…med anledning av den pågående skoldebatten. Svenska skolresultat sätts i jämförelse med andra länders skolor, men kommer vi framåt? Vad gör till exempel Finland rätt som Sverige gör fel? Karin Svanborg-Sjövall är välfärdsansvarig på Timbro och har bland annat skrivit den internationellt uppmärksammade boken Kentucky fried children (2011), om den svenska valfrihetens rötter- och dess fiender.
1. Svenska skolan sätts ofta i jämförelse med andra länders skolor genom internationell statistik. Är det ett rättvisande mått? Utvecklar det svensk skolpolitik?
Rankingar är generellt sett bra verktyg, även om de förstås måste läsas med viss försiktighet. Resultatet avspeglar inte bara hur framgångsikt (eller dåligt) ett utbildningssystem är, utan även andra saker som ligger utanför skolans påverkansområde.
Ser man till toppresterarna i exempelvis PISA handlar det om relativt homogena länder, med lite invandring och en hierarkisk och disciplinär tradition i klassrummen. Det innebär förstås inte att vi inte har något att lära av andra länder, men man måste ha respekt för att det som fungerar strålande i en kontext inte nödvändigtvis gör det i en annan.
2. Den statliga styrningen av skolan anses ha ökat kraftigt på senare år, trots att Sverige numer har friskolor. Vad blir resultatet av ett skolsystem med en hård centralstyrning som samtidigt har målsättningen att öka mångfalden? Finns det exempel på liknande system i andra länder?
Folkpartiet har ju länge drivit frågan om ett förstatligande av den svenska skolan, utan att få med sig sina allianskollegor. Så istället förstatligar man bakvägen, genom att detaljreglera verksamheten. En konsekvens blir att man successivt reglerar fram ett mångfaldsförbud – och fortsätter det så här kommer vi snart ha ett system där man får alla transaktionskostnader som är förbundna med att ha alternativa utförare, utan att kunna dra nytta av det som en konkurrensutsatt marknad vanligtvis erbjuder i form av specialisering och innovation. Det sämsta av både den privata och den offentliga världen, med andra ord.
Internationellt har intresset för det här med mångfald och innovation inom skolan varit rätt svalt. I till exempel Norge säger den socialdemokratiska ordföranden för utbildningsutskottet att ”det ska kosta att ställa sig utanför systemet”, vilket dels tar sig uttryck i att man kräver att friskolorna tar ut avgifter från sina elever, dels bara ger tillstånd till skolor som på avgörande sätt skiljer sig från den offentliga skolan, till exempel genom en religiös profil.
Många startar också Montessoriskolor utan att egentligen bry sig så mycket om pedagogiken, eftersom det är så nära man kommer en ”normal skola”. Detta system framhåller Vänstern som ett positivt exempel i vinstdebatten!
3. Idag pratar så gott som alla om skolpolitiken och varje parti verkar vilja göra skolan till sin hjärtefråga. Alla olika bud om vad som bör göras och nyheter om reformer tycks närmast förvirra än skapa klarhet. Vilka är de mest centrala frågor som politikerna bör arbeta med?
Utvecklingen måste vändas till att handla mindre om ökad kontroll, till att handla mer om att skapa luft och rum mellan politik och skola. Man måste sluta blanda ihop likvärdighet och likriktning. Jag är medveten om att jag begär det omöjliga; att politikerna slutar försöka reformera om hela skolan varje mandatperiod, visar tillit till lärarnas förmåga att lära ut, elevernas förmåga att välja, och friskoleföretagens intresse av att göra rätt för sin skolpeng.
Det sägs ofta att skolan skulle behöva bli mer evidensbaserad, och det är förstås helt sant: det finns massor med skolforskning som borde användas mer. Men jag är tveksam till om det verkligen är politiker som ska sitta och värdera vilken kunskap som behövs i svenska klassrum.
4. Finland lyfts ofta upp internationellt som gott exempel och förebild. Vad är det Finland gör som andra länder misslyckas med?
De ger sina lärare i princip fria händer att utforma undervisningen som de vill. Lärarna i Finland har ju väldigt hög status, vilket gör att de kan välja de bäst lämpade. Men det faktum att arbetet sedan är fritt och kreativt på ett sätt som det inte är i ett genomreglerat system tror jag gör mycket för yrkets attraktionskraft. Inte verkar det hänga på lönen, i alla fall.
5. Finns lösningarna för svenska skolan utanför landets gränser?
En del kanske gör det. Jag tror till exempel att Storbritanniens fokus på att snabbt hantera ”failing schools” är klokt: det är ju de barn som går i riktigt dåliga skolor som samhället borde ha störst intresse av att hjälpa. Där räds man inte för att stänga dåliga skolor, även om de är offentliga. I Danmark är avgifter (upp till en viss gräns) tillåtna, vilket också har skapat en större marknad och förbättrad finansiering, som kan lyfta kvaliteten i undervisningen.
Men mycket kan och måste göras på hemmaplan. Björklund har helt rätt i att ställa krav är att bry sig, våra ungar kan lära sig mycket, mycket mer än de gör idag. Men han har glömt den gamla liberala devisen om ”frihet under ansvar”. Misstron mot alla andra lösningar än den statliga rimmar illa med den borgerliga tilltron till individen och marknaden.
Idag tittar allt fler andra länder på en friskolemodell, som jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att överge.