Frivärld har under de senaste åren arbetat med att höja kunskapsnivån i samhället om försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Härnedan presenteras därför ett urval av våra publikationer. Det är hög tid för svenska folket att uppdatera sina kunskaper om vad det egentligen är som händer.

Podcast: ”Finns det något militärt hot mot Sverige? Lärdomar från krisen i Ukraina”. Johan Wiktorin och Stefan Olsson samtalar om Sveriges förmåga att hantera en militär kris i Östersjön. Wiktorins bok ”Korridoren till Kaliningrad” uppmärksammas.

Video: ”Russia as a Regional Actor Post the Ukraine Crisis”. Medverkande: Edward Lucas, Vladimir Kara-Murza, Gudrun Persson och Karin Svanborg Sjövall. Anförande av Edward Lucas och panelsamtal om Rysslands nya aggressiva agerande.

Rapport: ”Försvarspolitikens kollaps under 00-talet” av Carl Bergqvist, skapare av försvarsbloggen ”Wiseman’s Wisdoms”. Rapporten sammanfattar hur det svenska försvaret avvecklades trots indikationer på att utvecklingen i Ryssland gick åt fel håll.

Böcker:

”Kalla kriget 2.0” av Mats Johansson, ordförande i Frivärld. Boken sammanfattar hur Ryssland har utvecklats i auktoritär riktning med udden riktad mot det demokratiska Europa.

”Tid för stärkt försvar: Nato väntar på Sverige”. Korta texter om aktuell försvarspolitik. Författare är Artijs Pabriks, försvarsminister i Lettland, Pauli Järvenpää, finländsk ambassadör och Karlis Neretnieks, generalmajor em.

”Ukraina väcker opinionen: Nytt säkerhetsläge i Norden”. Debattskrift om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Medverkande författare är: Jaako Iloniemi, ambassadör, Pauli Järvenpää, ambassadör, Edward Lucas, redaktör i The Economist, Stefan Olsson chef för tankesmedjan Frivärld, Jacob Ljungman, student i statsvetenskap.

Inlägget Resurser från Frivärld om svensk försvarspolitik och Ryssland dök först upp på Frivärld Magasin.

Detta är hittills den största seger vi som har kämpat för tolkarnas sak har vunnit. Tack vare denna dom kan de tolkar som nu lämnats vind för våg av de svenska myndigheterna kräva sin rätt. De måste inte resa med flyktingsmugglare till Sverige, utan kan stega in på ambasaden i Kabul och där lämna in sin ansökan om att få skydd av svenska staten.

Anledningen till att de hittills inte har kunnat det är att den svenska flyktinglagstiftningen är så utformad att man bara kan söka asyl om man befinner sig på plats i Sverige. Men Loveday och Öberg har hävdat att detta strider mot Europakonventionen eftersom tolkarna har stått i svenska statens tjänst, och Migrationsdomstolen håller med.

Men har inte frågan om tolkarnas situation lösts redan? Jo, om man får tro regeringen så är den frågan löst. Den är så mycket ”löst” att den ”löstes” redan i december förra året och nu senast under sommaren igen, vilket är imponerande med tanke på att regeringen från början inte ansåg att det fanns ett problem att lösa överhuvudtaget.

”Öppna era hjärtan” sa statsminister Fredrik Reinfeldt när han inledningstalade i valrörelsen. En stor flyktingvåg kommer mot Sverige från krigets Irak och Syrien, och han bad svenska folket att ställa upp för dem som flyr undan krig och förtryck. Varför har då samma regerings hjärta alltid varit stängt för en handfull tolkar i Afghanistan?
Nu byter Sverige regering. I skrivande stund är namnet på näste migrationsminister okänt. Men till vem det nu än blir har jag ett budskap: Öppna ditt hjärta! Din företrädare förstod aldrig vad det här problemet handlade om. Du har chansen att börja om från början. Gör om! Gör rätt!

