Läs hela berättelsen här:

http://www.lrb.co.uk/v37/n10/seymour-m-hersh/the-killing-of-osama-bin-laden

Inlägget En annan sanning om Usama bin-Ladens död dök först upp på Frivärld Magasin.

Haag-domstolen kan bortse från politisk taktik/påtryckningar och finner därför att den ryska statens stöld av oljebolaget Yukos var just en stöld från ägarna som ska ersättas med över 50 miljarder dollar. Det är en andra upprättelse för huvudägaren Michail Chodorkovskij som nu flytt till Schweiz sedan han släpptes ur tio års fångenskap efter en skenrättegång.

Ingen tror väl att Ryssland kommer att betala, ett land som inte respekterar internationella avtal och konventioner, men principiellt är domslutet betydelsefullt. Nu vet alla företag vilka risker som råder vid affärer i Ryssland, och alla internationella institutioner har fått förnyad anledning att vidta nya åtgärder mot landet och dess regenter, särskilt för att driva in skadeståndet genom beslag av ryska tillgångar i utlandet.

Domen finns här.

Utslaget drabbar också de inblandade ryska statsföretagen, bland dem oljejätten Rosneft som redan drabbats av sanktioner. Fortsättning följer; parallellt pågår ett liknande mål i Europadomstolen i Strasbourg.

Mindre glädjande är att kohandeln inom EU inte ger samma tydliga utslag. Att tisdagens nya sanktionsbeslut mot Ryssland för aggressionen mot Ukraina inte nådde ända fram är beklagligt. Inte ens när människor dör i nedskjutning av civilflygplan kan EU-ledarna enas om sätta principerna före de nationella intressena. Inte ens när det står klart att terrorstyrkorna leds av ryska funktionärer. Vad ska krävas för skarpa åtgärder – en total ockupation med åtföljande massmord, deportationer och etnisk rensning?

Litauens president Grybauskaité säger vad många tänker: ”De nya EU-sanktionerna är ett steg framåt. Sanktionerna är nödvändiga men för sena och otillräckliga.” (Europaportalen)

Svenska UD:s beskrivning av de nya sanktionerna är inte heltäckande. Ett kryphål gäller Rysslands största bank, Sberbank, noterar Wall Street Journal. Även SvD:s Näringsliv har hittat luckor.

Så går det när franska vapenaffärer, tyska energibehov och brittiska bankprofiter går före människoliv och politisk frihet. Vad säger det om Natos vilja att skydda Polen och Baltikum?

Inlägget Ryssland: Haag-domstolen gör vad EU inte orkar dök först upp på Frivärld Magasin.

Även i Finland sker en påtaglig skärpning av analysen, inte minst i frågan om medlemskap i Nato. Statsminister Jyrki Katainen uttalade sig före påsk för medlemskap (FNB 12/4), särskilt om ansökan sker tillsammans med Sverige.

Även Europaminister Alexander Stubb har uttalat sig för Nato-medlemskap (Hbl 12/4) även om frågan inte är aktuell just nu, med nuvarande regering och Ukrainakrig:

”I det här läget är Natofönstret stängt, men när krisen lugnar ner sig så skulle det åter vara möjligt med ett medlemskap… Vi borde ha gått med i Nato redan 1995, samtidigt som vi gick med i EU. Jag är fortfarande en varm anhängare av Nato eftersom jag bedömer att ett medlemskap skulle öka vår säkerhet. Men just det argumentet talar mot att det kunde ske nu. Vi ska se till att dörren fortfarande är öppen när krisen är över.”

Enligt en opinionmätning bland Finlands reservister har stödet för medlemskap på ett år ökat från 30 procent till 40, medan motståndet minskat från 23 procent till 19 (FNB 12/4).

Försvarsminister Carl Haglund anser att Finland nu står ”mentalt sett närmare Nato än någonsin tidigare” och hänvisar till en annan opinionsmätning nyligen (TNS Gallup 11-22 mars) som visar att en majoritet (53-34) stöder tanken på ett medlemskap – om statsledningen vill det. (FNB 15/4)

Även presidenten (1994-2000) Martti Ahtisaari har tagit till orda för Nato-medlemskap, främst av ekonomiska skäl; ett inte helt vanligt argument för socialdemokratiska fredspristagare. (ÅU 14/4)

Inlägget Äntligen: Miljarder till försvaret dök först upp på Frivärld Magasin.

