Sverige har sålt vapen och krigsmateriel till bland andra Saudiarabien och Pakistan, länder som fått omfattande kritik från bland andra Amnesty International, Freedom House och Human Rights Watch. Men det är fler än människorättsorganisationer som ogillar Sveriges vapenexport till vissa länder. Enligt en undersökning av Ipsos är fler än åtta av tio svenskar är emot vapenexport till länder ”där allvarliga och/eller utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Även Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet har reservationer: de anser att miljöteknik går att exportera till diktaturer men inte ”övervakningsutrustning, vapen och produkter med dubbla användningsområden”.

Frågan om vapenexport blev brännhet i våras i och med debatten kring förlängningen av det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Företrädare från näringslivet varnade för att uppsägningen skulle ha allvarliga konsekvenser inte bara för krigsmaterielexporten, utan också för ”svenska företags verksamhet i landet och med stor sannolikhet även för svenska företag i andra länder”.

Som bekant fattade regeringen beslutet att inte förlänga avtalet. Utöver att utlösa en diplomatisk kris (där bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten kallade hem sina ambassadörer) fick beslutet allvarliga konsekvenser för svenska företag då Saudiarabien beslutade att stoppa utfärdandet av visum till svenska affärsresenärer.

Under våren har också handelsdiskussionen blossat upp i bredare mening. Huvudfrågan här är huruvida frihandel leder till demokratisering och förbättrade mänskliga rättigheter. Regeringen hävdar att så är fallet: näringsminister Mikael Damberg tror att svensk handel med ”svåra marknader” introducerar människor som lever under diktatur till en annorlunda kultur, någonting som i sin tur öppnar upp för mer tranparens och demokratisering. Statsminister Stefan Löfvens Kinabesök i våras, i samband med vilket han konsekvent vägrade att kalla Sveriges viktigaste handelspartner i Asien för ”diktatur”, illustrerade dock hur komplicerat förhållandet mellan internationell handel och mänskliga rättigheter kan vara.

Några dessa frågeställningar kommer att diskuteras vid ett seminarium hos tankesmedjan Frivärld den 1 juni. Efter en introduktion av Erik Brattberg, programansvarig för näringslivs- och handelsfrågor hos Frivärld, ska ett panelsamtal hållas med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri. Samtalet kommer att ledas av Willy Silberstein. Mer info och anmälan här.

Inlägget I skuggan av Saudiaffären: svensk export och handel med diktaturer dök först upp på Frivärld Magasin.

Läs hela berättelsen här:

http://www.lrb.co.uk/v37/n10/seymour-m-hersh/the-killing-of-osama-bin-laden

Inlägget En annan sanning om Usama bin-Ladens död dök först upp på Frivärld Magasin.

Kinas ökade försvarsbudget måste först och främst tolkas i ljuset av landets samarbete med övriga autoritära regimer. Efter att ha vuxit till en ekonomisk jätte är ett av Kinas nya mål att stärka sina militära band till Teheran och Moskva. Iran och Kina genomförde sin första gemensamma militärövning i september 2014.

Genom åren har moderniseringen varit central för PLA. Målet har varit att förbättra arméns förmågor, utan att de alltid använts för militära syften. Enligt Congressional Research Service och Europaparlamentet används Kinas armé för att spionera och genomföra cyberattacker mot västerländska företag, inte bara i USA utan över hela världen. Kinesiska cyberattacker är mindre avancerade än många andra länders men mer effektiva på grund av omfattningen i antal: en ökad försvarsbudget skulle möjligen göra de kinesiska cyberattackerna skadligare.

Kinas aggressiva handlingar under det senaste året, särskilt i Sydkinesiska sjön, tyder på ett potentiellt mer offensivt beteende. I kombination med landets förbättrade militära förmågor kan det medföra allvarliga konsekvenser för landets grannländer som Vietnam, Japan och Filippinerna.

