REPLIK Ryssland är för beroende av att kunna sälja olja till EU för att våga angripa något av sina västra grannländer. Att skrämmas med ryssen för att argumentera för Natomedlemskap är inte rationellt. Det skriver Gunnar Åselius i en replik till Stefan Olsson.
Under rubriken ”Ryssen är redan här” kommenterar Stefan Olsson min artikel i tidskriften Neo om de svensk-ryska relationernas historia, som enligt Olsson är ett exempel på hur fel det kan gå när man betraktar Sverige ”som en ö”. Enligt Olsson hävdar jag att ett svenskt Natomedlemskap är onödigt eftersom Ryssland inte haft några aggressiva planer mot Sverige sedan Napoleonkrigen, då svenska och ryska soldater för övrigt kämpade tillsammans mot Napoleon 1813. Men situationen i vårt närområde kan plötsligt förändras, exempelvis genom ett folkligt uppror i Vitryssland, som kan utvecklas till en ”militär kris” genom att Ryssland intervenerar för att rädda Lukasjenko-regimen. Ett tryck kommer då att uppstå mot de baltiska staterna varigenom Sverige också dras in.
Som framgår av min artikel anser jag emellertid att ett svenskt Natomedlemskap vore en bra idé. Det som återstår av det svenska försvaret arbetar enligt Natos stabsrutiner, övar regelbundet tillsammans med Nato och opererar alltid tillsammans med Nato utomlands. Ett medlemskap skulle därigenom skänka ett logiskt sammanhang åt den svenska säkerhetspolitiken och ge Sverige ökad politisk tyngd i Bryssel och Washington.
Inga småstater – knappast heller stormakter som Frankrike och Storbritannien – är längre i stånd att föra en självständig säkerhetspolitik och det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara ett undantag. Av liknande skäl stöder jag det svenska medlemskapet i FN och EU, anser att det är bra att vi har infört metersystemet och att vi kör på höger sida om vägen. Anledningen är just att Sverige inte är en ö, och jag tycker att detta argument är alldeles tillräckligt för ett svenskt Natomedlemskap. Däremot anser jag det ovärdigt att skrämmas med den ryska faran i Natodebatten och tror att sådana tongångar snarare motverkar sitt syfte, eftersom sansade människor blir misstänksamma.
Som framgår av min artikel är det tunga argumentet för den ryska farans försvinnande inte att svenska och ryska soldater stred tillsammans vid Leipzig 1813 utan att det nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara. Som den israeliske statsvetaren Azar Gat visar i sin bok War in Human Civilization 2006 har den ekonomiska globaliseringen varit en mycket viktigare faktor bakom de mellanstatliga krigens gradvisa utdöende under de senaste två hundra åren än demokratins utbredning (trots att många romantiker gärna tror annorlunda). Sedan 1980-talet har varuutbytet i världen mer än tredubblats, kapitalströmmarna mer än sexdubblats.
Det fanns anledning att frukta autarkiska rustningsekonomier som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen, men Putins Ryssland är beroende av att kunna sälja olja och gas till EU varje dag och kan inte militärt hota Baltikum eller Norden utan att det får katastrofala konsekvenser för statsfinanserna och den inre stabiliteten i landet. Lukasjenkoregimens överlevnad är i det perspektivet inget ryskt livsintresse. De ryska försöken att genom påtryckningar på energiområdet stoppa Ukrainas frihandelsavtal med EU ger en mer representativ bild av hur stormakter idag tillvaratar sina intressen.
Den tekniska utvecklingen håller dock på att göra den ryska oljan mindre intressant på världsmarknaden. De flesta bedömare spår därför sjunkande exportintäkter och Rysslands framtid som stormakt ter sig dyster också av andra anledningar som sjunkande födelsetal, hög utvandring, utbredd korruption och sönderfallande infrastruktur. I tillägg kommer givetvis de obefintliga beläggen för ryska aggressiva avsikter mot Sverige efter 1809. Vi som är för ett svenskt Natomedlemskap bör därför söka argument som inte har en hotfull granne i öster som sin förutsättning.
