KINA I debatten om Kina nämns ofta den bristande respekten för mänskliga rättigheter i landet. Nils Hedberg Grimlund har läst två aktuella böcker som ger inblickar i den industriella omfattningen av Kinas förtryck och hur det har påverkat såväl samhället i stort som en enskild oppositionell.

I Mao och den stora svälten av Frank Dikötter (Historiska Media 2012) presenteras den hittills mest genomarbetade studien i populärformat av svältkatastrofen 1958-62, som enligt författarens beräkningar krävde 45 miljoner människoliv.

Den största skillnaden mellan Dikötters studie och tidigare böcker om den stora svälten är omfattningen på författarens källmaterial. Dikötter skaffade sig tillgång till lokala arkiv runtom i Kina där han identifierade ett tusental dokument som förbättrade möjlighetena att kartlägga vad som faktiskt skedde och katastrofens verkliga omfattning.

Skulden vilar tung på Mao Zedong själv. Hans satsning på utveckling i raketfart genom det stora språnget 1958 var ett uttryck för revanschlystnad efter en tidigare avbruten kollektiviseringsprocess av jordbruket (på grund av misären som den skapade) och den misslyckade kampanjen ”låt hundra blommor blomma”, då intellektuella inbjöds att kritisera partiet men gjorde det i en sådan omfattning att svaret blev omfattande utrensningar.

En stark ledare uppfylld av utopiska visioner var den som drev på galenskapen, men det var kommunistpartiets makthierarki som såg till att varje nivå ställde alltmer absurda krav på sina underlydande. Följden blev att Kina exporterade betydande mängder livsmedel för att finansiera industrialiseringen samtidigt som människor dog av svält utanför spannmålsmagasinen. Samma sak tillämpades för övrigt i Kambodja av de röda khmererna 20 år senare.

Produktionsmålen trissades successivt upp till fantasinivåer. I Chayashan i Henanprovinsen sattes målen för veteskörden till 4,2 ton per hektar i februari 1958. Vid årets slut hade målet svällt till 37,5 ton per hektar. För att uppnå målen genomfördes oprövade teorier om dammbyggen och bevattningsanläggningar, bönderna tvingades gräva orimligt djupt i odlingsjorden för att möjliggöra ”djupa rötter”, att så utsädet mycket tätare och att försöka få fram flera skördar per år. Resultatet av kampanjerna blev att jorden knappt kunde brukas när arbetskraften var utkommenderad till dammbyggen och till att gräva upp åkrarna. De flesta odlingsteorierna visade sig grundlösa vilket ledde till förstörda jordar och bortslösat utsäde.

Som om inte det statskommenderade resursslöseriet var illa nog berövades befolkningen sina möjligheter att själva bemöta svälten. Alla livsmedel, husdjur, verktyg och redskap beslagtogs och överfördes till de nya storkollektiven, de så kallade folkkommunerna. Måltider intogs i gemensamma kantiner, och när maten där sinade eller snillades bort fanns det inget kvar att äta. På många håll avverkades träd inför inspektionsrundor uppifrån för att inte de överordnade skulle se hur lokalbefolkningen gnagt av barken i försöken att behålla livhanken. Andra åt lera, något som snarare påskyndade döden. Barnen var särskilt utsatta eftersom deras matransoner i många fall åts upp av den svältande personalen på barndaghemmen. Hungern användes som ett tvångsmedel för att få motsträviga att lyda, och som ett bödelsvapen för att bli av med dem som inte längre orkade arbeta.

I För en sång och hundra sånger, vittnesmål från ett kinesiskt fängelse av Liao Yiwu (Lindskog förlag 2013) ger en kinesisk dissident sin självbiografiska redogörelse för åren i fångenskap som följde på massakern i Peking 1989.

Berättarjaget i boken, författaren själv, framstår inte som någon särskilt trivsam person. Han ljuger, bedrar sin hustru som lojalt renskriver hans dikter, och slarvar bort sin tillvaro. Först efter fjärde juni-massakern i Peking väcks hans engagemang och han skriver diktverket ”Massaker” som han sedan spärras in för.

Fängelsemiljön präglas av stenhård pennalism och fångarna görs delaktiga i övervakningen av varandra. I fängelsets fullbelagda celler utser vaktcheferna cellbasar som kan misshandla eller förgripa sig på cellkamraterna med fängelseledningens goda minne. Medfångarna hålls ansvariga för att inte dödsdömda cellkamrater ska ta livet av sig innan domen verkställs. Kulturen är hård, liksom bestraffningarna för förseelser.

Läsaren får följa Liaos umbäranden, hans knep för att göra fängelsetiden uthärdlig och ett antal av medfångarnas människoöden. Att han är en politisk fånge besparar honom ett och annat, men innebär samtidigt långa förhör då han förväntas erkänna sin skuld.