Ett upprustat Kina kan försämra säkerhetsläget, inte bara för Asien och Stillahavsregionen utan även för Väst som vill förstärka sina ekonomiska och politiska band till regionen. För att hålla ett öga på Kinas nästa steg har USA återigen påbörjat samtal med det kinesiska försvaret, eftersom USA: s försvar erkänner att ”Kina och USA har annorlunda perspektiv på världen och missuppfattningar fortfarande finns”.

Ju mer Kinas BNP ökar, desto större blir försvarsbudgeten. Beijing har om och om igen visat att den kinesiska regimen inte har det bästa för Asien och Stillahavet i åtanke och inte drar sig för att samarbeta med diktatorer. Utvecklingen i detta område måste bevakas och lämpliga aktioner tas för att försäkra regionens säkerhetsläge.

Inlägget Kinesisk upprustning utan vinnare dök först upp på Frivärld Magasin.

Den danska PET-kommissionens arbete under tio år resulterade 2009 i närmare 10 000 sidor och omfångsrika band som belyste KGB:s agent- och kontaktnät i Danmark och rörelser kopplade till underrättelsetjänsten. Granskningen av hur den danska säkerhetspolisen PET övervakat vänsterflygeln visade på smärre överträdelser, men först och främst konstaterades att PET hade övervakat vänstern för lite.

I Sverige och Norge valde man en annan linje för sina säkerhetstjänstkommissioner. I Norge rekryterade man en historisk expert, som även varit politiker, grundat ett Natokritiskt parti och enligt norska medier själv hade utretts under många år av norsk säkerhetspolis för sina flitiga resor till östblocket.

När svenska Säkerhetstjänstkommissionen besökte Oslo fick de veta att mannen varit mycket viktig i den norska kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ”kände varenda vänsteraktivist”, vilket sågs som viktigt för kommissionen. Mannen fick själv vara med och rekrytera andra ”lämpliga” historiker till kommissionen.

Den som granskar den svenska Säkerhetstjänstkommissionen kan notera att en liknande linje följdes i Sverige. Minst hälften av de medverkande kan med enkla sökningar på nätet betecknas som jäviga. Flera hade politiska kopplingar, från socialdemokrati och därom till vänster hörande rörelser.

I Norge och Sverige kom man, till skillnad från i Danmark, som av en händelse fram till att vänstern hade övervakats för mycket.

2009 var jag på bokrelease i Köpenhamn. PET-kommissionens arbete hade varit så omskrivet och gediget att bokförlaget Gyldendal, den danska motsvarigheten till Bonniers, bestämt sig för att göra en populärversion av PET-kommissionens resultat. Det blev PET – Historien om Politiets Efterretningstjenste fra den kolde krig til krigen mod terror.

Förutom hetsiga anklagelser från några åhörare från vänsterflanken gick presentationen av boken lugnt till. Jag noterade att de tre författarna betraktade kalla kriget som en historisk företeelse. De kunde inte själva ha stått på några barrikader 1968, eftersom de var födda 1962 och 1971.

Efteråt passade jag på att gå fram till en av historikerna som hade varit en av de tyngsta ledamöterna i PET-kommissionen. Jag konstaterade att kommissionens syfte var att för allmänheten belysa vad som hänt under kalla kriget, men att jag var nyfiken på hur PET som organisation hade tagit emot utredningen.

”Intressant att du frågar. De kände inte till sin egen historia”, blev svaret från Regin Schmidt.

Det kan låta underligt, men säkerhets- och underrättelsetjänster är så sektionerade att den ena handen inte alltid ska veta vad den andra gör. En tidigare PET- chef höll 2013 ett föredrag i Malmö där han beskrev rekryteringen av KGB-officeren Gordievskij, vilket skedde i samarbete med britterna. Bara en handfull medarbetare inom PET kände till värvningen och Jørn Bros uppdrag för PET var att se till att Gordievskijs överlämningar i Köpenhamn av information till britterna kunde ske på säkert sätt.

