessa, så att vi kan fortsätta värna svenska intressen och skydda svenska medborgare.

Inlägget Ulrik Nilsson (M): Vi måste värna svenska intressen utomlands dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Stock.xchng/athewma

DEBATT En företrädare för en kinesisk handelsorganisation som jag träffade i somras frågade mig varför vi svenskar är så fokuserade på mänskliga rättigheter. ”Vore det inte bättre” undrade han ”om ni inriktade er på att göra människor lyckliga?”

Man kan med fog hävda att marknaden och ekonomin i dag är fullt ut internationellt harmoniserade. Något undantag finns i exempelvis de länder som av olika orsaker är utsatta för internationella handelssanktioner eller för en extrem protektionistisk politik. Men utöver det rör sig varor och pengar relativt fritt.

Skälet till denna globalisering är med all säkerhet möjligheten att tjäna pengar. Möjligheten att köpa en vara billigt i ett land och sälja den dyrt i ett annat är ryggraden i den internationella handeln. Samma resonemang kan föras när det gäller tillverkning och kunskapsutbyte. Denna rörlighet av kapital, tjänster och arbetskraft har lett till en global fördelning av ekonomiska medel, till ökad kompetens i låglöneländer och till fattigdomsutrotning. Fler människor har fått det bättre. Handel har lett till utveckling och sannolikt – för att tala med den kinesiska handelsrepresentanten – till ökad lycka.

Men vi kan inte, som min kinesiska bekant föreslog, nöja oss med detta. Med förbättrade levnadsförhållanden följer visserligen en önskan om inflytande, självbestämmande och frihet. Dessutom gör den moderna informationsteknologin, en direkt följd av internationell handel, det omöjligt att stänga ett lands gränser för kommunikation och idéutbyte. Men den reformprocess som rimligen följer på nya insikter och nya önskemål kan inte nog skyndas på. Vi, representanter för demokratiska länder och deras företag, har ett ansvar att konstant framhålla det goda samhällets beståndsdelar: demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Den kinesiska modellen må ha sina ekonomiska förtjänster, men än så länge håller den sina medborgare i ett järnhårt förtryck. Min önskan är att också kineserna kan börja sin utveckling mot demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Är det någon gång vi har möjlighet att framföra detta är det i samband med att vi handlar. Globalisering och internationell handel skapar en naturlig plattform för att tala om värderingar.

I somras kommenterade Urban Ahlin (S) att det går an för regeringen att agera kraftfullt när handelsintressen inte är hotade. Jag antar att avsikten var att kritisera regeringen för en allt för låg profil i fallet Saudiarabien. Uttalandet må vara politiskt slagkraftigt men en sådan förenkling hindrar en djupare analys. Att som Urban Ahlin sätta mänskliga rättigheter och handel i motsats till varandra är kontraproduktivt, vi måste koppla samman dem. Parallellt med handeln ska vi hela tiden peka på våra andra krav.

Globaliseringen gäller inte längre enbart varor och kapital. Det går att konstatera att en allt större grupp människor rör sig internationellt – antingen fysiskt eller på nätet. En anställd i ett stort företag kan arbeta något år i Europa, något år i Asien och sedan någon annanstans. För dessa individer finns en marknad och en informationssfär, men en mängd politiska kontexter. Flödet av individer över gränserna innebär ett flöde av idéer, och mot den bakgrunden är det viktigt att invånarna i öppna demokratier ”vaccineras” med positiva ideal. Kan dessa, ofta unga, världsmedborgare fungera som ambassadörer för demokrati och mänskliga rättigheter är mycket vunnet.

Men en allt mer internationell värld för också med sig utmaningar. En sådan ligger i den tilltagande internationella brottsligheten. Fallet Julian Assange kan exemplifiera hur juridiskt komplicerat det blir när olika rättsystem skall försöka samverka. Assange må hävda sig stå för vissa högre värden som transparens och öppenhet, men hans försök att hoppa mellan olika rättssystem för att maximera sin egen vinning tyder på en tvivelaktig syn på rättssäkerhet som får glorian att falla på sned. Det rimliga är att det i varje land som står för mänskliga rättigheter finns ett skydd mot sexuella övergrepp. Vidare förutsätter rättsäkerheten att sådana övergrepp ska kunna utredas och ges en behandling i domstol.

Dessa reflektioner leder till två brännande frågor. Den första är hur vi bör agera så att de positiva värdena demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kommer att vara vägledande för den generation som växer upp i dag, som sannolikt kommer att röra sig mellan länder och system i större utsträckning än någon tidigare generation. Är det en uppgift för skolan, för det allmänna mediebruset (vari inbegrips den politiska debatten) eller är det kanske en uppgift för en internationell organisation som FN? Jag skulle föredra det senare, att FN tar som sin uppgift att i högre grad ställa krav när det gäller dessa värderingar. Den andra utmaningen är mer juridisk och direkt, nämligen hur man finner ett bra sätt att internationellt kunna beivra brott.

Inlägget Ulrik Nilsson (M): Handel och demokrati måste gå hand i hand dök först upp på Frivärld Magasin.