Hur det kändes för deltagarna vet jag inte, men av TV-sändningarna att döma lyckades de nästan helt undvika att se elefanten i rummet. Nämligen kärnan i svensk säkerhets- och försvarspolitik, Solidaritetsförklaringen. Jag skriver nästan, för den nämndes då och då i förbigående, men då mest som om det var en liten gullig elefantunge.

Nog vore det på tiden att på allvar diskutera vad Solidaritetsförklaringen kräver av militära styrkor och planer idag . I stället för att som i Sälen orda om långsiktig försvarsplanering och upprepa det enfaldiga ”det finns inget ryskt hot under överskådlig tid.”

För det finns det – om man med överskådlig tid menar längre bort än det närmaste halvåret! Inte direkt och enbart mot Sverige utan mot dem som vi med Solidaritetsförklaringen ger förhoppningar om militär hjälp om de hotas. De baltiska staterna upplever ständigt olika former av betvingelsemetoder – cyberhot, ekonomisk utpressning, infiltration i administration och samhällsorgan, propaganda, militärövningar i omedelbar närhet. De ser detta som led i en strategi att återställa del av det ryska imperiet. Putins ord om Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof ger dem visst fog för misstanken. De tror inte att det är otänkbart att det kan uppstå lägen då uppenbart militärt våld tillgrips. Georgien-kriget ger balterna anledning att misstro grannen.

NATO tror inte heller att militärt hot är otänkbart. I motsats till svenska politikers sorglösa framtidsbedömning förbereder alliansen IDAG förstärkningar till de baltiska staterna. Alliansens strateger har då all anledning att se bekymrat på Sveriges försvarsbrister, vilka innebär att en viktig länk fattas i deras möjligheter att förstärka Baltikum och hindra att en kris övergår till öppen aggression. För en sådan förstärkning kan inte ske utan att NATO använder svenskt territorium och framför allt inte om Gotland skulle besättas av Ryssland.

Nog vore det på tiden att vi slutar diskutera om och när ryssen kan hota enbart Sverige. I stället måste vi se vår roll i säkerheten för de demokratiska staterna runt Östersjön. Den rollen har vi avträtt med våra försvarsluckor och med vår envishet att stå utanför NATO – samtidigt som vi utfärdat en Solidaritetsförklaring liknande alliansens artikel 5, men utan några konkreta åtgärder för att göra den trovärdig

Nog vore det också på tiden att se de ryska storövningarna i Östersjöområdet och flygövningarna mot svenska mål som något mer än att bygga upp krigsmakten i största allmänhet, utan som träning mot alldeles konkreta mål för eventuella framtida behov. Observera ”vid behov”, jag säger inte att ett angrepp är förestående eller ens beslutat men att övningarna ger möjligheter att använda militär makt om så skulle bli aktuellt. Och då borde vi också ha militär handlingsfrihet om behov skulle uppstå.

Inlägget Elefanten på Sälen-konferensen dök först upp på Frivärld Magasin.

Gunnar Åselius anser att det är ett dåligt argument för svensk Natoanslutning att vi skulle hotas av ryssen. Jag håller med och vill tillägga att det ryska hotet också är ett dåligt skäl att förstärka Sveriges försvar.

Det vill säga om man med ryskt hot menar hotet om ett direkt anfall mot Sverige. Hur ofta får inte politiker och ledande militärer frågan ”finns det något hot mot Sverige”? Varpå de nödgas svara ”nej inte inom överskådlig tid”. Tablå.

Felet med hela detta resonemang är att man bortser från den grundsats för svensk säkerhetspolitik som uttrycks i vår Solidaritetsförklaring: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Vårt försvar är en del av säkerhetssystemet i vårt närområde. Och de mest utsatta – och potentiellt hotade – av våra grannländer är de baltiska staterna, redan utsatta för olika slags ekonomisk, psykologisk och cyberkrigföring. De vågar inte utesluta att en rysk ambition att återställa imperiet kan ta sig öppet militärt uttryck.