Under föredraget i Malmö vittnade Bro om att han hade haft fullt sjå med att hålla allt hemligt. En dag hade en medarbetare berättat att han sett Gordievskij besöka en adress i Köpenhamn. Bro visste mycket väl vad KGB-officeren hade gjort där. Gordievskij hade varit på väg till ett möte med sin brittiske kontaktperson men det kunde ju inte Bro berätta.

Således måste flera polletter ha trillat ner även för PET-medarbetare när PET-kommissionen kom med sin rapport. Vi får inte glömma att även medarbetare vid underrättelse- och säkerhetstjänster påverkas av vad de får sig serverat genom media, och att det som media serverar inte alltid är rätt. Genom PET-kommissionen fick de en annan bild, som stärkte dem.

I Sverige ”ägs” frågan om vår underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria i hög grad av svenska journalister, som ofta befinner sig på vänsterkanten. Den raljanta tonen är återkommande; Säpo är ”filttofflor”. När Säpo slog till mot Kröcher-ligan 1977 ”skaffade (de) sig en läcker medial hjälteroll”, som journalisten Björn Kumm till exempel skrev i sin bok Terrorismens historia. Den som läser Bent Blüdnikows bok om terrorn i Norden bör notera hur vanligt förekommande det är att dansk och svensk kulturelit och enskilda (vänster)journalister engagerat sig för terrormisstänkta som så här i efterhand utan tvekan aldrig hade rent mjöl i påsen.

Betydelsen av en bred och förklarande beskrivning av de hemliga verksamheternas historia är underskattad i vårt land. Man kan inte berätta allt, men man kan förklara mycket och sätta det i sitt nationella och internationella sammanhang. Inte minst är det viktigt för att lära sig av historien; att genom oberoende forskning peka på vad man gjort bra och vad man gjort mindre bra. Detta borde rimligen leda till något som är bättre för samhället i stort, stärkt medvetenhet hos underrättelse- och säkerhetstjänsterna och samtidigt ökad förståelse från journalister och medborgare. Så här gjorde man alltså i Danmark.

I Sverige fick Säkerhetstjänstkommissionen ta på sig ögonbindlar och inte beröra utrikes verksamhet. Uppdraget att inte berätta vad vi gjorde utomlands tolkades så brett att utländska verksamheters aktiviteter i Sverige berördes ytterst skonsamt.

Den tidigare Säpomedarbetaren och arkivchefen Krister Hansén beskrev vid ett fördrag på Armémuseum i Stockholm 2013 hur Säkerhetstjänstkommissionen kom att inrikta sig på att finna fel och överträdelser från Säpos sida, och när de inte hittade så mycket tog de till några gamla arkivlådor från 1930-talets Industriskyddsgruppen, som råkade stå i Säpos källare. Förseglade brev som avslöjade kodade namn bröts. Enligt Krister Hansén betalas skadestånd fortfarande ut till ”övervakningsoffer”. Pengarna tas från Säpos budget, trots att Industriskyddsgruppen var en skapelse som från början finansierades av Industriförbundet och LO, som båda var bekymrade över risken för politiska arbetsplatsattentat.

Det märktes att Krister Hansén inte satte säkerhetstjänstkommissionen särskilt högt. Han betecknade den till och med som något som ”sköttes av journalister och politiker”.

Inlägget Säkerhetstjänster behöver granskas – på rätt sätt dök först upp på Frivärld Magasin.

Försvarspolitiskt samarbete är fokuserat på Norden. Det svensk-finska fördjupade samarbetet är begränsat att gälla endast i fredstid. Avståndet till Nato markerades redan i regeringsförklaringen: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”.

I oktober tog regeringen emot en rapport om försvarspolitiska samarbeten av utredaren Tomas Bertelman. Hans slutsats var att Sveriges nuvarande internationella samarbeten har kommit långt, men räcker inte längre för att ge de effekter som krävs för att utveckla försvarsförmågan. Rapporten föreslog en intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap konkret innebär.