Författarna och deras verk är av två helt olika slag. Dikötters presentation är populärhistorisk men utgår ifrån ingående arkivstudier. Hans påståenden är troligen de mest underbyggda som hittills har presenterats om katastrofen som Mao skapade och som krävde nästan lika många offer som hela det andra världskriget. Liao är poeten som tar läsaren med på en guidad tur i Kinas fängelsesystem och sina egna upplevelser av landets politiska förtryck. Om allt verkligen är självupplevt är omöjligt att verifiera, men Liaos berättelse ger läsaren en möjlighet att förstå innebörden av Kinas övervakningssystem för en oppositionell som drabbas av det.

Båda böckerna är läsvärda och ger starka och ömsesidigt kompletterande bilder av den framväxande supermaktens mörka sidor.

Inlägget Två djupdykningar i Kinas förtryck dök först upp på Frivärld Magasin.

Försvarsberedningens rapport som publicerades i fredags innehöll ett avsnitt om Folkrepubliken Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge.

KINA Ett krig i Asien skulle ha allvarliga konsekvenser för ett handelsberoende land som Sverige, som därför bör ha med detta i sin försvarspolitiska planering. Nils Hedberg Grimlund kommenterar på Försvarsberedningens avsnitt om Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge.

Försvarsberedningens rapport som publicerades i fredags innehöll ett avsnitt om Folkrepubliken Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge. Beskrivningen av Kinas säkerhetspolitiska risker är korrekt, men analysen förbiser det viktigaste: den oroväckande dynamik som kan förvandla spänningar till krig.

I avsnittet talar rapportförfattarna om behovet av att finna en fredlig lösning på de gränsfrågor och konkurrerande territoriella anspråk som Kina har. Resonemanget tar inte hänsyn till att Kina använder säkerhetspolitisk osäkerhet som ett aktivt maktpolitiskt verktyg. Genom att emellanåt provocera fram kriser och höja insatserna hoppas man på att tvinga fram mer fördelaktiga eftergifter och förhandlingslösningar. Sådana kriser har inträffat åtskilliga gånger under de senaste åren.

Problemet med Kinas förkärlek för framprovocerade kriser är den stora risken för att felbedöma motpartens reaktion. Det gäller särskilt i en komplex situation som inkluderar flera länder och som präglas av kulturella skillnader – se bara på Kinas misslyckade straffexpedition i norra Vietnam 1979 eller invasionen av norra Indien 1962 som båda fortfarande är källor till omfattande misstänksamhet.

Komplexiteten blir inte mindre av att den operativa makten på den kinesiska sidan är uppsplittrad på ett lapptäcke av myndigheter och paramilitära organisationer med överlappande ansvarsområden som var och en driver sina egna agendor. Det är inte självklart att Kinas högsta ledning, som rider på nationalistiska och revanschistiska strömningar, förmår dra i bromsen. Den annonserade sammanslagningen av ett antal konkurrerande marina övervakningsmyndigheter är ett litet steg mot ökad styrbarhet, men löser bara en del av styrningsproblematiken.

Hittills har de inblandade parterna kunnat avstyra riktigt allvarliga förvecklingar, men rädsla för Kinas maktmetoder och snabba militära kapacitetsutveckling har skapat motiv för militär upprustning hos Kinas motparter, som även närmar sig varandra i ett begynnande koalitionsbygge i syfte att balansera mot Kina. Om inte Kinas ledare ändrar sin strategi pekar allt mot fler länder i Östasien med ökad offensiv förmåga och i värsta fall en nervositetsspiral som förr eller senare leder till en allvarlig incident.

Denna dynamik är en av allvarlig källa till instabilitet som Försvarsberedningen borde ha kommenterat. Ett möjligt krig i Asien skulle ha mycket allvarliga konsekvenser för ett handelsberoende land som Sverige, som därför bör ha med detta i sin försvarspolitiska planering. Detta gäller särskilt som att Ryssland mycket väl skulle kunna dras in i en sådan konflikt, vilket även skulle kunna få följder för säkerheten i Östersjöregionen.

Utöver detta är det intressant att cyberhot från Kina knappt nämns i Försvarsberedningens rapport. Kina brukar annars pekas ut som en av de största källorna för cyberattacker och dataintrång, vilket redan idag drabbar svenska teknikföretag och vapentillverkare.

Inlägget Försvarsberedningen förbiser Kinas destabiliserande påtryckningsmetoder dök först upp på Frivärld Magasin.

Takdekoration i Folkets stora hall där kongressen hölls.

KINA Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress har just avslutats och den bjöd på såväl oväntade personval som politiska beslut som kan skaka om Kinas korrupta statsapparat. Nu återgår makteliten emellertid till sin hemlighetsfulla vardag, skriver Nils Hedberg Grimlund.