Inlägget Tolkar får rätt att söka asyl i Afghanistan dök först upp på Frivärld Magasin.

HRW har granskat den rensningsaktion som egyptiska militären gjorde efter sin statskupp förra sommaren. Kritiken är hård och man förstår av HRW:s budskap att organisationen tycker att den nya regimen har kommit allt för billigt undan.

Att ägna 8 minuter åt sin dag åt att se organisationens film om övergreppen från den 14 augusti förra året är värt besväret. 817 dödsfall finns dokumenterade.

Inlägget Human Rights Watch riktar ovanligt hård kritik mot Egypten dök först upp på Frivärld Magasin.

Att omvärlden inte kommer att acceptera att det bildas en jihadistisk terroriststat i Mellanöstern måste tas för givet. Självklart kan Sverige inte heller göra det eftersom en sådan stat hotar säkerheten också för länder långt bort i och med att den har för avsikt att utbilda terrorister som ska kunna vara verksamma i Europa. Därför är det lika bra att börja diskutera hur Islamiska staten ska besegras.

Islamiska staten är ingen nation. Den är inte ett folk, utan en terrorgrupp som gjort sig till herrar över delar av befolkningen i Irak och Syrien. Att tala om att besegra Islamiska staten är därför inte överdrivet. Det handlar inte om att kämpa mot ett folk eller ta över ett land, utan om att bekämpa en terrororganisation som till stor del består av utländska jihadister som inte har någon hemortsrätt vare sig i Irak eller i Syrien.

Men hur ska det göras? Det som har skett de senaste dagarna är att USA och ett antal europeiska länder har beslutat att bistå Peshmergastyrkorna att säkra det kurdiska territoriet och även återta delar av det som Islamiska staten erövrade i sin framgångsrika kampanj under sommaren. De senaste dagarna har Peshmerga återtagit Mosuldammen som är avgörande för vattenreglering och produktion av elektricitet för hela Irak.

Karta över striderna i norra Irak. Källa: Stratfor.

Allt detta handlar dock endast om att hejda IS framgång och få stopp på de etniska rensningarna. Det är inte åtgärder som driver ut IS ur landet. Det kommer att bli en tuffare uppgift. IS har sin bas i Syrien med Raqqa som huvudstad, och i Syrien pågår som bekant ett inbördeskrig. De kurdiska Peshmergastyrkorna kan inte heller ta hand om mer än sitt eget territorium, och IS finns i hela västra Irak.

Att komma med rekommendationer är givetvis mycket svårt i ett läge som detta, men diskussionen måste börja någonstans. Här är därför ett försiktigt förslag på vad som bör göras.

För det första måste Islamiska statens militära framgångar brytas och den måste tillfogas förluster. Detta är viktigt eftersom en av organisationens viktigaste strategiska tillgångar är den skräck man sätter i civilbefolkningen.

IS lägger ut filmer på nätet där organisationen utan att skämmas visar hur den avrättar fiender. Detta görs för att folk ska bli rädda och fly eller ge sig utan strid. Att detta fungerar visar den panik som spred sig bland yazidierna. Bara ryktet om IS snara ankomst fick yazidierna att fly.

Islamiska statens soldater består också till största delen av tillresta jihadister från andra länder. Stridsmoralen hos soldaterna är hög på grund av den jihadistiska ideologin. Även detta är ett skäl till att IS måste tillfogas förluster. Om det inte går bra för rörelsen kommer den att framstå som mindre attraktiv. Färre jihadister kommer att vilja ansluta sig.

För att klara av detta krävs det dock stövlar på marken. Det säger sig självt att stövlarna bör sitta på irakiska soldaters fötter och inte amerikanska eller europeiska. Men inte ens detta bör uteslutas innan vi vet hur motståndskraftiga IS är. Det som behövs i ett första skede när en gerillarörelse ska bekämpas är en rensningsoperation. En sådan kan göras av soldater tillhörande vilken nationalitet som helst. Det som utländska soldater gör dåligt är den fas som följer därpå, att stabilisera läget. För detta krävs irakiska stövlar.