Regeringen avfärdade förslaget men har inte fått bort frågan från agendan. Tvärtom. Anna Kinberg Batras första säkerhetspolitiska budskap var att hon vill se en studie över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap: ”Det är dags nu”. De fyra allianspartierna vill tillsätta en Natostudie, om än med olika ambitioner. Moderaterna och Folkpartiet har tagit ställning för ett medlemskap i Nato och ser studien som en väg mot att förverkliga detta. Kristdemokraterna vill ”förutsättningslöst” genomföra en studie av för- och nackdelar. Frågan om Natostudie lär nu komma upp i de försvarspolitiska samtalen inför det nya försvarsbeslutet.

På sikt är det svårt för Sverige att motivera varför vi står utanför en försvarsgemenskap. Inget europeiskt land kan idag upprätthålla tillräckliga förmågor för att hantera en större konflikt på egen hand. En oroande utveckling i vårt närområde stärker behovet av samarbete. Scenerna från östra Ukraina och Rysslands olagliga annektering av Krim är exempel på scenarier som många länder vill undvika. De visar varför länder har valt att ingå i en försvarsgemenskap.

Nato har både en politisk och militär dimension. Politiskt vill Nato hålla konflikter borta genom att främja demokratiska värden, skapa samarbeten och förtroendeskapande åtgärder. Om de politiska och diplomatiska medlen inte räcker för att hålla konflikter borta ska alliansen ha militär kapacitet för att genomföra insatser.

En attack på en medlemsstat räknas som en attack på alla, så är grunden för det kollektiva försvaret (Natos artikel fem). Men det är upp till varje land att avgöra exakt hur man vill bidra om situationen uppstår. Trycket på att ställa upp med tillräckliga medel är förstås högt. Vid ett tillfälle har artikel fem aktiverats, efter 9/11 attackerna i USA. Både Natomedlemmar och icke-medlemmar bidrog till insatsen i Afghanistan som följde.

Men Nato är mer än artikel fem. Det skapar en länk mellan Europa och Nordamerika med regelbunden säkerhetspolitisk dialog och militära samarbeten. Det är en gemenskap mellan likasinnade stater.

Även utanför artikel fem gör Nato krishanteringsinsatser, i regel med grund i ett FN-mandat. Nato har bättre kapacitet än till exempel FN att leda mer avancerade insatser. Det kan vara katastrofhantering eller för att förhindra pirater som operation Ocean Shield vid Afrikas horn.

Ett medlemskap i Nato ställer också krav. Medlemmarna måste vara beredd att ställa upp för andra. Det kräver att man utvecklar förmåga att verka militärt tillsammans med andra.

Under de senaste åren har Sverige som partnerland anpassat sitt försvar för att kunna verka tillsammans med Natoländer. Nu finns tendenser från regeringen att ställa om detta, med mindre fokus på rörlighet och snabba insatser och istället att binda upp förmågor vid geografiska platser. En sådan förändring borde genomföras i dialog med Nato för att inte minska vår förmåga till samverkan.

Sverige har kommit långt i partnerskapet med Nato. Men det är inget givet samarbete – varje enskild medlem kan när som helst lägga in sitt veto mot partnerländernas aktiviteter och stoppa vårt deltagande. Det skapar en oregelbundenhet och osäkerhet som förstärks nu när ISAF-insatsen har avslutats, och en regelbunden kontaktyta stängs av.

Frågan om Natomedlemskap handlar om något mer än Sveriges försvarsförmåga. Det handlar om att stå upp för värderingar. FN är inte ett alternativ till att ingå i en säkerhetspolitisk gemenskap.

Inlägget Endast Nato ger gemenskap dök först upp på Frivärld Magasin.

