1.      Svenska skolan sätts ofta i jämförelse med andra länders skolor genom internationell statistik. Är det ett rättvisande mått? Utvecklar det svensk skolpolitik?

Rankingar är generellt sett bra verktyg, även om de förstås måste läsas med viss försiktighet. Resultatet avspeglar inte bara hur framgångsikt (eller dåligt) ett utbildningssystem är, utan även andra saker som ligger utanför skolans påverkansområde.

Ser man till toppresterarna i exempelvis PISA handlar det om relativt homogena länder, med lite invandring och en hierarkisk och disciplinär tradition i klassrummen. Det innebär förstås inte att vi inte har något att lära av andra länder, men man måste ha respekt för att det som fungerar strålande i en kontext inte nödvändigtvis gör det i en annan.

2.      Den statliga styrningen av skolan anses ha ökat kraftigt på senare år, trots att Sverige numer har friskolor. Vad blir resultatet av ett skolsystem med en hård centralstyrning som samtidigt har målsättningen att öka mångfalden? Finns det exempel på liknande system i andra länder?

Folkpartiet har ju länge drivit frågan om ett förstatligande av den svenska skolan, utan att få med sig sina allianskollegor. Så istället förstatligar man bakvägen, genom att detaljreglera verksamheten. En konsekvens blir att man successivt reglerar fram ett mångfaldsförbud – och fortsätter det så här kommer vi snart ha ett system där man får alla transaktionskostnader som är förbundna med att ha alternativa utförare, utan att kunna dra nytta av det som en konkurrensutsatt marknad vanligtvis erbjuder i form av specialisering och innovation. Det sämsta av både den privata och den offentliga världen, med andra ord.

Internationellt har intresset för det här med mångfald och innovation inom skolan varit rätt svalt. I till exempel Norge säger den socialdemokratiska ordföranden för utbildningsutskottet att ”det ska kosta att ställa sig utanför systemet”, vilket dels tar sig uttryck i att man kräver att friskolorna tar ut avgifter från sina elever, dels bara ger tillstånd till skolor som på avgörande sätt skiljer sig från den offentliga skolan, till exempel genom en religiös profil.

Många startar också Montessoriskolor utan att egentligen bry sig så mycket om pedagogiken, eftersom det är så nära man kommer en ”normal skola”. Detta system framhåller Vänstern som ett positivt exempel i vinstdebatten!

3.      Idag pratar så gott som alla om skolpolitiken och varje parti verkar vilja göra skolan till sin hjärtefråga. Alla olika bud om vad som bör göras och nyheter om reformer tycks närmast förvirra än skapa klarhet. Vilka är de mest centrala frågor som politikerna bör arbeta med?

Utvecklingen måste vändas till att handla mindre om ökad kontroll, till att handla mer om att skapa luft och rum mellan politik och skola. Man måste sluta blanda ihop likvärdighet och likriktning. Jag är medveten om att jag begär det omöjliga; att politikerna slutar försöka reformera om hela skolan varje mandatperiod, visar tillit till lärarnas förmåga att lära ut, elevernas förmåga att välja, och friskoleföretagens intresse av att göra rätt för sin skolpeng.

Det sägs ofta att skolan skulle behöva bli mer evidensbaserad, och det är förstås helt sant: det finns massor med skolforskning som borde användas mer. Men jag är tveksam till om det verkligen är politiker som ska sitta och värdera vilken kunskap som behövs i svenska klassrum.

4.      Finland lyfts ofta upp internationellt som gott exempel och förebild. Vad är det Finland gör som andra länder misslyckas med?

De ger sina lärare i princip fria händer att utforma undervisningen som de vill. Lärarna i Finland har ju väldigt hög status, vilket gör att de kan välja de bäst lämpade. Men det faktum att arbetet sedan är fritt och kreativt på ett sätt som det inte är i ett genomreglerat system tror jag gör mycket för yrkets attraktionskraft. Inte verkar det hänga på lönen, i alla fall.