Bland de stramt klädda kinesiska partipamparna i mörka kostymer syns här och var en etnisk minoritetsrepresentant i färgglad folkdräkt. Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress har just avslutats. Kina har fått sin nye president och ledarskiftet som formellt inleddes vid kommunistpartiets kongress i november förra året har fullbordats.

Sedan tidigare hade Xi Jinping de två viktigaste titlarna – generalsekreterare för kommunistpartiet, och ordförandeposten för partiets centrala militärkommitté. Nu är han både president och ordförande för statens centrala militärkommitté.

Valet av Xi som president var väntat. Det var också valet av Li Keqiang som premiärminister. Båda dessa partikarriärister har under flera år skolats in i sina respektive roller.

Folkkongressens betydelse är främst symbolisk, exempelvis för Xi Jinpings formella tillträdande som president. Men trots att det mesta är noga orkestrerat finns det fortfarande utrymme för frågor. Ett av veckans hetaste ämnen för spekulation i kinesiska sociala medier var vem den ensamma delegat var som röstade nej vid valet om Xi Jinping som president, mot 2 952 ja-röster.

Vad folkkongressen kanske främst blir hågkommen för är att Li Yuanchao utsågs till vicepresident. Detta är intressant eftersom han inte är en del av politbyråns ständiga utskott, en befordran som gick honom förbi vid höstens partikongress trots att han var favorittippad.

Li räknas inte till kretsen runt Jiang Zemin som annars fyllde partiets högsta ledarposter med sina förtrogna, utan snarare till kretsen runt den nu avgångne partiledaren och presidenten Hu Jintao. Det är rimligt att anta att Li Yuanchao ligger bra till inför partikongressen 2017, som också är hans sista chans att ta sig in i det ständiga utskottet innan han faller utanför partiets åldersgräns.

Någon egentlig politik formas inte vid Kinas årliga folkkongresser. Den formuleras ytterst av de sju männen i politbyråns ständiga utskott, en handfull pensionerade höga ledare och några inflytelserika personer i den övriga politbyrån. Idéerna bakom politiken arbetas fram av ett omfattande komplex av tankesmedjor, institut, lobbyister och intellektuella med nära band till partiet och statsledningen. Exakt hur ett visst beslut har fattats och av vem förblir dock hemligt. Hemlighetsmakeriet ses som en strategisk tillgång och ett informationsövertag som Kinas ledare vårdar ömt.

De nationella folkkongresserna är viktiga tillfällen för partiledningen att förankra sin politiska linje i en vidare krets. De flesta av delegaterna må tillhöra partieliten, men här finns också näringslivshöjdare, miljardärer och företrädare från Kinas ”demokratiska partier” (som är rena papperstigrar som endast existerar för att visa att Kina är en flerpartistat, vilket det förstås inte är fråga om).

En stor fråga som har diskuterats under folkkongressen är ett omstruktureringsprogram av statliga myndigheter och departement. Exempelvis slås ett antal myndigheter med överlappande ansvarsområden för att hävda Kinas marina intressen samman, vilket lär få konsekvenser för ägarkonflikterna med grannländerna om ögrupper i haven söder och öster om Kina. Landets ledning satsar samtidigt på en kraftig upprustning av kustbevakningsresurserna under den nya supermyndigheten.

En annan förvaltningsreform är uppdelningen av det väldiga järnvägsdepartementet, i syfte att bemöta problem med korruption och ineffektivitet. Det är en politik för effektivare förvaltning, återhållsamhet och måttfullhet som Xi Jinping påbörjade genast efter sitt makttillträde, och som åtminstone har fått partipamparna att bli mer måttfulla på ytan. Folkkongressens delegater visade inte upp några dyra klockor i år, och landets lyxrestauranger tappade uppemot 30 procent av sin omsättning runt det kinesiska nyåret i februari, då affärerna annars blomstrar. Att Xi Jinpings kampanj skulle ha fått någon verklig effekt på korruptionen i ledarskiktet är dock otroligt.

”Inledande skämt om fläsksoppa övergick snabbt till allmän oro och äckel”

Miljöfrågan har också varit aktuell, särskilt mot bakgrund av de senaste veckornas akuta läge då huvudstaden, och Folkets stora hall där kongressen ägt rum, legat insvept i tjock smog. Samtidigt som kongressen pågick påträffades över 6000 döda grisar flytande i Huangpufloden, i landets ekonomiska hjärta Shanghai. Floden förser stadens 23 miljoner invånare med en anseenlig del av dricksvattnet, och inledande skämt om fläsksoppa övergick snabbt till allmän oro och äckel.