För det andra, om vi ska få en irakisk armé som fungerar krävs det att det också finns en stat som fungerar. Huvudorsaken till IS plötsliga framgång är Baghdadregeringens totala misslyckande. Vid första stridskontakt flydde den irakiska armén. Skälet till detta var att den shiitiskdominerade regeringen saknade legitimitet i de sunnitiska områdena i västra Irak där IS började sin kampanj.

De politiska ledarna i Baghdad har tyvärr visat sig vara totalt inkompetenta – något annat omdöme kan man inte ge när hela statsapparaten rasar samman. Ändå måste landet regeras för att undvika ett totalt maktvakuum. Södra Irak domineras av shiiterna och de kommer inte låta sig underkuvas av IS. Islamiska staten betraktar alla shiiter som avfällingar och legitima objekt att slå ihjäl. I händelse av ett maktvakuum kommer därför shiiterna att organisera sig och slå tillbaka.

Den som har sett de filmer som IS har lagt ut på nätet där de skryter om att de avrättar shiiter kan enkelt räkna ut att den dag IS hamnar i underläge kommer en grym hämnd att utkrävas. Det finns redan shiitisk milis och den har visat sig vara lika hårdför som IS. Den kommer också att få stöd av Iran. Utan en regering i Baghdad blir det inbördeskrig värre än någonsin tidigare.

Hittills har omvärlden tänkt att irakierna själva får lösa sitt regeringsproblem. Frågan är dock om inte FN bör gå in som ett slags överförmyndare tills problemet är löst. Irak måste ha en fungerande ordningsmakt.

Ett alternativ som bör övervägas är att göra Kurdistan till en egen stat. Det är många kurders stora dröm att få ett eget land och Kurdistan är för tillfället den enda del av Irak som har en statsapparat som fortfarande är i funktion. En fungerande stat i den del av det som idag är Irak är bättre än ingenting. Ett självständigt Kurdistan löser dock inte problemet som helhet eftersom resten av Irak också måste regeras.

Det nya statsbygget måste självklart också bygga på att sunniter och shiiter kommer överens och delar på makten. Just nu finns det sunnitiska ledare som har valt att vara lojala med Islamiska staten i protest mot regeringen i Baghdad. Dessa ledare måste förmås att byta sida igen.

En tredje punkt är att skapa en regional koalition som åtar sig ett ansvar för Iraks stabilitet. De länder som nu skyndar till kurdernas hjälp i norr är europeiska länder och USA. Det var visserligen USA med europeiska allierade som ställde till med röran i Irak när de invaderade landet 2003. Säkerhet i Mellanöstern kan dock inte bara vara ett europeiskt och amerikanskt intresse. Länder som Turkiet, Jordanien, Kuwait, Egypten, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien bör inte tillåtas sitta vid sidan av och vänta på att någon annan löser problemen åt dem. Det är alltjämt anmärkningsvärt hur lite dessa länder har gjort för att skydda människoliv och skapa fred i sitt hörn av världen.

Inte minst är det hög tid att sätta press på Saudiarabien. Saudiarabien är wahabismen hemland och även om den saudiska staten inte sponsrar extrema rörelser i andra länder finns det privatpersoner i landet som gör det. Det är inte acceptabelt att den saudiska staten låter detta pågå.

En fjärde punkt är att intensifiera kampen mot den jihadistiska ideologin. Att kriget i Syrien har spillt över på Irak har många olika orsaker, men det är uppenbart att en självständig drivkraft i allt är den extrema islamismen. De jihadister som reser till Syrien och Irak från välmående länder som exempelvis Sverige gör inte det därför att de är tvingade därtill av olyckliga omständigheter, utan de dras till kriget av ideologiska skäl.