5.      Finns lösningarna för svenska skolan utanför landets gränser?

En del kanske gör det. Jag tror till exempel att Storbritanniens fokus på att snabbt hantera ”failing schools” är klokt: det är ju de barn som går i riktigt dåliga skolor som samhället borde ha störst intresse av att hjälpa. Där räds man inte för att stänga dåliga skolor, även om de är offentliga.  I Danmark är avgifter (upp till en viss gräns) tillåtna, vilket också har skapat en större marknad och förbättrad finansiering, som kan lyfta kvaliteten i undervisningen.

Men mycket kan och måste göras på hemmaplan. Björklund har helt rätt i att ställa krav är att bry sig, våra ungar kan lära sig mycket, mycket mer än de gör idag. Men han har glömt den gamla liberala devisen om ”frihet under ansvar”. Misstron mot alla andra lösningar än den statliga rimmar illa med den borgerliga tilltron till individen och marknaden.

Idag tittar allt fler andra länder på en friskolemodell, som jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att överge.

Inlägget …Karin Svanborg-Sjövall, om svenska skolan internationellt dök först upp på Frivärld Magasin.

1.    Vem är det som föreslår att försvarsbudgeten måste skäras ned och varför? Sägs det att försvaret är ett särintresse?

Det är finansminister George Osborne som driver nedrustningsförslaget av rena besparingsskäl. Visst är det vanligt att lyfta fram ekonomiska intressen hos försvarsanknutna industrigrenar. Däremot förekommer sällan tal om att försvaret som helhet är att betrakta som ett särintresse.

2.    Var i försvarsbudgeten är det man föreslår att skära ned och vad innebär detta för Storbritanniens förmåga att försvara sig?

Nedskärningarna kommer att drabba personal, inte utrustning. Delvis ska detta betraktas i ljuset av planerat tillbakadragande både från Afghanistan (senast 2014) och Tyskland (2020), men nedskärningarna går längre än så.

En stor försvarsöversyn genomfördes i samband med koalitionsregeringens tillträde år 2010. Det resulterade i beslut om en tioårig successiv neddragning av antalet soldater inom det reguljära försvaret, däremot inte inom specialstyrkorna. Enligt nuvarande plan ska antalet soldater reduceras med 20 procent och därefter inräkna cirka 80 000 soldater. Att regeringen precis signalerat att den leker med tanken på ytterligare neddragningar är ett resultat av att den ekonomiska utvecklingen är långt sämre än tidigare prognosticerat.

Det går att argumentera att neddragningar ibland kan vara positiva på grund av möjligheten att då göra sig av med ”dödkött”. När neddragningarna är så stora som i Storbritannien – och skapar organisatorisk instabilitet under så lång tid – går det ändå knappast att betvivla att försvarsförmågan försämras. Däremot varierar åsikterna gällande hur mycket den försämras.

Det är kopplat till en för närvarande het debatt kring det brittiska kärnvapenförsvaret. Detta anses vara i behov av kostsam modernisering vilket försätter det konventionella försvaret under ytterligare besparingspress.

3.    Svenska regeringen verkar ha svårt att förstå att man inte bara har försvar för att försvara sig, utan också för att avskräcka från anfall. Förstår brittiska politiker detta?

Generellt är nog svaret ja. Det spelar in att det fortfarande finns många britter med levande minnen från Hitlers bombkrig mot London. Deltagare i försvarsdebatten är väl medvetna om risken att påföras Chamberlain-stämpeln om retoriken börjar andas för mycket godtrogenhet.

Samtidigt är det minst lika farligt att stämplas som ”försvarshök”, i synnerhet för konservativa politiker. Möjligen har neddragningarna i viss mån påverkats av den konservativa premiärministerns ambition att förekomma sistnämnda etikettering.

4.    Ryktet säger att Barack Obama har bett både François Hollande och David Cameron att ta större ansvar för säkerhetsläget i Europas närområde. Cameron har uttryckt att han nu ska hjälpa Hollande med den franska insatsen i Mali. Men kommer han att kunna göra det, med tanke på kommande försvarsbesparing?

Någon större insats är knappast att förvänta sig i Mali. Det beror inte bara på besparingsbehovet utan också på att den brittiska krigströttheten är stor efter insatserna i Afghanistan och Irak. Vidare är det inte särskilt troligt att Storbritannien accepterar att underordna sig fransk krigsledning. Samtidigt hoppas David Cameron förmodligen på att kunna upprepa Storbritanniens militärt lyckade ”kirurgiska” insats i Libyen.