Bertelman förtjänar stor respekt för vågade och framåtsyftande förslag. Skälen för en gemensam svensk-finsk studie av är väl motiverade. Det ligger rätt i tiden och vore en naturlig följd av Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska utveckling.

Att försvarsminister Peter Hultqvists ovillkorligen avvisar förslaget är olyckligt.

Att omedelbart avvisa förslaget om en saklig studie om Natomedlemskap tillsammans med Finland framstår respektlöst inte bara mot svenska folket, utan mot alla som står upp för varje lands rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska vägval.

En utgångspunkt för Bertelmans förslag är den utveckling som har skett inte bara i Sverige, utan i nästan alla moderna länder, där försvarsmakter har omvandlats mot smalare men vassare försvar. Den svenska reformeringen av försvaret, som innebär högre teknologi, professionella förband och samtidigt färre och smalare väpnade styrkor har resulterat i ett försvar som inte på egen hand kan hantera större uppgifter, menar Bertelman. Att samarbeta med andra stater är en förutsättning och utgångspunkt för att möta större hot. Det har även varit en utgångspunkt för den svenska säkerhetspolitikens utveckling under 2000-talet.

Globaliseringen har medfört ny teknik och ökade kostnader även inom försvarssektorn. Försvarsbudgetar har stramats åt i de flesta europeiska länder under 2000-talet. Samtidigt som länder går mot en ökad differentiering av försvarsförmågor, där kostsamma resurser delas, måste detta hela tiden vägas av mot bibehållen handlingsfrihet. För ett land som inte ingår i en struktur med ömsesidiga försvarsgarantier är frågan om handlingsfrihet desto mer laddad. Försvarssamarbete med nordiska länder eller med Finland är bara möjlig med begränsningen att respektive land behåller kontrollen över hur styrkorna ska användas om det skulle uppstå skarpt läge. Det handlar om att inte vara alltför beroende av andra.

Bertelmans utredning är nyttig läsning för dem som hyser orimligt höga förhoppningar om det nordiska och svensk-finska försvarssamarbetet. Även om det finns många fördelar och framgångsfaktorer med dessa samarbeten, ger Bertelman konkreta exempel på begränsningar. Till exempel att Sverige och Finland inte tilläts att delta i Air Policing (incidentberedskap) tillsammans med Norge över isländskt territorium i februari 2014, i samband med övningen Iceland Air Meet. De svenska och finska flygplanen deltog i en övning parallellt med att de norska planen utförde Air Policing. Budskapet från Natoländerna (som stod bakom begränsningen för Sverige och Finland) kan tolkas som att när det gäller skarpa lägen måste man kunna lita på deltagarna – då är det medlemskap som gäller, inga kompromisser.

Med Rysslands agerande mot Ukraina och ökade aktiviteter i och över Östersjön står det klart att läget i vårt närområde är mer instabilt än tidigare. Antalet övningar riktade mot Sverige och Finland samt kränkningar av svenskt territorium tycks öka. I Ryssland pågår en nedåtgående trend på många nivåer. Ekonomiska bakslag som följd av sanktioner, kapitalflykt och ett sjunkande oljepris söker Putin kompensera med ett starkare auktoritärt styre och genom att samla folket mot en påstådd hotbild utifrån. Denna utveckling ger inget alternativ för Sverige än att vara tydliga– vi måste fördöma både kränkningar av territorium och kränkningar av mänskliga rättigheter i Ryssland.

Den ökade aktiviteten på Östersjön och Rysslands agerande understryker samarbete än mer än tidigare.

Löfvenregeringen har hittills riktat in sig på att gå tillbaka till en säkerhetspolitik med alliansfriheten som fundament istället för samarbete. Förutsättningar för denna politik föreligger dock inte efter Sovjetsystemets kollaps.