En ideologi kan inte bekämpas med militära medel. Den måste bekämpas med att andra idéer presenteras och propageras för. I den liberala demokratin tänker vi oss oftast att detta sker av sig självt. Med yttrandefrihet kommer sjuka idéer att identifieras och sorteras bort. Den fria debatten gör att de humana och förnuftiga idéerna segrar.

Problemet är dock att den extrema islamismen i första hand frodas i länder där yttrandefrihet inte existerar eller är kraftigt begränsad. Som Eli Göndör konstaterar i sin Frivärldrapport: Islam – Ett hinder för frihet i Guds namn? är det främst i länder med begränsade friheter som muslimer väljer att bli extrema. Muslimer som lever i liberala demokratier väljer oftare att bli just liberala demokrater.

Därmed inte sagt att jihadister inte växer fram i de liberala demokratierna. För så vet vi ju att det är. Enligt SÄPO har ett 80-tal personer rest från Sverige till krigets Mellanöstern. Men så var det också under kalla krigets tid då många fullt rationella och högt utbildade människor valde att tro på kommunismen som mänsklighetens räddning och blundade för de övergrepp som skedde i länder som Sovjetunionen, Kina och Kambodja.

Hur ska detta göras? Idéernas kamp står i första hand bland världens muslimer mellan jihadismen och den moderata huvudfåran av islam. Det är svårt för länder i Europa att lägga sig i denna debatt utan att det kommer att tolkas som att de gamla kolonialherrarna kommer tillbaka, men att stödja krafter som arbetar för att islam ska ges en liberal och demokratisk inramning är rimligt.

Dessa fyra punkter: slå tillbaka IS militärt, bygga en ny stat i Irak, sätta samman en regional koalition samt bekämpa den jihadistiska ideologin, utgör inget program för vad som nu måste göras utan ska här ses som ett förslag till vad diskussion bör fokusera på.

Att rädda Irak från Islamiska statens framfart i Irak är inte heller det enda som behövs göras för rörelsen har också tagit över en stor del av Syrien. Emellertid är det lättare att börja med Irak där rörelsen ännu inte har hunnit etablera sig. Islamiska statens ambition är att skapa en ny stat och skapar för detta ändamål statsfunktioner som domstolar, polisväsende, skolor och sjukvård. Det återstår att se om IS alls klarar av detta, men det bör helst inte gå så långt att IS får chansen att skapa en verklig stat med lojala medborgare.

Som försvarsbloggaren Magnus Ernström konstaterar är risken stor att IS överlever även om en militär kampanj mot organisationen i Irak blir framgångsrik. USA och Europa vill inte binda upp sig för ett långvarigt krig i Mellanöstern och om länderna omkring Syrien och Irak inte själva är förmögna att nedkämpa denna rörelse kommer den att överleva på ett eller annat sätt. Även The Economist konstaterar samma sak i sin senaste analys där tidningen rekommenderar de politiska ledarna i väst att förbereda sina befolkningar på en segdragen kamp mot IS.

Dessa varningsord är att ta fasta på. Det finns sannolikt ingen snabb lösning på problemet med IS. Alternativet att inte göra någonting alls är dock värre, eftersom det vore att låta det bildas en terroriststat i Mellanöstern. En sådan stat kommer till sist att vara ett ännu större problem än det vi står för idag.

Källor:

Om den militära situationen i norra Irak

Brookings Institute

Iraq: Understanding the ISIS Offensive Against the Kurds

New York Times

The Strengths and Limits of Air Power

Washington Post

Airstrikes against Islamic State will lose effectiveness

CNN

Would U.S. air power work in Iraq?

Om vad som bör ske med Irak på längre sikt

CSIS

Next Level Questions on Iraq Operations

CSIS, Anthony Cordesman

Iraq: A Time to Act

Frivärld, Eli Göndör

Islam – Ett hinder för frihet i Guds namn?