Vidare finns gisslandramat i Algeriet, Malis grannland, i purfärskt minne. Såvida inte något oväntat inträffar lutar det därför åt en politisk kompromiss. För närvarande talas det om en begränsad brittisk insats som omfattar hjälptransporter och cirka 350 brittiska soldater. Dessa har inte fått (officiellt) klartecken att delta i strid.

5.    Det finns en del motsägelser om att göra Storbritannien till en ledande aktör på den internationella arenan (ett mål hos Cameron och Hague) och samtidigt skära ner försvaret. Vilken är planen för att lösa denna paradox?

Antagligen finns det ingen plan. I Storbritannien precis som i Sverige har försvaret i alla tider fått stryka på foten när det har varit svårt att få budgeten att gå ihop och överfallsfaran inte varit omedelbart överhängande. Ofta har det varit just konservativa regeringar som orkestrerat nedrustningen (både före andra världskriget och före Falklandskriget).

Skälet är nog att dessa lättare kunnat vinna gehör för argumentet att nedskärningsbehovet varit genuint tvingande och alltså inte helt eller delvis handlat om ideologi. Tal om Storbritannien som ledande internationell aktör handlar kanske mest om att blåsa upp den egna betydelsen inför den inhemska väljarkåren.

I och för sig är det inte omöjligt att brittiska regeringar, framöver, kommer att försöka markera internationell närvaro genom just fler mindre tidsbegränsade insatser. Så skedde för övrigt med framgång både i Kosovo år 1999 och i Sierra Leone år 2000. Samtidigt bidrog kanske dessa framgångar till ett övermod på Downing Street som eventuellt sedan influerade beslutet att stå shoulder-to-shoulder med USA. I dagens ekonomiska verklighet är det ändå inte mycket som talar för långvariga brittiska krigsinsatser.

Inlägget …Mark Brolin, om Storbritanniens försvar… dök först upp på Frivärld Magasin.

1.    Hur kan en flagga utanför en parlamentsbyggnad vara så viktig?

Majoriteten av Nordirlands befolkning vill tillhöra Storbritannien. Parlamentshuset Stormont ligger på en synlig plats och under de många åren av oroligheter var det säkert en tröst för vanligt folk att se den brittiska flaggan vaja där som ett slags budskap om att man inte vek sig för våldet. Idag borde frågan dock inte väcka så mycket känslor. Jag tror att beslutsfattarna blev förvånade över kravallerna. Kanske har det att göra med det allmänna ekonomiska läget.

2.    Vilka är det som deltar i oroligheterna?

Det är förmodligen uteslutande människor från socialt utsatta områden som deltar. Den sociala dimensionen har alltid varit framträdande i den nordirländska konflikten. Även när bråken rasade som värst under 1970-talet kunde ledarna för de respektive grupperna bo helt fredligt som grannar i medelklasskvarteren runt universitetet. Striderna utkämpades främst i de västra stadsdelarna där det bodde många arbetslösa.

3.    Av rapporteringen att döma är många av dem som deltar i kravallerna mycket unga. Varför är det så?

Det har nog en ganska naturlig förklaring. Fredsavtalet trädde i kraft 1998, och egentligen är det tjugo år sedan de mer intensiva stridigheterna slutade. Det innebär att det för första gången på mycket länge finns en generation ynglingar som inte vet vad inbördeskrig innebär. Det kan leda till att man leker med elden.

4.    Finns det någon risk för att fredsprocessen upphör?

Egentligen inte. Efter åratal av förhandlande är personrelationerna mellan de folkvalda unionisterna och de folkvalda nationalisterna mycket goda. De står också upp tillsammans bakom beslutet om flaggningen.

Vad gäller de paramilitära grupperna är de på unionistsidan avväpnade. IRA har inte längre tillgång till det stöd med vapen och resurser man en gång hade. De kan inte ha baser eller hålla övningar i Irländska republiken som numer har goda relationer med London. De nordafrikanska diktaturer och de sydamerikanska gerillor som sålt vapen till IRA genom åren är borta. USA har en strängare syn på internationell terrorism än man hade under kalla kriget.