I denna video gör symfoniorkestern i Odessa gör sin egen symboliska markering av vilken union den vill tillhöra; den europeiska, inte den ryska.

Inlägget En musikalisk hälsning till Putin dök först upp på Frivärld Magasin.

Över hälften av finländarna stöder också tanken på att Finland och Sverige grundar en egen försvarsallians (Yle 23/3); 54 procent för, 36 procent mot.
Ett bidrag till omsvängningen publicerades härom dagen i Helsingin Sanomat av en grupp av 15 intellektuella, texten på svenska här.

Även i Sverige finns intressanta opinionsförhållanden att analysera. Myndigheten MSB visar i sin årliga mätning (sept-okt 2013) att det finns nyanser i Natomotståndet, beroende på hur frågan ställs.

På frågan ”söka medlemskap i Nato eller stå utanför” har andelen positiva ökat de senaste åren, från 28 procent 2011 till 36 procent 2013, medan motståndet minskat från 49 procent till 40, alltså ungefär jämnt mellan ja och nej. Sifo har den senaste året visat samma uppgång på ja-sidan i två mätningar efter påskincidenten och den ryska invasionen i Ukraina, men med ett högre motstånd på 40-50 procent.

MSB-siffrorna visar också att det finns stöd för Sveriges insatser utomlands, vare sig det gäller deltagande i EU:s snabbinsatsstyrka (35-30), vårt säkerhetspolitiska samarbete inom EU (49-17) eller en ny Nordic Battle Group (47-27). Mer pacifistiska eller nedrustande stämningar märks inte, tvärtom.

Mer om Ryssland och Nato här:
http://www.matsjohansson.net/

Inlägget Natostödet ökar, i Finland dök först upp på Frivärld Magasin.

Ett annat exempel är, enligt Ferguson, det ointresse med vilket Obama har delegerat Irans eventuella omvälvning under nytt ledarskap till underhuggare. För att inte tala om det som händer i Ukraina; presidentens svaga markering mot massdödandet i Kiev – ”There will be consequences if people step over the line” – tyder inte heller på någon vilja till handling, eller ens djupare förståelse av dramat.

”Så tog heller ingen varningen på allvar, krypskyttarna fortsatte att döda”, konstaterar Ferguson.

Det var nu inte första gången en linjedragning av Obama överskreds utan konsekvenser. Minns förra årets amerikanska fiasko i Syrien; hit men inte längre kunde Assad-regimen gå i september 2013 innan Obama skulle inleda aktioner. Så dödade regimen i gasattacker 1400 civila, utan amerikansk reaktion. Ett halvår senare pågår Vita husets betänketid fortfarande, liksom slakten på befolkningen.

Ferguson påminner också om hur Obama först backade upp regeringen Morsi i Egypten efter valet 2012, för att sedan stödja militärkuppen mot densamme. När terrorister i Libyen 2012 angrep den amerikanska representationen i Benghazi och dödade ambassadör Stevens reagerade hemmaplan överhuvudtaget inte på förhandsvarningarna från fältet.

Visst kan Ferguson avfärdas som en konservativ alarmist, men han är inte ensam i sin klagan. Snarare ger han uttryck för en växande opinion som oroas över hur den amerikanska försvagningen i globalt realpolitiskt inflytande slagit följe med militära nedskärningar och isolationism i opinionen.

Det duger inte, konstaterar Washington Post i en ovanligt realistisk ledare (3/3), signerad av dess Editorial Board för att markera stundens allvar. Under rubriken ”Obamas utrikespolitik grundas på fantasier” går tidningen till attack på flera centrala föreställningar bakom den rådande passiviteten:

”I fem års tid har president Obama lett en utrikespolitik baserad mer på hur han tycker att världen borde fungera än på verkligheten… Oturligt nog har Vladimir Putin inte fått promemorian om uppträdande i 21:a århundradet, inte heller Kinas president Xi Jinping, som inlett kanonbåtsdiplomati mot Japan och svagare länder i Sydostasien.”