Magnus Ernström (Morgonsur)

Om varför Islamiska Staten (IS) är här för att stanna

The Economist

Iraq must sort out its politics to have any hope of routing the Islamic State. That will not be easy

Inlägget Så kan Islamiska staten besegras dök först upp på Frivärld Magasin.

Att övergreppen är verkliga råder det ingen tvekan om. De finns bekräftade av Human Rights Watch och Amnesty International och av internationella medier.

Vid sidan av den humanitära krisen väntar dock också en säkerhetspolitisk kris om inte Islamiska staten slås ned. IS är en terrororganisation som har för avsikt att etablera en ny stat byggd på en extrem ideologi som inte står nazismen och kommunismen långt efter i brutalitet och vansinne. IS har också som uttalad avsikt att låta sin stat bli en fristad för tillresta jihadister.

Omkringliggande länder som Turkiet och Iran kommer självklart inte att kunna acceptera en sådan stat, och inte USA heller. Ett större regionalt krig väntar om ingenting görs i tid.

(En källförteckning för den intresserade finns i slutet av artikeln.)

Vansinnets ideologi

Islamiska statens politiska agenda är på intet sätt dold. Tvärtom producerar IS en mängd propagandamaterial för den internationella publiken. Av filmer och skriftligt material framgår att IS avsikt är att etablera en ny stat i de områden som man nu kontrollerar i Syrien och Irak.

Företrädare för Islamiska staten håller upp sina nationella pass och förklarar att de inte har något värde längre.

Den nya staten är början på det nya kalifatet som utropades 29 juni i år. Den nye ”kalifen” heter Abu Bakr al-Baghdadi och gör således anspråk på att vara ledare för all världens muslimer.

IS erkänner inte gränsen mellan Syrien och Irak som drogs upp av britter och fransmän efter första världskriget. Därför har man röjt undan gränsmarkeringarna i de områden där man håller territorium på båda sidor av gränsen.

Den nya staten ska bygga på en tolkning av islam som utgår från wahabismen, dvs. samma tolkning av islam som finns i Saudiarabien, men i en ytterst extrem variant. Målet är att omvända alla till denna typ av islam. Shiiter anses som avfällningar från den rätta läran.

IS tillämpar sharialagar i deras allra striktaste form i de områden som erövrats, vilket betyder stening av dem som har begått otukt och amputering av händer på tjuvar.

Islamiska staten visar i sin propaganda att man lemlästar tjuvar.

IS har därtill som uttalad avsikt att den nya staten ska vara ett hem för tillresta jihadister. Nationella identiteter ska inte finnas hos muslimer, menar man, utan identiteten ska vara att man är muslim och inget annat.

I den officiella retoriken talar IS också om att det en dag ska stå ett avgörande slag vid staden Dabiq i Syrien. I en hadith finns en profetia om att en grupp av rättrogna muslimer ska komma från Medina och möta ”romarna”. Den muslimska hären ska ledas av Isa Ibn Maryam – Jesus Marias son – som ska stiga ned från himlen.

Av materialet framgår att med ”romarna” bör förstås soldater från det kristna väst, så kallade ”korsfarare”. Det kristna väst sägs styras av USA och Ryssland som i sin tur kontrolleras av judarna.

Åt dessa fantasier kan man skratta, vilket man dock inte kan göra åt det som dessvärre måste sägas vara det mest framträdande draget i IS ideologi – glorifierandet av dödandet. Av IS eget propagandamaterial framgår att man inte på något sätt skäms för de avrättningar man genomför utan tvärtom skryter om dem. Rörelsen hävdar att den har tillstånd av Gud att döda sina fiender.

IS propagandafilmer är inte enkla filmer inspelade med mobiltelefoner utan professionellt redigerade reklamfilmer där verkliga avrättningar lyfts fram gång på gång. I vissa filmsekvenser visas Islamiska statens fana i bakgrunden för att bekräfta att bilderna är autentiska. I några fall visas också identiteten på dem som avrättas för att understryka att IS har ”rätt” att döda dem, dvs. att de är ”avfällingar” eller har arbetat för den irakiska regeringen.