Men viktigast av allt är att båda sidors bråkstakar förlorat sitt folkliga stöd. För att konflikten skulle komma tillbaka till sin gamla intensitet skulle det krävas en drastisk försämring av hela världsläget. Men det hindrar naturligtvis inte att enskilda människors liv kan förstöras.

5.    Hur ser vägen framåt ut?

Historiskt sett har Ulster alltid varit en egen region. Vägen framåt ligger i att utveckla en nordirländsk identitet. Det arbetet underlättas av det europeiska samarbetet, region blir viktigare än stat. Valet mellan Irland och Storbritannien blir allt mer en icke-fråga.

Många Nordirländare har redan dubbla pass och fler och fler inser rikedomen av att komma från ett kulturellt gränsland. När det gäller de bråkande ungdomarna får vi hoppas att de hanteras som sociala problem och att man undviker att hamna i den gamla diskussionen om nationell och religiös tillhörighet.

Inlägget …Mathias Bred, om den irländska fredsprocessen… dök först upp på Frivärld Magasin.

1. I veckan som gick meddelade Italiens premiärminister Mario Monti att han kommer att avgå inom kort. Vad betyder det för Italien? Är den ekonomiska krisen över?

Nej, den ekonomiska krisen är inte över. Monti har initierat flera ekonomiska reformer, men han hann inte genomföra allt det han föresatt sig. Italien befinner sig fortfarande i en ekonomiskt mycket prekär situation, och oförmågan till politisk samling och samarbete visar på de politiska partiernas oförmåga att hantera den ekonomiska situationen.

För Italiens del innebär det parlamentariska val under våren. Berlusconis comeback och beslutet av hans parti Popolo Della Libertà att dra tillbaka sitt parlamentariska stöd för Monti visar på att den partipolitiska konfliktnivån hettat till igen. Partito Democratico har gått fram i höstens opinionsmätningar under sin partiledare Pier Luigi Bersani, som i partiets interna primärval utmanas av Florens borgmästare Matteo Renzi. Den politiska vänstern är i likhet med högern splittrad mellan olika grupperingar, men har stött Montis reformarbete. Berlusconis come-back har att göra med centervänsterns framgångar och det faktum att Popolo della Libertá – trots alla skandaler – är ett parti som är beroende av Berlusconis person för sina framgångar.

2. Monti tillhör inte något parti. I svensk nyhetsrapportering har han kallats för en ”icke vald” premiärminister. Vad menas med det?

En expeditionsministär är en regering som (vanligen) inte består av representanter från politiska partier, utan partipolitiskt obundna företrädare. En expeditionsministär måste däremot i en parlamentarisk demokrati åtnjuta parlamentariskt förtroende, dvs. godkännas eller tolereras av parlamentet.  En expeditionsministär kan ha ett specifikt uppdrag eller var en temporär lösning då politiska partier är oförmögna att bilda en regering.

3. Hur vanligt är det med expeditionsministärer?

Italien kännetecknades under den så kallades första republiken (1947–1992) av kortlivade regeringar, men paradoxalt nog relativt stabila regeringskoalitioner där det kristdemokratiska partiet alltid befann sig i regeringsposition. Under denna period förekom ett fåtal mycket kortlivade expeditionsministärer då det parlamentariska läget var under omvandling. Efter den första republikens fall har regeringarna varit mera långlivade och stabila, och den italienska parlamentarismen har karaktäriserats av blockpolitik. Montis regering är den första expeditionsministären under denna period.

4. Samtidigt som Monti förklarade att han tänkte avgå meddelade Silvio Berlusconi att han tänkte göra come back. Har han någon chans?

Begreppet ”teflon” har ju verkligen karaktäriserat Berlusconi då han mer eller mindre ostukad gått genom den ena krisen efter den andra. Med den senaste skandalen där han anklagas för sexuellt umgänge med minderårig är dock frågan om inte italienarna fått nog. Hans stöd i opinionsmätningarna är lågt. Däremot saknas en efterträdare som kunde axla Berlusconis mantel i Popolo Della Libertà. Partiet konrolleras centralt av Berlusconi, och är mer eller mindre skapat för att tillvarata hans intressen. Partiet är mycket centralstyrt, har ett svagt organisatoriskt nätverk och är beroende av en stark och karismatisk person för elektoral framgång.