I sitt installationstal som president tog Xi Jinping gång på gång upp den kinesiska drömmen, ett försök att skapa uppslutning om en gemensam vision för vart Kina är på väg. Kärnan i den kinesiska drömmen är att Kina ska återta sin traditionella roll som en regional, och möjligen global, mittpunkt och världens mest avancerade civilisation. Receptet innehåller fortsatt ekonomisk tillväxt, gemensam nationell strävan och en kraftigt upprustad militär. Att det är en bit kvar tills drömmen blir sann antyds av att satsningarna på den inre säkerheten och den paramilitära Folkets beväpnade polis är större än satsningarna på Folkets befrielsearmé.

Nu är folkkongressens symbolfestligheter över för i år. Makten flyttar in i det hemlighetsfulla ledarkomplexet Zhongnanhai igen och minoritetsrepresentanterna kan ta av sig sina metallbehängda huvudbonader och kulörta dräkter. Även Kinas avgående president och premiärminister, Hu Jintao och Wen Jiabao, kan hänga av sig sina masker. Wen har sagt sig vilja bli bortglömd. Återkommande men svårbekräftade uppgifter säger att Hu förhandlade bort sin egen möjlighet att påverka ledarskiftet i utbyte mot att ledarveteraners inflytande över dagspolitiken och landets fortsatta öde ska upphöra.

Kanske får vi se, eller ana, dessa herrar dra i trådarna även i framtiden, kanske inte. Vad vi kan vara helt säkra på är att se fler minoritetsrepresentanter klädda i folkdräkter applådera vid kongresser och uppträda med harmlösa sång- och dansnummer i den statliga televisionen. De färgstarka dräkterna ger dem inte mer att säga till om. I Kina ligger makten i det som inte syns.

Inlägget Kina: Makt som syns och inte syns dök först upp på Frivärld Magasin.

KINA Omedelbart efter att de sju äldre herrar som nu leder Folkrepubliken Kina tog plats på podiet i sina strama kostymer och nyfärgade frisyrer, startade spekulationerna om vad som nu väntar Kina och resten av världen. Det svenska medieflödet har valt svaret att partiets konservativa falang nu stärker sina positioner. Men är svaret verkligen så enkelt? Går Kina verkligen mot ett mer konserverande styre under sin nya ledarklick?

Kommunistpartiets inre liv brukar beskrivas som en utdragen förhandling och maktkamp mellan olika grupperingar. Tidigare har de dominerande falangerna balanserat varandra i den högsta klicken, något som nu överges. Fem eller möjligen sex av de sju ledamöterna i politbyråns ständiga utskott anses tillhöra den förre ledare Jiang Zemins protégeer, inklusive generalsekreteraren Xi Jinping. Bara den blivande premiärministern Li Keqiang är en av den avgående ledaren Hu Jintaos närmaste, och av de de fem nya ledamöterna kan allihop, förutom Liu Yunshan (som har sin bakgrund inom ungdomsförbundet i likhet med Hu), sägas tillhöra Jiangs krets, men även han har kopplingar till Jiang.

Det finns emellertid skäl att gräva djupare i frågan om huruvida Jiangs gruppering är konserverande. Jiang Zemins tid vid makten inleddes strax före massakern i Peking 1989, då Deng Xiaoping kallade in honom som ny generalskreterare på grund av hans hårda hållning mot demokratirörelsen i Shanghai där han var partichef. Vid sidan av hans oförsonlighet mot krav på politisk frihet, och en hotfull linje mot Taiwan, är det annars de omfattande ekonomiska reformerna som utmärkte Jiangs tid vid makten. Det är dessa reformer som lade grunden för den makalösa ekonomiska utvecklingen i Kina under 2000-talet. Flera av de nya ledarna har starka meriter på det ekonomiska området och praktisk erfarenhet från att administera megastäder och provinser i tillväxtregionerna. Wang Qishan som anses stå Jiang nära framhålls samtidigt som en person med stark integritet och förhållandevis liberal världsbild. Mot bakgrund av det stora behovet av ekonomiska reformer i Kina är det inte orimligt att hävda att vi lär se nya ekonomiska reformer inom kort.

Det finns också skäl att gräva djupare i det förmodade alternativet, att det skulle ha blivit fler politiska reformer med en ledarklick där Hu Jintaos närstående haft större inflytande. Den avgående premiärministern Wen Jiabao har under de senaste åren vid flera tillfällen talat öppet om behovet av politiska reformer, exempelvis en mer transparent process för att utse landets ledare och större demokratiska inslag inom partiet. Detta var också ett av huvudnumren i Hu Jintaos stora anförande vid partikongressen. Men verkligheten bakom de inspirerande orden är att mycket lite har hänt i konkret förändring. Istället är det försiktighet som har präglat Hus regim.

Även ”ungdomsförbundaren” Liu Yunshan med sin koppling till Hu har en lång bakgrund inom censur- och propagandamaskinen. Knappast en Havel eller ens en Gorbatjov.