Filmmaterialet är mycket rikt på dödande. Att använda ordet glorifierande är närmast en underdrift. Man skulle nästan kunna tala om en dödskult.

Just på denna punkt överträffar Islamiska staten såväl Nazitysklands brutalitet som Sovjetunionens i det att den inte i något avseende försöker dölja sina brott utan vill göra dem kända.

Från terrorgrupp till armé

Från början var IS en del av al-Qaida i Irak. Under åren 2006–2007 rådde ett blodigt inbördeskrig i Irak. USA lyckades till sist kväsa detta genom att bland annat vända sunnitiska klaner mot al-Qaida, som även av många sunnitiska motståndsmän uppfattades som alltför brutala. Emellertid slogs aldrig organisationen ut helt utan överlevde och när kriget i Syrien utbröt engagerade sig al-Qaidas irakiska gren i detta.

Kriget i Syrien gjorde att IS, som då kallade sig Islamiska staten i Irak och Syrien (al-Sham), ISIS, kunde växa till sig. När rörelsen var stark nog vände den sig sedan västerut och attackerade den irakiska regeringens trupper.

Det är denna militära kampanj som har visat sig vara mer framgångsrik än någon hade kunnat ana. IS har lyckats utnyttja det missnöje som finns bland sunnitiska grupper i Irak med den shiitiskdominerade regeringen i Baghdad. Förtroendet för regeringen bland sunniterna är mycket lågt och när IS gick till attack rasade den irakiska armén ihop som ett korthus i de sunnidominerade områdena i västra Irak.

Islamiska statens flagga.

Framgången beror dock inte bara på att den irakiska armén inte fungerar utan också på att IS har haft hjälp av sunnitiska klaner och av militärer från Saddam Husseins armé.

På grund av att den irakiska armén flytt i panik istället för att bjuda motstånd har IS lyckats erövra stora vapenlager, vilket gör att den nu är mycket välbeväpnad.

Det är fortfarande något oklart hur IS finansierar sig självt men det sker dels genom privata finansiärer i arabvärlden, dels beskattning av befolkningen i erövrade områden, dels lösensummor från kidnappningar, dels försäljning av olja. IS har erövrat oljefält och raffinaderier.

IS militära styrka har på detta vis vuxit kraftigt på mycket kort tid och militära bedömare menar att man inte längre ska tala om IS som en terrorgrupp utan som en armé. Det är oklart hur stor den är till antalet men kanske omkring 10 000 man.

Till skillnad från en terrorgrupp har IS också som avsikt att hålla det territorium som rörelsen har erövrat. Målet är att skapa en ny stat och därför inrättar man statsfunktioner i de områden som rörelsen nu kontrollerar.

Sedan februari i år har IS brutit med al-Qaida vars strategi är att skapa kaos snarare än att hålla territorium. Al-Qaida har motiverat brytningen med att IS skulle vara för brutala, men med tanke på att al-Qaida har samma ideologi i botten är det mer rimligt att anta att intern rivalitet är det som ligger bakom brytningen.

Det ingår dock även terroraktiviteter IS strategi. Vid sidan av den mer traditionella militära kampanj som IS driver i norra Irak försöker man också skapa kaos i Baghdad. Huvudstaden är etniskt blandad med avseende på shiiter och sunniter. Genom terror vill man skapa motsättningar mellan grupperna och på så vis visa hur inkompetent den shiitiskdominerade regeringen är. Redan nu har shiitisk milis besvarat attackerna med liknande våldsdåd. Situationen i Baghdad är mycket allvarlig.

Att Baghdad skulle falla i händerna på IS är emellertid inte sannolikt eftersom staden är väl befäst. Samtidigt håller dock IS territorium precis utanför. Fallujah ligger endast sju mil bort.