Berlusconis framgångar har till delar varit resultatet av vänsterns interna splittring och avsaknad av ett ledarskap som kan ena partiet. Vänsterns förmåga att utmana Berlusconi är beroende av hur väl de kan framstå som en trovärdig och sammanhållen kraft.

De etablerade politiska partierna – både till höger och vänster – utmanas av rörelsen Movimento Cinque Stelle (Rörelsen Fem stjärnor), som är ett populistiskt antietablissemangsparti, som enligt vissa opinionsmätningar 20 procent av italienarna kan tänka sig att rösta på i nästa val. Rörelsen har funnits i flera år, leds av TV-komikern och 67-årige Beppo Grillo, som i somras simmade över Messinasundet från fastlandet till Sicilien (såsom Benito Mussolini en gång gjorde). Miljöfrågor, politiska privilegier och social rättvisa engagerar aktivisterna i Beppe Grillos rörelse, som har en stark närvaro på webben.

5. Vad var det som föranledde att Berlusconi avsattes och Mario Monti valdes istället?

Berlusconi förlorade i november 2011 sin majoritet i parlamentet till följd av de besparingskrav hans regering lade fram. Naturligtvis spelade även Berlusconis personligt trängda politiska läge roll för hans beslut att avgå. Att ytterligare ta ansvar för än fler tuffa ekonomiska beslut skulle ha tärt på hans dalande popularitet.

Inlägget …Ann-Cathrine Jungar, statsvetare med Italien i fokus… dök först upp på Frivärld Magasin.

Mali: Närmare två tredjedelar av Mali styrs av militanta islamister. Norra Mali har med Hillary Clintons ord blivit en ”safe haven” för terrorister som hotar säkerheten i hela Västafrika. Frågan om internationellt militärt ingripande ligger på bordet. Hur förs diskussionen i USA om Mali?

De militanta islamisternas fäste i norra Mali oroar USA. Utrikesminister Clinton var ju på besök i Algeriet för att söka stöd för en internationell insats som ska bryta upp terrorfästet och tvinga islamisterna ut ur landet. Planen är att styrkor från Nigeria och andra afrikanska länder ska backas upp av USA (men även Frankrike) och få hjälp med utbildning, logistik och underrättelse information. Problemet är ju bland annat att islamisterna, i så fall, skulle pressas in på Algerisk mark istället. Men USA, som arbetat med landets armé mot al-Qaidas krigare tycks vilja se ett val först för att stärka den politiska makten.

Västsahara: Västsahara är också en del av säkerhetskomplexet i Västafrika. Experter menar att problemen som nu ses i norra Mali är på väg att spridas till Västsahara. Al-Qaida in the Islamic Maghreb håller redan på att etablera sig i Västsahara. Diskuteras problemen i Västsahara i samband med Mali?

Ja, oron gäller hela området och risken att terrorn och kriminaliteten stegras eftersom extremismen stegras i Sahel-regionen.

Syrien: Inbördeskriget i Syrien fortsätter utan tillstymmelse till intervention från internationella samfundet. Vilka indikationer finns det i USA om ett eventuellt agerande från amerikanskt håll?

Hela valrörelsen gjorde att USA intog en avvaktande linje, men lite tyder på att President Obama skulle välja att agera direkt. En orsak är ju de starka band som finns mellan Iran och Syrien och risken att en betydligt större konflikt riskera att utlösas.

Israel/Palestina: I dagarna har våldet trappats upp i Mellanöstern med nya raketutbyten mellan Gaza och Israel. Hur förs diskussionen om vem som bär skulden för denna omgång av våldseskalering?