Tidningen påminner om motsvarande epoker av tillbakadragande – det Obama kallar ”nationsbyggande på hemmaplan” – efter krigen i Korea och Vietnam:

”USA upptäckte varje gång att världen utan dess ledarskap hade blivit en farligare plats och att oordning kunde hota amerikanskt välstånd… Medan USA retirerar har den en gång till synes outtömliga demokrativågen gått bakåt. I det långa loppet skadar det också USA:s nationella säkerhet. Medan Putin funderar på att gå vidare – in i östra Ukraina, t ex – mäter han seriositeten hos USA och dess allierade i handlingar, inte i uttalanden. Kina gör det samma i överväganden inför nästa steg i Östkinesiska havet. Det är tyvärr tillståndet i det århundrade vi lever i.”

Dessvärre är det samma århundrade som ett nedrustat Sverige också ska agera i, med ett rustande Ryssland som säkert ser fram emot ”dialog” med EU och Jan Eliasson medan fakta etableras på marken, som i Georgien 2008. Hur många divisioner har Catherine Ashton, egentligen? Putin har i alla fall så det räcker.

Mats Johanssons bok ”Kalla kriget 2.0” finns nu även som e-bok.

Inlägget USA:s globala reträtt – eller? dök först upp på Frivärld Magasin.

Få medier har upptäckt och ännu färre kommenterat bokens viktiga bidrag till grundkursen i Natokunskap, vilket är att beklaga, ty den debatt som faktiskt förs är begränsad till experter som vet för mycket och en trots allt engagerad mindre krets medborgare som vet för litet. Det stora mellanskiktet är ännu inte tillfrågat på allvar. Så kan myter och en föråldrad verklighetsbild fortsätta frodas utan kritisk granskning.

Nato – för och emot
Karlis Neretnieks (red.)
Kungliga Krigsvetenskapsakademin, 2013

En förklaring till tystnaden kring boken är att utgivaren inte tar ställning i medlemskapsfrågan. Akademiens uppgift är inte att tjäna som ja-kansli i en kommande folkomröstning utan att ta fram ett sakligt underlag för dem som vill studera materien i den underliggande frågeställningen om hur Sverige bäst försvaras, på egen hand eller tillsammans med andra länder i vår närhet.

Det hindrar inte att de flesta inläggen i boken stöder uppfattningen att Sverige hör hemma i medlemskretsen, bland de 28.

Förebilden är som ofta i försvarssammanhang Finland, där flera officiella utredningar har presenterat fakta om vad ett Natomedlemskap skulle innebära. Utan större påverkan på opinionen; det har inte lett till större konvulsioner i vårt grannland än att en del opinionsbildare tagit mod till sig och brutit den tidigare tystnaden om behovet av ett medlemskap. Senast var det den ansedde toppdiplomaten Markus Lyra, tidigare ambassadör i Moskva och Stockholm, som i en intervju nyligen kom ut ur neutralismens garderob:

”Jag anser att Finland borde ansöka om medlemskap i Nato. Dit hör redan nu så många länder som liknar Finland. Tänk bara på Norge, Island, Danmark, Holland, Belgien, Tjeckien och Estland samt många andra.” I Arbetarbladet berättar socialdemokraten Lyra också att hans åsikt privat delas av många tjänstemän inom utrikesministeriet, där han tidigare varit hög chef.

Sådana bekännelser som kunde påverka opinionen i positiv riktning är ännu sällsynta i det tysta Sverige. Här skulle behövas en ”finlandisering” av den säkerhetspolitiska debatten så att fler opportunister vågade ta ställning. Visserligen bidrar den demonstrerade ryska aggressionen till att den svenska Natoopinionen långsamt börjar röra på sig åt rätt håll, men ännu är det långt kvar till ett stabilt genombrott för Natolinjen. Enligt de senaste opinionsmätningarna är andelen anhängare av medlemskapet på uppåtgående, 36 procent enligt Transatlantic Trends 2013, som också visar att Sverige är ett av de mest Kreml-kritiska länderna i Europa. Framförallt tenderar motståndet mot Nato att försvagas, vilket öppnar för efterfrågan på de goda argumenten.