En geostrategisk omöjlighet

Sannolikheten för att omkringliggande länder plus USA skulle låta det etableras en bloddrypande totalitär stat som ska fungera som ett gigantiskt träningsläger för jihadism och terrorism får antas vara liten.

De två största regionala militärmakterna är Turkiet och Iran. Inget av dessa länder vill ha en sådan stat som granne. Iran är dessutom shiismens starka fäste och redan nu har landet allierade bland Iraks shiiter. Shiiterna bor främst i södra Irak och här ligger deras heliga platser såsom Karbala. Det är inte möjligt att tänka sig ett scenario där Iran stillatigande ser hur deras shiitiska bröder och helgedomar utplånas av denna ändå mycket lilla armé.

USA kan självklart inte heller tolerera att ett paradis för terrorism skapas på nytt på det sätt som fanns i Afghanistan fram till 11-septemberattentatet. Förr eller senare kommer de större militärmakterna att känna sig hotade och kommer då att slå ut IS.

IS kontrollerar dessutom fortfarande inte större delen av Irak. Man har visserligen lyckats erövra landets andra stad, Mosul, men kurder i norr och shiiter i söder kommer inte att låta sig underkuvas utan strid.

Progonosen för Islamiska statens överlevnad är alltså inte god. Om den inte faller samman på grund av sin inbyggda dårskap kommer den att krossas av sina fiender.

Ju förr desto bättre

Världens ledare har ännu inte kunnat samla sig om en plan för hur Islamiska staten ska kunna stoppas. Detta är tragiskt och förvånande.

Det tragiska ligger IS just nu genomför en etnisk resning i norra Irak och inte sprider något annat än död och terror omkring sig. Shiiter, kristna, yazidier, turkmener och andra minoritetsgrupper i området tvingas att fly eller dödas. De kvinnor som kidnappas riskerar att säljas som slavar eller giftas bort mot deras vilja. Att sätta stopp för denna mänskliga tragedi borde vara skäl nog för FN:s säkerhetsråd att ingripa.

Det förvånande ligger i att ingenting görs trots att ett enigt säkerhetsråd har fördömt IS och uppmanat världssamfundet att bistå Iraks regering. Ingen av de permanenta medlemmarna har någon förståelse för terrorism. Såväl Ryssland som Kina fruktar islamistisk terrorism i sina egna länder. Om så av rent egoistiska skäl borde de vilja sätta stopp för etablerandet av en terroriststat mitt i Mellanöstern.

Ju förr Islamiska staten kan slås ned desto mindre våld kommer att behövas. IS framgångar har till största delen berott på den irakiska regeringens inkompetens. Om en ny regering med brett stöd i alla folkgrupper skapas kan regeringen i Baghdad tillsammans med kurderna i norr, som fortfarande håller ställningarna med amerikanskt flygunderstöd till hjälp, ta tillbaka initiativet.

Källor:

Islamiska statens eget material

Islamiska statens eget propagandamaterial finns i på AlHayat Media Center som är IS internationella kanal. Här finns de officiella programskrifterna.

Filmen Clanging of the Sword IV visar tydligt hur IS framhäver avrättningar av fiender i propagandasyfte. (Obs! Mycket starka bilder.)

Övergrepp mot mänskliga rättigheter

Human Rights Watch

The Nightmare in Iraq

Iraq: ISIS Abducting, Killing, Expelling Minorities

Amnesty International

Iraqis displaced by ISIS attacks in Sinjar ’desperate’ for aid

Mass exodus from Iraqi towns and cities as ISIS advance prompts panic

Iraq: Evidence of spiralling sectarian killings and abductions

Reuters

Iraq’s Yazidis cling to a mountaintop as Islamic State advances

Iraq’s Yazidis face Islamic State or perilous mountains

Ancient Christian population of Mosul flees Islamic State

Purge of minorities re-draws Iraq map

Om IS militära framgångar

Institue for the Study of War är den tankesmedja som mest noggrant följer utvecklingen i Irak och Islamiska staten.

