
Försvarsberedningens rapport som publicerades i fredags innehöll ett avsnitt om Folkrepubliken Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge.
KINA Ett krig i Asien skulle ha allvarliga konsekvenser för ett handelsberoende land som Sverige, som därför bör ha med detta i sin försvarspolitiska planering. Nils Hedberg Grimlund kommenterar på Försvarsberedningens avsnitt om Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge.
Försvarsberedningens rapport som publicerades i fredags innehöll ett avsnitt om Folkrepubliken Kinas påverkan på världens säkerhetspolitiska läge. Beskrivningen av Kinas säkerhetspolitiska risker är korrekt, men analysen förbiser det viktigaste: den oroväckande dynamik som kan förvandla spänningar till krig.
I avsnittet talar rapportförfattarna om behovet av att finna en fredlig lösning på de gränsfrågor och konkurrerande territoriella anspråk som Kina har. Resonemanget tar inte hänsyn till att Kina använder säkerhetspolitisk osäkerhet som ett aktivt maktpolitiskt verktyg. Genom att emellanåt provocera fram kriser och höja insatserna hoppas man på att tvinga fram mer fördelaktiga eftergifter och förhandlingslösningar. Sådana kriser har inträffat åtskilliga gånger under de senaste åren.
Problemet med Kinas förkärlek för framprovocerade kriser är den stora risken för att felbedöma motpartens reaktion. Det gäller särskilt i en komplex situation som inkluderar flera länder och som präglas av kulturella skillnader – se bara på Kinas misslyckade straffexpedition i norra Vietnam 1979 eller invasionen av norra Indien 1962 som båda fortfarande är källor till omfattande misstänksamhet.
Komplexiteten blir inte mindre av att den operativa makten på den kinesiska sidan är uppsplittrad på ett lapptäcke av myndigheter och paramilitära organisationer med överlappande ansvarsområden som var och en driver sina egna agendor. Det är inte självklart att Kinas högsta ledning, som rider på nationalistiska och revanschistiska strömningar, förmår dra i bromsen. Den annonserade sammanslagningen av ett antal konkurrerande marina övervakningsmyndigheter är ett litet steg mot ökad styrbarhet, men löser bara en del av styrningsproblematiken.
Hittills har de inblandade parterna kunnat avstyra riktigt allvarliga förvecklingar, men rädsla för Kinas maktmetoder och snabba militära kapacitetsutveckling har skapat motiv för militär upprustning hos Kinas motparter, som även närmar sig varandra i ett begynnande koalitionsbygge i syfte att balansera mot Kina. Om inte Kinas ledare ändrar sin strategi pekar allt mot fler länder i Östasien med ökad offensiv förmåga och i värsta fall en nervositetsspiral som förr eller senare leder till en allvarlig incident.
Denna dynamik är en av allvarlig källa till instabilitet som Försvarsberedningen borde ha kommenterat. Ett möjligt krig i Asien skulle ha mycket allvarliga konsekvenser för ett handelsberoende land som Sverige, som därför bör ha med detta i sin försvarspolitiska planering. Detta gäller särskilt som att Ryssland mycket väl skulle kunna dras in i en sådan konflikt, vilket även skulle kunna få följder för säkerheten i Östersjöregionen.
Utöver detta är det intressant att cyberhot från Kina knappt nämns i Försvarsberedningens rapport. Kina brukar annars pekas ut som en av de största källorna för cyberattacker och dataintrång, vilket redan idag drabbar svenska teknikföretag och vapentillverkare.