Flera sådana finns att hämta i Natos egen utveckling. De tre pelare som det nya Nato vilar på efter Sovjetunionens sammanbrott stärker ställningen för partnerskapsländer som Sverige. Utöver den klassiska uppgiften, Collective Defense (artikel 5), finns numera en bredare meny av uppgifter inom andra pelaren, Crisis Management (typ Libyen-insatsen), och den tredje, Cooperative Security, vilken omfattar den regionalisering av militärsamarbete som just nu genomförs i Norden.

I Krigsvetenskapsakademiens antologi betonar ambassadör Ulla Gudmundson att Nato är en politisk organisation, snarare än en militär, baserad på delade värderingar om frihet och demokrati som står i motsats till det som håller samman nationen Ryssland. Men den amerikanska känslan för Europa och det gemensamma förflutna försvagas i takt med latiniseringen av USA, det faktum att yngre generationer amerikanska skattebetalare saknar minnet av förfädernas uppoffringar för det krigshärjade ursprunget ”over there”. Det leder till ett annat fokus för den framtida amerikanska säkerhetspolitiken än att fortsätta subventionera den transatlantiska länken för vilken Europas finansministrar har skickat notan till det allt mer skuldsatta USA. Det är en ekvation som i längden inte kommer att hålla.

Skarpast i dessa sammanhang är som vanligt översten Bo Hugemark. Med fokus på konkreta situationer konstaterar han att i händelse av ofred kring Östersjön kommer en Air Expeditionary Force från Nato med 150 flygplan att vilja nyttja svenska baser. Oavsett om Sverige hunnit gå med i Nato dras vi in i krigsförberedelserna, och har också utfäst oss att i enlighet med solidaritetsdeklarationerna kunna ge och ta emot hjälp.

I första hand ankommer det enligt Hugemark på Finland att i inledningen av ett skymningsläge sätta in örlogsbesök och luftövervakning i Baltikum, kanske en markbataljon i Estland och en brigad mot ryska gränsen. Men det befriar inte Sverige från att säkra Gotland för stöd från västmakterna. Det kan inte vänta tills de tyska fallskärmsjägarna luftlandsätts, som under den senaste Natoövningen Steadfast Jazz.

I ett förberedande skede är den psykologiska uppgiften nog så väsentlig, att Sverige stöder den finländska mobiliseringen och inte låter den ryska skrämselpropagandan underminera försvarsviljan. Det är en undergrävande faktor som är verksam i debatten redan idag och som bygger på en egendomlig paradox i inställningen till Ryssland; den rustande stormakten är så garanterat fredlig att vi inte behöver frukta något, samtidigt som den är så farlig att reta med ett Natomedlemskap att vi inte kan riskera något.

Dubbel bokföring, falsk matematik – något i grunden oförenligt syns där i bottengrumset. Den som läser Krigsvetenskapsakademiens studie ser det tydligare.

Mats Johansson är ordförande i Frivärld och riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet. Hans senaste bok ”Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar” finns nu i nytryck att beställa här. http://timbro.se/bokhandeln/bocker/kalla-kriget-20-0

Inlägget Neretnieks (red.): Nato för och emot dök först upp på Frivärld Magasin.

Rysk-ukrainska vänskapsmonumentet i Kiev. Foto: Matt Shalvatis

UKRAINA Fantomsmärtor, yrsel och meningslösa avtal. Så ser EU:s inblandning i konflikten i Ukraina ut om man frågar Putins rådgivare. Mats Johansson skriver om ryska bakslag – och framgångar – i Ukraina och Europarådet. 

Det har inte varit någon rysk succévecka, den gångna. Trots utpressningen mot Ukraina håller Moskva på att tappa greppet om denna ”sin” randstat på grund av folkresningen i Kiev. Våldet mot demonstranterna visar att hur många miljarder Putin än lovar Janukovitj räcker det inte för en fredlig lösning.