Gunnar Åselius hävdar att det ”nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara.” Det låter som ett kusligt eko från Norman Angells profetia om att krig mellan de europeiska staterna var uteslutna till följd av integreringen av de europeiska ekonomierna – fyra år före första världskriget. Alltför ofta frestas vi till ”mirror-imaging”, att tillskriva motparten vår bild av vad som är rationellt.

Under alla förhållanden anser varken de baltiska staterna eller Nato att Rysslands ekonomiska beroende av väst är en fullvärdig garanti för Baltikums frihet, utan vidtar – särskilt efter Georgienkriget – åtgärder för att skapa militär avskräckning, planerar och övar undsättningsoperationer.

Det är här Sverige kommer in i bilden. Avskräckningen förutsätter att Nato i ett krisläge tillräckligt snabbt kan tillföra förstärkningar och sätta in flygstridskrafter. Det måste ske genom svenskt luftrum och svenskt sjöterritorium. Det är också gynnsamt om svenska baser kan utnyttjas. Självklart måste också en potentiell angripare förhindras att besätta delar av svenskt territorium, varifrån förstärkningar kan förhindras. Gotland skulle vara ett alldeles oemotståndligt anfallsmål.

Genom vår Solidaritetsförklaring har vi givit de baltiska staterna anledning att förvänta sig militärt stöd. Det måste givetvis ske inom ramen för en Natoinsats, men eftersom vi inte tagit steget fullt ut och inträtt i alliansen skulle det milt uttryckt bli vissa problem. För det första ett politiskt kaos kring insatsbeslutet som får strulet före Libyeninsatsen att förblekna. För det andra har vi inte planerat olika biståndsinsatser, vilket borgar för förseningar och operativt kaos. För det tredje har våra förband inte övat möjliga insatser och samverkan med allierade, vilket gör det oförsvarligt att skicka dem i eventuell strid.

Ett Sverige utanför Nato innebär därför en svag länk i alliansens säkerhetssystem i Östersjöområdet

Vanligt sunt förnuft säger att Solidaritetsförklaringen skulle ha kopplats till ett Natomedlemskap. Att så inte skett är inte obegripligt – det finns tydliga partipolitiska orsaker till detta – men definitivt oförsvarligt.

För att återvända till Gunnar Åselius artikel: Jag håller med att ett svenskt Natomedlemskap inte skall motiveras med att vi hotas av Ryssland. Men det är vitalt för att minska Rysslands frestelser att militärt hota sina närmaste grannar.

(Detta debattinlägg är del av ett längre replikskifte. Replikskiftet har sin grund i Gunnar Åselius artikel ”Ryssen kom inte” som publicerades i magasinet Neo nr 6 2013. Stefan Olssons reaktion på Åselius artikel kan läsas här)

Inlägget Replik: Svenskt medlemskap viktigt för säkerheten kring Östersjön dök först upp på Frivärld Magasin.

Stor rubrik på nyhetsplats i Svenska Dagbladet: ”Hotet från Ryssland är betydligt överdrivet”. Jan Blomgrens artikel är bara en i raden av många kommentarer med anledning av utspelen om förstärkning av försvaret. Utsagor av ”ryssexperter” – med eller utan citationstecken – av alla de slag, med en sak gemensamt: De kan inte förutsäga framtiden, men har fått för sig att de kan det.

Om vi bortser från lydiga moderata partigängare som ägnar sig åt ”det omvända bedömandet”, vilket går ut på att avpassa bedömandet till de önskvärda slutsatserna – det behövs inte mer pengar till försvaret – lider ”experternas” bevisföring av två fundamentala fel:

1. De ägnar sig åt mirror-imaging, det vill säga tillskriver andra parter, till exempel presumtiva angripare, samma värderingar, syn på rationalitet, riskbenägenhet etcetera som de själva har. (För att få den bilden att stämma kan man i nödfall också tillgripa historieförfalskning som Hans Blix som friskriver Ryssland från skuld till Georgien-kriget i en artikel i Fokus). Det är en prognosmetod som orsakat mången strategisk överraskning.

