…med anledning av Storbritanniens pågående diskussion om hur man hanterar försvarskostnaderna under finansiell kris: Hur lik är den brittiska diskussionen den svenska? Och vad vill vi egentligen ha för försvar? Mark Brolin är nationalekonom och författare, bosatt i Storbritannien.
1. Vem är det som föreslår att försvarsbudgeten måste skäras ned och varför? Sägs det att försvaret är ett särintresse?
Det är finansminister George Osborne som driver nedrustningsförslaget av rena besparingsskäl. Visst är det vanligt att lyfta fram ekonomiska intressen hos försvarsanknutna industrigrenar. Däremot förekommer sällan tal om att försvaret som helhet är att betrakta som ett särintresse.
2. Var i försvarsbudgeten är det man föreslår att skära ned och vad innebär detta för Storbritanniens förmåga att försvara sig?
Nedskärningarna kommer att drabba personal, inte utrustning. Delvis ska detta betraktas i ljuset av planerat tillbakadragande både från Afghanistan (senast 2014) och Tyskland (2020), men nedskärningarna går längre än så.
En stor försvarsöversyn genomfördes i samband med koalitionsregeringens tillträde år 2010. Det resulterade i beslut om en tioårig successiv neddragning av antalet soldater inom det reguljära försvaret, däremot inte inom specialstyrkorna. Enligt nuvarande plan ska antalet soldater reduceras med 20 procent och därefter inräkna cirka 80 000 soldater. Att regeringen precis signalerat att den leker med tanken på ytterligare neddragningar är ett resultat av att den ekonomiska utvecklingen är långt sämre än tidigare prognosticerat.
Det går att argumentera att neddragningar ibland kan vara positiva på grund av möjligheten att då göra sig av med ”dödkött”. När neddragningarna är så stora som i Storbritannien – och skapar organisatorisk instabilitet under så lång tid – går det ändå knappast att betvivla att försvarsförmågan försämras. Däremot varierar åsikterna gällande hur mycket den försämras.
Det är kopplat till en för närvarande het debatt kring det brittiska kärnvapenförsvaret. Detta anses vara i behov av kostsam modernisering vilket försätter det konventionella försvaret under ytterligare besparingspress.
3. Svenska regeringen verkar ha svårt att förstå att man inte bara har försvar för att försvara sig, utan också för att avskräcka från anfall. Förstår brittiska politiker detta?
Generellt är nog svaret ja. Det spelar in att det fortfarande finns många britter med levande minnen från Hitlers bombkrig mot London. Deltagare i försvarsdebatten är väl medvetna om risken att påföras Chamberlain-stämpeln om retoriken börjar andas för mycket godtrogenhet.
Samtidigt är det minst lika farligt att stämplas som ”försvarshök”, i synnerhet för konservativa politiker. Möjligen har neddragningarna i viss mån påverkats av den konservativa premiärministerns ambition att förekomma sistnämnda etikettering.
4. Ryktet säger att Barack Obama har bett både François Hollande och David Cameron att ta större ansvar för säkerhetsläget i Europas närområde. Cameron har uttryckt att han nu ska hjälpa Hollande med den franska insatsen i Mali. Men kommer han att kunna göra det, med tanke på kommande försvarsbesparing?
Någon större insats är knappast att förvänta sig i Mali. Det beror inte bara på besparingsbehovet utan också på att den brittiska krigströttheten är stor efter insatserna i Afghanistan och Irak. Vidare är det inte särskilt troligt att Storbritannien accepterar att underordna sig fransk krigsledning. Samtidigt hoppas David Cameron förmodligen på att kunna upprepa Storbritanniens militärt lyckade ”kirurgiska” insats i Libyen.
Vidare finns gisslandramat i Algeriet, Malis grannland, i purfärskt minne. Såvida inte något oväntat inträffar lutar det därför åt en politisk kompromiss. För närvarande talas det om en begränsad brittisk insats som omfattar hjälptransporter och cirka 350 brittiska soldater. Dessa har inte fått (officiellt) klartecken att delta i strid.
5. Det finns en del motsägelser om att göra Storbritannien till en ledande aktör på den internationella arenan (ett mål hos Cameron och Hague) och samtidigt skära ner försvaret. Vilken är planen för att lösa denna paradox?
Antagligen finns det ingen plan. I Storbritannien precis som i Sverige har försvaret i alla tider fått stryka på foten när det har varit svårt att få budgeten att gå ihop och överfallsfaran inte varit omedelbart överhängande. Ofta har det varit just konservativa regeringar som orkestrerat nedrustningen (både före andra världskriget och före Falklandskriget).
Skälet är nog att dessa lättare kunnat vinna gehör för argumentet att nedskärningsbehovet varit genuint tvingande och alltså inte helt eller delvis handlat om ideologi. Tal om Storbritannien som ledande internationell aktör handlar kanske mest om att blåsa upp den egna betydelsen inför den inhemska väljarkåren.
I och för sig är det inte omöjligt att brittiska regeringar, framöver, kommer att försöka markera internationell närvaro genom just fler mindre tidsbegränsade insatser. Så skedde för övrigt med framgång både i Kosovo år 1999 och i Sierra Leone år 2000. Samtidigt bidrog kanske dessa framgångar till ett övermod på Downing Street som eventuellt sedan influerade beslutet att stå shoulder-to-shoulder med USA. I dagens ekonomiska verklighet är det ändå inte mycket som talar för långvariga brittiska krigsinsatser.