Vissa Kinabevakare uttryckte förhoppningar om att den nyss avslutade partikongressen skulle ta några steg framåt i transparens, men de nyutnämnda ledarna utsågs i precis samma hemlighetsfulla anda som tidigare, och av samma slags gudfäder inom partiet som fortsätter att dra i trådarna för att skydda sina familjer och protegéer mot korruptionsutredningar.

Något som möjligen kan ändra historieskrivningen till Hu och Wens favör är uppgifter från den japanska tidningen Asahi Shimbun om att Hu Jintao accepterade att Jiangs allierade fick dominera ledarklicken, i utbyte mot att det i så fall blev slutet för tidigare ledares inblandning i partiets ledarval. Det skulle också vara skälet att Hu även lämnar sin ordförandepost i partiets centrala militärkommission och därigenom påskyndar den nya ledaren Xi Jinpings makttillträde, istället för att som Jiang före honom hålla kvar vid makten över militären i 20 månader efter sin avgång från politbyrån. Ett mer fullbordat maktskifte ger förstås Kinas nya ledare ett större mandat att genomföra sin politik, vilken den nu kan vara, men innebär även ett steg mot ökad maktkoncentration.

Vad maktskiftet innebär på kort sikt är alltså troligen nya ekonomiska reformer, snabbare maktöverföring från den avgående ledarklicken – men knappast nytänkande i den viktiga frågan om politiska rättigheter.

På längre sikt finns det en infallsvinkel på laguppställningen som inte har diskuterats – men som kanske bara är ett utslag av önsketänkande: möjligheten att kommunistpartiets falanger har gjort en tidskompromiss och prioriterat att först ta sig an de akuta ekonomiska reformerna. Efter år 2017 måste de fem nya ledamöterna i alla händelser ersättas eftersom de faller för åldersstrecket, vilket öppnar för en alternativ sammansättning med bättre egenskaper för att lotsa partiet genom en politisk förändring med större öppenhet.

Förhoppningarna om att kommunistpartiet en dag ska genomföra politiska reformer är inte fullt så långsökt som det kan verka. Det finns en utbredd medvetenhet inom partiet att det måste anpassa sig i takt med samhällsutvecklingen för att undvika att förstelnas och till sist duka under för en folklig revolution. Det tänkbara innehållet i sådana politiska reformer diskuteras av ansedda akademiker och på forskningsinstitut som är kopplade till partiet. Ute i folkdjupet finns det på sina håll liknande tankegångar, som en följd av att Folkrepublikens problem med korruption, maktmissbruk, miljöförstöring och expropriering av odlingsmark väcker nya rop på medborgerliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende.

Tills vidare får vi nöja oss med att hoppas på ekonomiska reformer, men det är något som Folkrepubliken Kina behöver nog så mycket. I det avseendet finns det goda skäl att förvänta oss initiativ från den nya ledarseptetten.

Inlägget Har Kina fått konserverade ledare? dök först upp på Frivärld Magasin.

KINA Årets Nobelpris i litteratur till kinesen Mo Yan kan innebära ett uppsving i den kinesiska idédebatten och öppnar för identitetsmässig förändring bland Kinas intellektuella. Det skriver Nils Hedberg Grimlund, i en redogörelse över Kinas debattklimat. 

Att årets Nobelpris i litteratur gick till kinesen Mo Yan innebär en identitetsrevolution för Kina. Avsaknaden av Nobelpris har varit tung att bära för Kina och har omväxlande setts som tecken på att landet är efterblivet och som bevis för omvärldens konspiration för att hindra Kinas utveckling. Fredsprisen till Dalai Lama och den fängslade dissidenten Liu Xiaobo, och litteraturpriset till den emigrerade Gao Xingjian har förstärkt känslan av martyrskap.

För Kina är denna självförtroendeinjektionen välkommen; landet är akut beroende av att snabbt utveckla sin innovationskraft.

Kina är världens verkstad, har en tredjedel av dess samlade valutareserv och genomför en omfattande militär upprustning. Men det räcker inte för att göra Kina till en supermakt. Landet började sin utveckling från en låg nivå. För att Kina ska ta sig förbi brytpunkten mellan fattig och rik, krävs det att Kina blir ett land som kan skapa innovationer.

Hittills har Kina snarare gjort sig känt som ett kopierande, snarare än ett innoverande, land – trots tidiga landvinningar som krutet, kompassen och de många filosofiska skolbildningarna från tiden före Kinas enande år 221 f.Kr. Det konstnärliga idealet har varit att ”polera jaden”, att sträva efter perfekta kopior av svunna tiders mästerverk, snarare än att bana ny väg. Det vimlar av piratkopior, inte bara av utländska handväskor och dvd-skivor på turiststädernas marknader – även piratkopierade mediciner, motorsågar och reservdelar till flygplan orsakar allsköns elände.

