REPLIK Ett svenskt medlemskap i Nato ska inte grundas på rysskräck. Men i och med Solidaritetsförklaringen förväntar sig våra grannar på andra sidan Östersjön vårt skydd mot Ryssland. Det är anledning nog för Sverige att gå med i Nato. Det menar Bo Hugemark i en replik till Gunnar Åselius
Gunnar Åselius anser att det är ett dåligt argument för svensk Natoanslutning att vi skulle hotas av ryssen. Jag håller med och vill tillägga att det ryska hotet också är ett dåligt skäl att förstärka Sveriges försvar.
Det vill säga om man med ryskt hot menar hotet om ett direkt anfall mot Sverige. Hur ofta får inte politiker och ledande militärer frågan ”finns det något hot mot Sverige”? Varpå de nödgas svara ”nej inte inom överskådlig tid”. Tablå.
Felet med hela detta resonemang är att man bortser från den grundsats för svensk säkerhetspolitik som uttrycks i vår Solidaritetsförklaring: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Vårt försvar är en del av säkerhetssystemet i vårt närområde. Och de mest utsatta – och potentiellt hotade – av våra grannländer är de baltiska staterna, redan utsatta för olika slags ekonomisk, psykologisk och cyberkrigföring. De vågar inte utesluta att en rysk ambition att återställa imperiet kan ta sig öppet militärt uttryck.
Gunnar Åselius hävdar att det ”nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara.” Det låter som ett kusligt eko från Norman Angells profetia om att krig mellan de europeiska staterna var uteslutna till följd av integreringen av de europeiska ekonomierna – fyra år före första världskriget. Alltför ofta frestas vi till ”mirror-imaging”, att tillskriva motparten vår bild av vad som är rationellt.
Under alla förhållanden anser varken de baltiska staterna eller Nato att Rysslands ekonomiska beroende av väst är en fullvärdig garanti för Baltikums frihet, utan vidtar – särskilt efter Georgienkriget – åtgärder för att skapa militär avskräckning, planerar och övar undsättningsoperationer.
Det är här Sverige kommer in i bilden. Avskräckningen förutsätter att Nato i ett krisläge tillräckligt snabbt kan tillföra förstärkningar och sätta in flygstridskrafter. Det måste ske genom svenskt luftrum och svenskt sjöterritorium. Det är också gynnsamt om svenska baser kan utnyttjas. Självklart måste också en potentiell angripare förhindras att besätta delar av svenskt territorium, varifrån förstärkningar kan förhindras. Gotland skulle vara ett alldeles oemotståndligt anfallsmål.
Genom vår Solidaritetsförklaring har vi givit de baltiska staterna anledning att förvänta sig militärt stöd. Det måste givetvis ske inom ramen för en Natoinsats, men eftersom vi inte tagit steget fullt ut och inträtt i alliansen skulle det milt uttryckt bli vissa problem. För det första ett politiskt kaos kring insatsbeslutet som får strulet före Libyeninsatsen att förblekna. För det andra har vi inte planerat olika biståndsinsatser, vilket borgar för förseningar och operativt kaos. För det tredje har våra förband inte övat möjliga insatser och samverkan med allierade, vilket gör det oförsvarligt att skicka dem i eventuell strid.
Ett Sverige utanför Nato innebär därför en svag länk i alliansens säkerhetssystem i Östersjöområdet
Vanligt sunt förnuft säger att Solidaritetsförklaringen skulle ha kopplats till ett Natomedlemskap. Att så inte skett är inte obegripligt – det finns tydliga partipolitiska orsaker till detta – men definitivt oförsvarligt.
För att återvända till Gunnar Åselius artikel: Jag håller med att ett svenskt Natomedlemskap inte skall motiveras med att vi hotas av Ryssland. Men det är vitalt för att minska Rysslands frestelser att militärt hota sina närmaste grannar.
(Detta debattinlägg är del av ett längre replikskifte. Replikskiftet har sin grund i Gunnar Åselius artikel ”Ryssen kom inte” som publicerades i magasinet Neo nr 6 2013. Stefan Olssons reaktion på Åselius artikel kan läsas här)