Som Bertelman påpekar har Sveriges samarbeten utvecklats – i öppenhet – så att Sverige inte längre kan ”undgå att identifieras” med Nato. Exemplen är många. Sverige delar försvarsresurser med Natoländer, exempelvis strategiskt transportflyg, vi deltar i avancerade övningar, i utbildningar, vi genomför gemensamma insatser som ISAF i Afghanistan. Sedan 2013 bidrar Sverige till Natos reservstyrkeregister inom NRF. Till detta kommer politiska utbyten och säkerhetspolitiska dialoger. Motsvarande samarbete med Ryssland förekommer inte – det militära utbytet som fanns är avbrutet sedan i våras som en följd av Rysslands aggression mot Ukraina och olagliga annektering av Krim. Det finns inte längre skäl att markera avstånd till de länder som vi samarbetar med. Idag vet vi var våra vänner finns och var vi hör hemma.

Inlägget Gemensam Natostudie rätt i tiden dök först upp på Frivärld Magasin.

Frivärld har under de senaste åren arbetat med att höja kunskapsnivån i samhället om försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Härnedan presenteras därför ett urval av våra publikationer. Det är hög tid för svenska folket att uppdatera sina kunskaper om vad det egentligen är som händer.

Podcast: ”Finns det något militärt hot mot Sverige? Lärdomar från krisen i Ukraina”. Johan Wiktorin och Stefan Olsson samtalar om Sveriges förmåga att hantera en militär kris i Östersjön. Wiktorins bok ”Korridoren till Kaliningrad” uppmärksammas.

Video: ”Russia as a Regional Actor Post the Ukraine Crisis”. Medverkande: Edward Lucas, Vladimir Kara-Murza, Gudrun Persson och Karin Svanborg Sjövall. Anförande av Edward Lucas och panelsamtal om Rysslands nya aggressiva agerande.

Rapport: ”Försvarspolitikens kollaps under 00-talet” av Carl Bergqvist, skapare av försvarsbloggen ”Wiseman’s Wisdoms”. Rapporten sammanfattar hur det svenska försvaret avvecklades trots indikationer på att utvecklingen i Ryssland gick åt fel håll.

Böcker:

”Kalla kriget 2.0” av Mats Johansson, ordförande i Frivärld. Boken sammanfattar hur Ryssland har utvecklats i auktoritär riktning med udden riktad mot det demokratiska Europa.

”Tid för stärkt försvar: Nato väntar på Sverige”. Korta texter om aktuell försvarspolitik. Författare är Artijs Pabriks, försvarsminister i Lettland, Pauli Järvenpää, finländsk ambassadör och Karlis Neretnieks, generalmajor em.

”Ukraina väcker opinionen: Nytt säkerhetsläge i Norden”. Debattskrift om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Medverkande författare är: Jaako Iloniemi, ambassadör, Pauli Järvenpää, ambassadör, Edward Lucas, redaktör i The Economist, Stefan Olsson chef för tankesmedjan Frivärld, Jacob Ljungman, student i statsvetenskap.

Inlägget Resurser från Frivärld om svensk försvarspolitik och Ryssland dök först upp på Frivärld Magasin.

Detta är hittills den största seger vi som har kämpat för tolkarnas sak har vunnit. Tack vare denna dom kan de tolkar som nu lämnats vind för våg av de svenska myndigheterna kräva sin rätt. De måste inte resa med flyktingsmugglare till Sverige, utan kan stega in på ambasaden i Kabul och där lämna in sin ansökan om att få skydd av svenska staten.

Anledningen till att de hittills inte har kunnat det är att den svenska flyktinglagstiftningen är så utformad att man bara kan söka asyl om man befinner sig på plats i Sverige. Men Loveday och Öberg har hävdat att detta strider mot Europakonventionen eftersom tolkarna har stått i svenska statens tjänst, och Migrationsdomstolen håller med.