Centralregeringen har bemött problemen genom lagstiftning, men lokalregeringarna som ska upprätthålla lagarna prioriterar produktion och arbetstillfällen. De lokala pamparna utvärderas utifrån förmågan att leverera tillväxt och social stabilitet. Laglydnad kommer långt ner på listan.

Trots detta har teknisk utveckling och modernisering varit ett viktigt mål ända sedan Kina öppnade sig mot omvärlden 1978. Utländska företag har tvingats dela med sig av sina teknologier och bilda samriskbolag med kinesiska företag som ska lära sig hur utlänningarna gör. Detta lever fortfarande kvar i några sektorer.

Miljarder har investerats i campusområden som kombinerar universitet, forskningsinstitut och teknikföretag. Exilkinesiska forskare har lockats tillbaka med lockande villkor och dyrbar laboratorieutrustning. Antalet patentansökningar har exploderat och spås fortsätta att öka, men enligt en färsk studie från europeiska handelskammaren i Kina utvecklas ansökningarnas kvalitet inte i samma takt som volymen.

Men innovation är mer än teknik, och ett land som kväver människors fria tänkande i vardagen kan inte förvänta sig vare sig stora genombrott i laboratorierna eller i landets strävan efter ökad mjuk makt internationellt. Det vet Kinas ledare. Den generella trenden har varit att ge allt större utrymme för människor tankar och ifrågasättande under de senaste trettio åren. Idag går det utmärkt att tala om nästan vad som helst i Kina utan att gripas, så länge man inte försöker få någon annan att lyssna på budskap som hotar kommunistpartiets dominerande ställning eller tar upp frågor som massakern i Peking 1989. För Kinas ledare finns det nämligen ett mål som är viktigare än att Kina blir innovativt: att partiet behåller makten.

Trenden mot större öppenhet har hankat sig fram. Perioder av större öppenhet har följts av kampanjer då regimen har begränsat samtalen och slagit till mot dem som tagit sig för stora friheter. Partiets agerande efter OS, jordbävningen i Sichuan och oroligheterna i Tibet och Xinjiang har gjort att det har varit hårdare nypor mot oförsiktiga fritänkare sedan 2008.

Censuren visar sig på internet genom blockerade webbplatser och partifunktionärer som manipulerar diskussionsgrupper. Radio, TV och tidningar styrs av ett finstämt system av självcensur som utgår från den centrala propagandaavdelningens dagliga rekommendationer av vad man får och inte får rapportera om. De medier och journalister som går för långt råkar illa ut.

Samtidigt står det inte så illa till med idédebatten i Kina som man skulle kunna tro. Ett exempel på det är tidskriften Caijing som sedan 1998 har tänjt på gränsen för vad systemet kan acceptera. Enstaka nummer drogs in men tidskriften stängdes aldrig ner. Möjligen berodde den relativa friheten på att Caijing inte riktade sig mot en bred allmänhet, och att grundaren Hu Shuli hade utmärkta förbindelser. Efter att ha lämnat Caijing 2009 grundade hon istället den konkurrerande tidskriften Caixing som publiceras i samma anda.

Det finns mängder av tankesmedjor och institut, som är nära kopplade till makten och som förser landets ledning med högklassiga analyser och underlag för sina beslut och vitböcker. Samtidigt publiceras information som väcker uppseende både inom och utom landet. De i utlandet ofta citerade uppgifterna om en kraftig ökning av antalet organiserade protestaktioner i Kina (180 000 år 2010, en fyradubbling på tio år) publiceras av forskningsinstitutet CASS (China Academy of Social Sciences) som sorterar direkt under regeringen (State Council).

På samma sätt finns det många idéinriktningar om vilken väg Kina bör ta. Arkitektena bakom Kinas stegvisa ekonomiska liberaliseringar är fortfarande verksamma och många av dem förespråkar fortsatta reformer för att inte Kina ska köra fast, inte minst inom den hårt styrda finanssektorn och en minskning av den omfattande statliga inblandningen i näringslivet. En skolbildning som har vunnit mer inflytande under de senaste åren brukar kallas för ”den nya vänstern”, en slags kinesisk socialdemokrati som förespråkar utjämnade inkomstskillnader och sociala skyddsnät men utan att helt motsätta sig marknadsreformer som deras släktingar i gammelvänstern gör.

Spännvidden i debatten är ansenlig och det finns skolbildningar som sträcker sig över allt från öppenhet och globalisering, via mjuk makt genom att sätta ett föredömligt exempel, och till hökar som kräver att Kina ska kräva sin rättmätiga roll i världen med vapenmakt om så är nödvändigt. Andra diskuterar möjligheterna att genomföra politiska reformer, i första hand genom demokratiska inslag inom partiet.