President Obama stödjer Israels rätt att försvara sig. Raketbeskjutningen av israeliskt territorium kan inte tillåtas, är budskapet. Men presidenten försöker nu balansera sitt stöd för Israel som ju är den viktigaste allierade i regionen med en vädjan om eldupphör och ett minskat lidande. Konflikten grusar också presidentens storslagna planer på att nå fred mellan Israel och Palestina eftersom han nu tvingas kommentera våldet från Asien. Det var helt andra saker Obama hade hoppats få reflektera över under sin resa till Burma och Kambodja.

Prioriteringar: Med en hårt pressad budget, allmän trötthet bland folkmassan om internationella engagemang och fortsatt amerikansk truppnärvaro i Afghanistan, vilken konflikt står högst på dagordningen?

Trots det som händer just nu i Gaza, så överskuggade oron kring en annan nation den amerikanska valrörelsen: Iran. Naturligtvis, återigen, i första hand ur ett Israeliskt perspektiv, men det är också en fråga som diskuteras intensivt bland vanliga väljare. Kärnvapenhotet ses som en stor fara.

Inlägget …Stefan Åsberg, Washington-korrespondent på SVT dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Regeringskansliet

– Total bedömde att de inte kunde garantera en tillräckligt god respons vid ett eventuellt oljeläckage. Sverige har länge uppmuntrat en ansvarsfull utveckling av Arktis. Är Total ett exempel på en lyckad svensk strategi?

– Även om Totals beslut förmodligen inte fattades med hänsyn till Sveriges Arktisstrategi kan det vara ett exempel på att de krav kuststaterna ställer på oljebolags beredskap för eventuella oljeutsläpp är omfattande. Det är i så fall bra.

– Finns det fördelar med privat företagande i Arktis?

– Privat företagande är en central drivkraft för vår samhällsutveckling. Det gäller likaväl i Arktis som i resten av världen. En huvuddel av de arbetstillfällen och skatteinkomster som samhällena i Arktis behöver kommer att komma från privata bolag. Det är viktigt att företagen känner till villkoren och ansvaret som följer av att vara verksam i den känsliga arktiska miljön.

– Till skillnad från Total har holländska Shell förklarat att de, trots upprepade misslyckanden, fortsätter sina försök att borra efter olja i Arktis. Vad innebär detta?

– Tillstånden för Shells aktiviteter utanför Alaska faller under amerikansk lagstiftning. I USA följer experter och politiker denna utveckling mycket noga.

Under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet utvecklas standards för förebyggande av oljeutsläpp och även ett internationellt avtal om samarbete mellan stater vid eventuella oljeutsläpp. Ingen i Arktis vill se ett liknande scenario som oljeolyckan i Mexikanska golfen.

– Arktiska rådet har 8 medlemstater och en handfull observatörer, både statliga och ickestatliga. Finns det anledning att också (officiellt) involvera privata företag i arktisk politik?

– Utvecklingen som sker i Arktis i dag drivs till stor del av privata företag. Vi arbetar därför såsom ordförande med att skapa en dialog mellan stater och företag.

– Sverige har ungefär ett år kvar som ordförandeland i Arktiska rådet. Ni har som ambition att få till stånd ett regelverk för energiutvinning av Arktis. Kommer vi se ett sådant innan Sverige lämnar över ordförandeskapet till Kanada?

– Jag tror det. Vårt arbete med att utveckla rekommendationer om beredskap inför och förebyggande av eventuella oljeutsläpp samt med att utveckla ett instrument för att säkra de arktiska staternas samordning vid dylika händelser har utvecklats väl.

Inlägget …Gustaf Lind, Sveriges ambassadör för arktiska frågor dök först upp på Frivärld Magasin.

Med största sannolikhet inte. Syrien vill inte ge sig in i en konflikt med Turkiet utan har fullt upp med att tackla revolten.  De granater som exploderat på den turkiska sidan av gränsen har förmodligen hamnat där av misstag. Samtidigt är det oklart vilket intresse Turkiet skulle ha i att inleda ett krig med Syrien.

Vad innebär den turkiska inblandningen för regionen i sin helhet?

Det beror på hur Turkiet kommer att agera härnäst. Om man mot förmodan går in i Syrien och aktivt stöttar oppositionen får det negativa konsekvenser för Iran och indirekt för libanesiska Hizbollah. Iran är det enda land i regionen som har ett intresse av att hålla al-Assad kvar vid makten eftersom man under hans styre kunnat använda Syrien som en länk till Hizbollah och Mellanöstern i övrigt.