Men har inte frågan om tolkarnas situation lösts redan? Jo, om man får tro regeringen så är den frågan löst. Den är så mycket ”löst” att den ”löstes” redan i december förra året och nu senast under sommaren igen, vilket är imponerande med tanke på att regeringen från början inte ansåg att det fanns ett problem att lösa överhuvudtaget.

”Öppna era hjärtan” sa statsminister Fredrik Reinfeldt när han inledningstalade i valrörelsen. En stor flyktingvåg kommer mot Sverige från krigets Irak och Syrien, och han bad svenska folket att ställa upp för dem som flyr undan krig och förtryck. Varför har då samma regerings hjärta alltid varit stängt för en handfull tolkar i Afghanistan?
Nu byter Sverige regering. I skrivande stund är namnet på näste migrationsminister okänt. Men till vem det nu än blir har jag ett budskap: Öppna ditt hjärta! Din företrädare förstod aldrig vad det här problemet handlade om. Du har chansen att börja om från början. Gör om! Gör rätt!

Inlägget Tolkar får rätt att söka asyl i Afghanistan dök först upp på Frivärld Magasin.

Ändå tillhör Jawid inte de 21 tolkar som efter mycket kritik och många påtryckningar fått komma till Sverige. Han var enligt egen utsago utlånad till svenskarna av tyskarna som anställt honom som tolk. Därför ville varken tyskarna eller svenskarna ta ansvar för hans liv. Han berättade dock att en svensk myndighetsperson gett honom rådet att ta sig till ett annat land och där söka asyl.

För Jawid är det en fråga om liv och död. Likt många andra tolkar har han flera gånger hotats till livet av insurgenter och när en journalist blev skjuten på hans gata flydde han sitt hem i Mazar e Sharif. Hans mål var att försöka ta sig till Sverige. Illegalt förmodligen, eftersom Sverige låter afghaner stanna om de lyckas ta sig till vårt lands gränser. Hans plan misslyckades dock. I går kontaktade han mig och berättade att han sitter i immigrationsmyndighetens fängelse i Katmandu, Nepal, tillsammans med sin hustru som är gravid i sjunde månaden. Om tjugo dagar kommer de skickas tillbaks till Afghanistan. ”Jag är desperat. Snälla hjälp mig”, skrev han.

Ordet skam är inte tillräckligt för att beskriva hur Sveriges agerat i hans och många fler tolkars fall. Här har vi en man som nästan dött för Sverige och svensk säkerhetspolitik, vilket det till och med finns bevis för på film. Skälet till att han är hotad till livet är att han arbetat för den svenska Försvarsmakten. Likväl befinner han sig övergiven av alla i ett fängelse i Nepal för att han lytt rådet han fått av en svensk myndighetsutövare, och för att svenska politiker vägrar ta ansvar för de tolkar när de hjälpt militären utföra det uppdrag Sveriges riksdag gett dem. Hjälp honom!

Låt Jawid och hans höggravida fru i anständighetens namn få komma till Sverige. Låt inte Billström och den riksdag som år efter år röstat för att ha svenska soldater i Afghanistan slinka undan från sitt ansvar och vända ryggen åt en man som riskerat allt för Sverige och nu sitter i fängelse i ett främmande land, livrädd och med sin gravida fru vid sin sida. Jawid behöver inte bara hjälp utan har även förtjänat den. Bistå honom! Lämna honom inte ensam!

Inlägget Tolken som inte fick komma till Sverige dök först upp på Frivärld Magasin.

HRW har granskat den rensningsaktion som egyptiska militären gjorde efter sin statskupp förra sommaren. Kritiken är hård och man förstår av HRW:s budskap att organisationen tycker att den nya regimen har kommit allt för billigt undan.

Att ägna 8 minuter åt sin dag åt att se organisationens film om övergreppen från den 14 augusti förra året är värt besväret. 817 dödsfall finns dokumenterade.

Inlägget Human Rights Watch riktar ovanligt hård kritik mot Egypten dök först upp på Frivärld Magasin.