Kinas önskan att inte bara delta i internationella diskussioner utan även stå som värd för dem har gestaltats genom Boao Forum for Asia – en Asiens motsvarighet till Davos – som årligen hålls på Kinas största ö Hainan sedan 2002. Nu har forumet skapat  Boao Magazine, en tidskrift för internationell debatt och analys, tillsammans med en kinesisk förlagsgrupp. Det första numret gavs ut i juli 2012 med stor uppslutning från internationella dignitärer som bidrog med artiklar och tydlig uppbackning. De flesta av texterna var alltför försiktiga för att tidskriften i nuläget ska kunna jämföras med de befintliga tidskrifterna för internationell analys, såsom Foreign Affairs. Men några texter höll hög klass – en av dem skriven av svensken Fredrik Erixon som dissekerade relationen Kina–EU.

Det är i ljuset av Kinas beroende av ny innovationskraft, mjuk makt och den livaktiga, men i stora delar okända inhemska debatten som det enastående med ett kinesiskt Nobelpris ska ses. Visst kommer priset att politiseras, såväl av den kinesiska regimen för sina maktpolitiska syften, som av missnöjda regimkritiker som anser att Mo Yan varit för tillmötesgående för att förtjäna äran av ett Nobelpris. Men Mo Yan har visat att Kina kan, och hans exempel motbevisar verklighetsbeskrivningar som utgår från martyrrollen eller att landet är efterblivet. Mo Yans Nobelpris öppnar för en ny kinesisk innovationsvåg och stärker de krafter som vill att Kina ska engagera sig i ett ömsesidigt utbyte med omvärlden. Det är goda nyheter.

Inlägget Litteraturpriset öppnar för en ny innovationsvåg i ett törstande Kina dök först upp på Frivärld Magasin.

KINA/JAPAN Under sommaren och hösten 2012 har nationalism och råvaruhunger eldat mörka känslor mellan Kina och dess grannländer. Några obebodda småöar och japansk populism är kärnan i de antijapanska kravaller som Kinas kommunistparti ger sitt tysta stöd, men den största risken för krig finns längre söderut, i Sydkinesiska sjön.

På själva den olycksaliga dagen 11 september, förstatligade Japans regering den omstridda ögrupp som japanerna kallar Senkaku och kineserna Diaoyu, genom ett köp från de privata ägarna för två miljarder yen, vilket motsvarar cirka 170 miljoner kronor. Köpet provocerades fram av Tokyos nationalistiske guvernör Shintaro Ishihara som i juli startade en fond för att köpa öarna för Tokyos räkning.

Demonstrationerna som följde på förstatligandet skakade ett sjuttiotal kinesiska städer, med plundrade japanska varuhus och butiker, brända japanska bilar och tårgasosande sammanstötningar med kravallpolis utanför ambassaden och konsulat. De japanska elektronikjättarna Panasonic och Canon fick stänga produktionen i flera fabriker efter sabotage inifrån. Två patrullbåtar skickades till Senkaku/Diaoyu för att markera Kinas anspråk.

Bara en knapp månad tidigare, den 15 augusti gick två japanska krigsfartyg lösa på en fiskebåt från Hong Kong med vattenkanoner och prejningar, i ett misslyckat försök att hindra nationalistaktivisterna ombord att landstiga på sandstranden på en av öarna. Japanska nationalister kontrade ett par dagar senare med en egen landstigningsexpedition som besvarades med omfattande antijapanska demonstrationer i Kina.

Längre söderut, öster om Vietnam, finns en annan liten ö inbäddad av palmer och vita sandstränder. Där ligger den allt annat än paradiska staden Sansha, som Kina etablerade i juli i år, i syfte att stärka kontrollen över lika omstridda ögrupper i Sydkinesiska sjön. Byggnaderna, flygfältet och hamnen fanns där redan tidigare, men nu är Sansha formellt en stad som förvaltar ögrupper som även Vietnam, Filippinerna, Taiwan och Brunei gör anspråk på.

Sanshas namn, (tecknen för san, ”siffran tre”, och sha, ”sand”), syftar på de tre ögrupperna Paracel, Macclesfield Bank och Spratly. Egentligen är de omstridda ögrupperna och atollerna fler, men namnet är en elegant härledning från ögruppernas kinesiska namn: Xisha ”Västra sand”, Zhongsha ”Mellersta sand” och Nansha ”Södra sand”.

Vad som kanske är oavsiktligt men tyvärr lika träffsäkert är att uttalet för ordet sand, sha, är exakt detsamma som för ordet ”att döda”. Nästa krig i Asien kan mycket väl starta här.