Vad har Turkiet för bild av sin egen roll i regionen?

Man har tidigare gjort vidlyftiga maktanspråk som tyder på att man ser sig som en regional stormakt. Frågan är om en sådan inställning har relevans för hur Turkiet kommer att agera i Syrien.

Vissa har talat om att ett krig kan utgöra starten på ett tredje världskrig, är det verkligen möjligt? 

Ett worst case scenario är att både Turkiet och Iran går in i Syrien.  I sådana fall skulle konflikten utvecklas till ett storskaligt regionalt krig. Rent historisk har dock sällan länder i Mellanöstern blandat sig i kringliggande staters konflikter. Att kriget i Syrien utvecklas till ett globalt tredje världskrig är däremot högst osannolikt.

Blir kriget ännu mer blodigt nu eller kan Turkiets agerande innebära början på slutet?

Om Turkiet håller sig till att agera som man gör nu, det vill säga till att skydda sina gränser, borde det inte ha någon särskild inverkan på våldet.  Den situationen skulle enbart kunna påverkas om Turkiet gick längre in i Syrien och gav sitt stöd till oppositionen.

Inlägget …Eli Göndör dök först upp på Frivärld Magasin.

Inlägget …Johan Norberg dök först upp på Frivärld Magasin.

>

Eugenia Tymosjenko besökte Stockholm på inbjudan av Jarl Hjalmarson Stiftelsen 11 september. Tillsammans med Hrihory Nemyria deltog hon vid ett seminarium som finns att se på Hjalmarsonstiftelsens hemsida.

Inlägget …Eugenia Tymosjenko dök först upp på Frivärld Magasin.

USA-kännare och seniorkonsult på Prime PR, nyligen hemkommen från USA där han studerat valupptakten och bland annat besökt Republikanernas konvent i Tampa.

Mitt Romney har kritiserats för att inte kunna entusiasmera. Hur medryckande var hans tal i Tampa?

– Det var ett mycket habilt tal; bra tonläge, moderat och balanserat. Hans beskrivning av Obama var, till skillnad av det mesta som uttalades från talarstolen i Tampa, mycket klok. Den uttryckta önskan om att Obama lyckats uppfylla löftena från 2008 kan bli ett vinnande tema. Men det förutsätter att kampanjen nu släpper det detaljerade fokus på komplicerade budgetfrågor som vicepresidentkandidaten Paul Ryan aktualiserat. Jag tycker att Ryan var ett dåligt val av vicepresidentkandidat.

Har Romney förmågan att ”få med sig massorna”?

– Det är en fråga som inte kan besvaras förrän i oktober, eller kanske först den 6 november. Men om du med ”massorna” syftar till de egna partiaktiva så är svaret ja. Politik är ju inte minst i USA mycket som en idrottstävling. Man håller på ”sitt lag”.

Hur är stämningen bland dem som arbetat för någon av Romneys konkurrenter?

– Det märks inga dolkstötar. Chris Christie som nämnts som tänkbar vicepresidentkandidat höll ett konventstal som jag och många andra tyckte var en omdömeslös egotripp – kanske är han intresserad av att kandidera 2016. Ron Paul är den ende ”konkurrent” som inte kommer att sluta upp bakom Romney och Ryan.

Romney har kritiserats för att vara ryggradslös. Har han tagit åt sig av den kritiken?

– Den kritiken kommer från den hårda högern inom partiet. Deras politik saknar möjlighet att föra en presidentkandidat till Vita huset. Romney är en helt normal mittenpolitiker som anpassar sig till den politiska verkligheten. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Det är normalt att politiker kompromissar i en demokrati.

Opinionsmätningen går upp och ned, vad innebär det inför den stundande valspurten?

– Att båda kandidaterna nu kommer att kämpa hårt för att segra den 6 november. Utgången är oviss. Jag tror att man efter de tre kandidatdebatterna i oktober kan få en bättre känsla för vartåt det är på väg, men spännande blir det!

Inlägget …Janerik Larsson dök först upp på Frivärld Magasin.