2. Samtidigt som de anklagar försvarsivrarna för att använda det kalla krigets hotbilder sitter de själva fast i föreställningen om att Sverige är tryggt bakom vallgraven, nu ändå tryggare eftersom vi skyddas av Natos sköld mot Ryssland. Att det kan bli farligt för oss först om och när ryssen står vid bortre stranden av vallgraven.

Klokt nog förföll inte den förra försvarsberedningen till sådant inskränkt nationellt statiskt tänkande utan insåg den strategiska dynamiken i vår situation och formulerade en solidaritetsförklaring som sedan blev statsmakternas doktrin med 2009 års försvarsbeslut:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Här sägs inget om när sådana konflikter skulle kunna uppstå. En sådan diskussion är också tämligen meningslös, eftersom inga förvaringssignaler kommer att vara så starka att vi hinner göra en rejäl upprustning.

Intill 2008 ägnade sig även Natos medlemmar i hög grad åt mirror-imaging beträffande synen på Rysslands politik. Georgien-kriget blev ett uppvaknande. Markerade Putins ord om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets värsta geopolitiska katastrof en vilja att återställa imperiet?

Att Nato nu börjat krigsplanlägga och öva i Baltikum är ju ett tecken på att de tar potentiella hot på allvar och vill förhindra att de förverkligas. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken och det kan mycket väl vara Sverige. Om jag vore rysk militär och skulle utarbeta en plan för invasion av Baltikum skulle första åtgärden vara att ta Gotland för att där installera luftvärnsrobotar och effektivt hindra allierade förstärkningar. Jag skulle också fundera på hur jag skulle hindra Nato från att få tillgång till svenska marin- och flygbaser.

Till saken hör också att de baltiska staterna kanske inte är helt övertygade om tillräckligt snabba beslut i Nato mot bakgrunden av senare års politiska turbulens i Europa och ambivalent europeisk politik gentemot Ryssland. Till vilket kan läggas oro för amerikanskt fokus-skifte till Asien.

Otvivelaktigt finns det hot mot Baltikum med ”fredliga” metoder, metoder som också minskar landets motståndskraft mot öppen aggression.

Kan vi utesluta militära aktioner i framtiden? Balterna och Nato vill tydligen gardera sig mot sådana, och då ligger det i vårt intresse och i vår självpåtagna förpliktelse att göra avskräckningen trovärdig.

Inlägget Bo Hugemark: De tvärsäkra och vi osäkra dök först upp på Frivärld Magasin.

1. Solidaritetsförklaringen

Er föregångare uträttade något stort: Den talade högt om den strategiska samhörigheten med våra grannländer och skapade Solidaritetsförklaringen som sedan i regeringens tappning återgavs i försvarsbeslutet 2010:

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat [EU-]medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Det innebar något nytt på tre punkter:

• Det sägs öppet att vi är beroende utifrån om vi hotas eller angrips
• Vi avfärdar uttryckligen att vi skulle försöka stå utanför en konflikt i närområdet
• Vi uttalar möjligheten att ge andra länder militärt bistånd.

I klartext handlar det framför allt om att Sverige, om de baltiska staterna hotas, kommer att beröras av biståndsaktioner från Nato och förväntas medverka i dem.

Eftersom vår solidaritetsförklaring bara är ensidig får vi jobba hårt med att göra den trovärdig. Nu är detta er viktigaste uppgift. Sålunda:

För det första: Se till att rätta till de värsta bristerna och obalanserna i den nu beslutade försvarsstrukturen. Läs gärna Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie från 2011 Till bröders hjälp, där de operativa möjligheterna analyseras i tre olika typfall, en fredskris (som bronssoldatskrisen 2007), en rysk uppmarsch med okänt syfte (som före Georgien-kriget) och en invasion (som Georgien-kriget).