Ett kallt krig rasar redan. I april konfronterade en filippinsk fregatt ett antal kinesiska fiskebåtar som uppgavs fiska illegalt vid Scarborough Shoal, ett område med rev och kobbar som både Filipinerna och Kina gör anspråk på, men som ligger inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon. Gripandet av fiskarna hindrades av kinesiska örlogsfartyg och en utdragen version av arga leken följde, med fartyg från båda länderna som markerade mot varandra runt revet och demonstrationer, ömsesidiga handelsbojkotter och hackerattacker.

Kinas konkurrens med grannländerna om öar och vatten är inte ny. I september år 2010 rammade en kinesisk fiskebåt två japanska kustbevakningsbåtar vid Senkaku/Diaoyu. Japanerna grep kaptenen men gav snart efter för hätska kinesiska påtryckningar och omfattande antijapanska demonstrationer. Kaptenen frigavs och hälsades som en hjälte vid hemkomsten, men frisläppandet hindrade inte den kinesiska sidan från att fortsätta pressa konflikten vidare och kräva japanska ursäkter. Svaret blev antikinesiska demonstrationer i Japan.

Tyvärr har det gått mer våldsamt till än så. År 1974 observerade den sydvietnamesiska flottan att kinesiska styrkor höll på att förskansa sig på Paracelöarna. En mindre flotteskader skickades dit men besegrades av kinesiska örlogsfartyg. Uppskattningsvis dödades ett hundratal människor. År 1988 förlorade det då enade Vietnam ännu ett sjöslag mot Kina om en av Spratlyöarna.

Kinas viktigaste vapen är emellertid inte flottans kanoner och robotar, det är landet stora ekonomiska inflytande. En av Kinas klassiska militära doktriner är att använda barbarer för att besegra barbarer. Den principen använder Kina i Sydostasien för att söndra och härska.

På Kinas begäran blockerade Kambodja, Laos och Burma den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN:s försök att besluta om ett gemensamt uttalande och ett sätt att hantera gränsdragningsfrågan. Detta upplevda svek ledde till starka känslor och djup splittring inom ASEAN som avbröt förhandlingar om handelsavtal och andra gemensamma frågor.

För Kina handlar konflikterna bara delvis om att säkra möjliga fyndigheter av olja och gas under havsbotten och rika fiskevatten. Ett annat skäl är att Kina upplever sig inlåst bakom kedjan av öar som sträcker sig ända från Japan och ner till Vietnam. Men den orsak som kanske är allra viktigast är att kommunistpartiet behöver yttre fiender att rikta befolkningens ilska mot när ekonomin svajar, partiledningen ska bytas ut och framtiden är osäker.

För partiledningen var de japanska landstigningarna på Senkaku den 18 augusti mycket välkomna. Den 20 augusti ställdes den fallne partipampen Bo Xilais fru, Gu Kailai, inför rätta anklagad för mord på en brittisk affärsman. Kinas paramilitära polisstyrkor lät de antijapanska demonstrationerna hållas, till och med när en japanskbyggd polisbil stacks i brand. Med demonstrationer som överskuggade allt annat kunde den känsliga rättegången som så smärtsamt visade upp sprickorna och korruptionen inom partiet genomföras utan för mycket uppmärksamhet.

För Kinas del finns det även en stormaktsdimension bakom ö-konflikterna. Inom några år måste Kina genomföra en militär operation i utlandet för att visa sin befolkning och omvärlden att landet verkligen är en militär stormakt och att Kina är pånyttfött efter sina ”hundra år av förnedring”. Framgång i det militära äventyret är helt nödvändigt för partiets överlevnad eftersom priset i förlorad auktoritet för ett fiasko kan vara mer än vad partiet mäktar med.

De höga insatserna gör att Kina behöver en motståndare som enkelt kan besegras. Filippinerna är ett utmärkt svagt mål i det sammanhanget. Vietnam och definitivt Japan är mer svårsmälta och det är mindre troligt att situationen där eskalerar utom kontroll.

Sedan det senaste tragiska sjöslaget mellan Kina och Vietnam på 80-talet har de olika sidorna hållit igen när det väl krävts. Men det finns grupperingar i de inblandade länder som gärna skulle driva konflikten längre. Exempelvis föreslog en kinesisk general nyligen att Senkaku/Diaoyu borde användas för bombningsövningar.

Sammantaget är situationen allvarligare än vad de relativt fredliga aktionerna, fördömandena och demonstrationerna antyder. Ett oväntat händelseförlopp kan driva fram en laddad situation som de inblandade inte kan backa ifrån.

Det var ungefär så första världskriget bröt ut, och det finns många likheter med vår tids Asien: snabb ekonomisk utveckling, globalisering, förändringar i den relativa maktbalansen och vapenskrammel. Det finns goda skäl att noga bevaka den fortsatta utvecklingen.

Inlägget Sand och vapenskrammel i kinesiska farvatten dök först upp på Frivärld Magasin.