Läget illustreras av en diplomat med erfarenhet från Moskva som häromdagen hävdade att Kreml faktiskt struntar i om Sverige och Finland går med i Nato – det är vad länderna i det forna imperiet gör som räknas: Georgien och Ukraina.

I det sammanhanget är det intressant att notera att med ryska ögon är Sverige i högsta grad inblandat i den ukrainska befrielseprocessen. Tillsammans med Polen är det Sverige som ligger bakom EU:s försök att ansluta Ukraina, hävdar en av Putins utrikespolitiska rådgivare, Sergej Karaganov (nätsajten ej.ru 2/1, samtal med Leonid Mojzjes). Som ledande strategisk tänkare kan hans analys tjäna som lackmustest på den ryska politiken, stormaktsarrogansen är genomgående i den långa texten (översättning: Bengt Eriksson):

”För att demonstrera att man fortfarande är en utrikespolitisk aktör (något som ingen längre tror på) bestämde sig Europeiska unionen för att ”ansluta” Ukraina. Här fanns också såväl polska som svenska fantomsmärtor efter en sedan länge flyktad storhet. Ganska sorgliga sådana också.”

Karaganovs kommentar till det som skulle komma i Kiev är också kremlsk: ”Det är ingen som bekymrar sig för Ukraina, för tillståndet hos landets folk.” Putins utpressningspolitik för att behålla landet i den ryska sfären är korrekt: ”Om Ukraina undertecknat det ur ekonomisk synpunkt meningslösa associeringsavtalet så hade Ryssland tvingats införa kompenserande handelshinder som spärr. Resultatet hade blivit att Ukraina hade fallit ihop ännu snabbare. Man hade ändå blivit tvungen att hjälpa landet. Men i det fallet hade vi fått ´betala´ för EU:s ´seger´.”

Förklaringen till den utländska kritiken mot OS i Sotji är också kostbar. Enligt Karaganov beror den på västlig svaghet: ”Orsaken till misslyckandena är den yrsel av framgången man drabbades av efter vad som verkade vara en seger i det kalla kriget.”

Utvecklingen under Putin sammanfattas i en mening: ”Jag ser inga särskilda tecken på mörkermakt.”

Med sådana rådgivare är det inte förvånande att Putins aggressionspolitik ser ut som den gör. Hur det ryska agerandet i Ukraina slutar återstår att se, men att Kreml nu vill agera ”medlare” ter sig bisarrt mot bakgrund av den ryska inblandningen för att stoppa den västliga vridningen – om man inte anser att bocken är den bästa trädgårdsmästaren.

Bättre gick det inte för Putin i måndags, då Europarådet valde ny president för den parlamentariska församlingen. Även där led Kreml nederlag, efter ett maktspel på högsta nivå under veckans session i Strasbourg.

Ett centralt mål för den ryska kampanjen är att stoppa en kritisk rapport om fallet Magnitskij från att antas, vilket hade underlättats om man hade fått rätt president vald. Putins kandidat var den konservative britten Robert Walter, för vilken den ryska delegationens ledare Pusjkov hade skrivit ett förord i ett brev till den liberala gruppen (ALDE) i hopp om att splittra dennas stöd för den liberala kandidaten Anne Brasseur.

Men måndagens omröstning visar att ”kaviardiplomatin” har sina begränsningar även i en sådan församling som Europarådet, där lojaliteterna ofta är oklara; Brasseur vann med röstsiffrorna 165-125, stödd av de tre stora partigrupperna.

I fallet Magnitskij trappar Kreml upp genom fortsatt processande mot den döde Magnitskij och hans efterlevande men också med ett påhittat åtal mot en av hans tidigare kolleger, Eduard Khairetdinov. Mer om det i rapporten Refusing impunity for the killers of Sergei Magnitsky.

Mycket står på spel för de ryska myndigheterna, i form av nya internationella sanktioner mot de inblandade som skulle begränsa deras rörelsefrihet i väst och därmed tillgången till utsmugglade förmögenheter.

Mats Johanssons rysslandsbok ”Kalla kriget 2.0” finns nu åter i bokhandeln efter nytryck.