Mest överhängande att rätta till: Det behövs luftvärn med medellång räckvidd på korvetterna, om de skall våga gå till sjöss och på flygbaserna om flygplanen skall kunna användas till annat än skydda sina baser. Vi måste se till att våra flygbaser och luftrum kan nyttjas av västligt flyg. Och vi måste framför allt hindra att Gotland ockuperas av angriparen, vilket skulle omintetgöra hjälpinsatser till balterna.

För det andra: Ställ krav på att Försvarsmakten förbereder olika tänkbara hjälpinsatser. Det kräver samordning och samträning med dem som vi skall hjälpa och dem som skall hjälpa oss. Det är inget som kan improviseras i krisens eller stridens hetta. Chefer och staber måste känna terrängen, vapensystem samköras, förbanden fortlöpande övas i att samlas, transporteras, grupperas och i värsta fall sättas in i strid.

För det tredje: Klargör innebörden av Solidaritetsförklaringen för det politiska etablissemanget och allmänheten. Varken den förra försvarsberedningens betänkande eller regeringens proposition väckte någon debatt, och det berodde säkerligen på att de flesta inte förstod vad det handlade om. Och det är det för sent att förstå om och när en kris inträffar. Strulet med Libyen-insatsen ger en lätt föraning om det kaos som skulle uppstå. Ett sätt att säkra politisk och folklig förankring är just omfattande och tydliga förberedelser.

I detta sammanhang, tänk igenom vad det innebär att politikerna – förståeligt nog – vill förbehålla sig handlingsfrihet att agera från fall till fall, inte lova något bestämt. Men handlingsfrihet att ingripa kräver som sagt omfattande förberedelser. Hur kommer de att tolkas av omvärlden? Kanske som underförstådda löften. Har man då handlingsfrihet att inte ingripa, utan att anklagas för svek och försämra våra möjligheter att själva få hjälp?

Det finns en utväg ur detta dilemma, men den lär ni väl inte ha mandat att diskutera. Gissa vilken.

2. Ett ryskt hot?

Om någon politisk eller strategisk expert skulle säga till er att han inte kan föreställa sig ett ryskt militärt angrepp mot Baltikum så tro på vad han säger. Det vill säga, tro på att han inte kan föreställa sig det. Men tro inte att han förutsäger framtiden. Han är snarare offer för mirror-imaging, vanföreställningen att andra resonerar som han själv.

Men en presumtiv angripare kanske värderar ”intäkten” av angreppet annorlunda än vi, exempelvis bedömer den i ett annat tidsperspektiv. Han kanske känner sig försatt i en tvångsdragssituation, där han bedömer att det på sikt skulle leda till katastrof om han avstår från angrepp. Han har säkerligen inte samma värderingsskala för vilka ”kostnader” han är beredd att ta. Han kan vara mer benägen att ta chanser och risker. Historien är full av exempel på ”irrationella” angrepp.

3. Gamla hot och nya

Fall inte offer – som ofta sker – för den enfaldiga ”tanken” om att nya hot (utpressning med energivapnet, terrorism, cyberkrig etc) gör att hoten om militära angrepp är föråldrade. Val av betvingelsemetod beror på målet, och revanschistisk ockupation kräver militära medel. Och glöm inte att sistnämnda hot är en levande realitet för våra grannar.

4. Försvar och stabilitet

Jag pekade på behovet av att konkretisera möjliga biståndsinsatser. Men det finns också skäl att gå åt andra hållet när det gäller försvarets övergripande roll. Ett starkt försvar bidrar till stabilitet i närområdet genom sin blotta existens utan att man knyter det till specifika scenarier. Det är väl det norrmännen inser när de nu vill stärka försvaret bl a i Nordnorge; de ser säkerligen inga specifika ryska angreppshot i dagsläget.

5. Välfärd och försvar

Tänk lite djupare om försvarsanslag än som är vanligt i Sverige. Politiker säger sig vilja slå vakt om välfärdens kärna. Välfärdens innersta kärna är nationens frihet och oberoende. Skall det vara omöjligt att inse?

Inlägget Bo Hugemark: Några råd till försvarsberedningen dök först upp på Frivärld Magasin.