Inlägget ”Inga särskilda tecken på mörkermakt” dök först upp på Frivärld Magasin.

Sprid gärna dessa bilder!

Inlägget Våldet i Kiev dök först upp på Frivärld Magasin.

Till stilen påminner den om vad Svensk Damtidning sägs innehålla – vem gjorde vad med vem, när och var? – med den skillnaden att här är dramat förlagt till en av världspolitikens huvudstäder. Detta maktcentrum framstår dock i boken som ett Grönköping, en håla där alla känner och umgås med alla, oavsett vad man står för eller representerar – bara man själv tjänar på det. Då är man med i klubben.

This Town
Two parties and a funeral
Mark Leibovich
Penguin 2013

Det långa talets korta mening är att politiken numera bara handlar om två saker: pengar, samt pengar för egen del. De två traditionella partierna, republikaner och demokrater, har ersatts av ett nytt allenarådande: det Gröna, med vilket avses färgen på landets valuta.

Följaktligen har Washington gått från att vara fattigast i landet till att vara rikast i landet, på grund av övertalningsindustrins ansvällning. Efter avslutad politisk karriär övergår de folkvalda till att bli PR-konsulter; lobbyingen är större och mer lönsam än någonsin, och fyller staden med flugorna som svärmar kring beslutsfattarna. De senare älskar att bli omsvärmade och vårdar sig främst om en enda sak: det egna varumärket, inte principer eller nationens välstånd eller annalkande faror eller medborgarnas behov. Allt under mediernas förfall; Watergate-journalistiken tillhör historien, åsikter dominerar på kvalitetsjournalistikens bekostnad, en trend som nu slår med full kraft även i Sverige.

Leibovich är en god ciceron till sight-seeingen, likt Alice i Underlandet. Som skönskrivare i New York Times Magazine och dess Chief National Correspondent – ett viktigt varumärke – känner han givetvis alla och vet allt (Ebbe Carlssons definition på en politisk insider). Dessutom kan han uttrycka det i den språkdräkt som återfinns i litterära reportage i Tom Wolfes anda, allt sedan dennes banbrytande porträtt av gåslevervänstern i ”Radical Chic” födde New Journalism på 70-talet, en stil som fortfarande odlas i de bästa magasinen.

Det är i den andan hans röntgenbild av Capitolium Sclerosis inleds med ett långt kapitel från Tim Russerts begravning 2008. När denne ledande TV-kändis gjorde grand finale skedde det vid en intim liten ceremoni i Kennedy Center inför 2 000 utvalda gäster, bland dem presidentparet Clinton som spelar sina roller med bravur: ”De är här med sin empati för att visa respekt, som ledare för maffiafamiljer gör när en rivaliserande gudfader har dött.”

Alla detaljer om det sociala livet innanför tullarna förmår inte dölja det väsentliga budskapet i Leibovichs bok; att amerikansk politik i grunden har genomgått en förändring, till det sämre. För mycket pengar i politiken och för starka organiserade intressen har tagit över från de idéer och principer som en gång grundade och byggde nationen.

Det är en lång process som påstås ha inletts med Clintons vulgarisering av det offentliga livet på 90-talet, då man utöver sexskandaler även bjöd ut övernattningar i Vita huset till sponsorer. Men argumenten hördes redan när jag bodde där i mitten på 80-talet då det hette att celebriteten blivit den viktigaste makthavaren i och med Kennedy-klanens ankomst på 60-talet. Och känd för att vara känd kan ju vilken idiot som helst bli, särskilt med hjälp av de asociala medierna, skvallret via Tjatter.

Det kan låta som en idealisering av äldre tider. Nu som då gäller den klarsynta rekommendation till nykomlingar i staden som tillskrivs president Truman (fast han själv nog aldrig sade det): Om du vill ha en vän i den här staden, köp en hund. Eller som det heter i ny tappning: I den här staden tar man inte vänskap alltför personligt.

I morgon kan man ju ha hittat någon värdefullare vän, i den här staden.

Inlägget Mark Leibovich: This Town dök först upp på Frivärld Magasin.