ISIS Governance in Syria

The Islamic State: A Counter-Strategy for a Counter-State

The Economist och BBC erbjuder som alltid bra artiklar:

Two Arab countries fall apart

Struggle for Iraq: In maps

Islamiska statens bakgrund

BBC har bra bakgrundsmaterial: Syria Iraq: The Islamic State militant group

Wikipedia är inte alltid den mest pålitliga källa, men kan rekommenderas i det här fallet på grund av att få andra introduktioner till Islamiska statens bakgrund finns tillgängliga på nätet: Islamic State of Iraq and the Levant

Om tilltagande konflikter i Baghdad

Reuters

Shi’ite militia hangs up 15 executed Sunnis in Iraqi square

Islamic State says carried out Baghdad suicide bombing

Tunneling through triangle of death, Islamic State aims at Baghdad from south

Human Rights Watch 

Iraq: Pro-Government Militias’ Trail of Death

Om grannländerna och USA

Reuters

Obama says won’t let Islamic militants create caliphate: NYT

U.N. Security Council calls for international help for Iraq

Iran’s elite Guards fighting in Iraq to push back Islamic State

Tidigare publicerat om Irak i Frivärld Magasin och Svensk Tidskrift

Ett nytt inbördeskrig i Irak tycks alltmer oundvikligt

Irak mellan hopp och förtvivlan

Iraks stabilitet står på spel

Läget i Irak – kartor

Inlägget Islamiska staten i Irak och Syrien: Ett vansinnesprojekt som måste stoppas dök först upp på Frivärld Magasin.

Det som har hänt under sommaren är att Islamiska staten, IS, som tidigare gick under namnet Islamiska staten i Irak och Syrien, ISIS, har gjort stora militära framsteg. Etniska resningar på kristna, shiiter, yazidier och andra som IS ansett vara otrogna har blivit följden. IS var från början al-Qaidas irakiska gren men är sedan februari i år en egen organisation. Det är två faktorer som har gjort att organisationen har fått ett uppsving, inbördeskriget i Syrien och irakiska statens oförmåga att styra landet. 29 juni i år förklarade IS att man utropat ett nytt kalifat. Avsikten är att skapa en ny stat i Irak och Syrien och låta denna expandera. Slutmålet är att alla muslimer ska kunna enas under en ledare – kalifen – Islamiska statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi.

Irak är som bekant ett etniskt delat land. Det finns många grupper men shiiter, sunniter och kurder är de tre stora. Under Saddam Hussein dominerade den sunnitiska gruppen, men sedan USA lämnade landet har staten kontrollerats av shiiter under ledning av premiärministern Nouri al-Maliki. Islamiska staten är sunnitisk och har utnyttjat sunniternas missnöje med Malikis regering. IS har därför haft hjälp av militärer från Saddams tid vid makten.

De gula fälten visar vilka områden som Islamiska staten kontrollerar militärt. Tidigare i vår erövrades al-Fallujah och nu under sommaren har också Tikrit och Mosul erövrats. Kurdistan kontrolleras militärt av de kurdiska styrkorna Peshmerga. Baghdad och södra Irak kontrolleras alltjämt av den shiitiskdominerade regeringen.

IS är som kartan visar också aktivt i Syrien där man kontrollerar stora landområden i norr och nordost. IS menar att gränsen mellan Syrien och Irak är illegitim. Man har därför röjt undan gränsposteringar mellan länderna i de områden man kontrollerar.

29 juni utropade Islamiska staten det nya kalifatet som ska byggas på det territorium som IS har erövrat i Syrien och Irak.

Kortfattat om IS militära kapacitet kan det sägas att den har vuxit kraftigt under de senaste två åren. Dess numerär är okänd, men The Economist uppskattar styrkan till 7 000–10 000 man. Det rör sig alltså om en mindre armé som lägger under sig territorium och inte bara en terrorisstyrka som sprider skräck. IS ambition är att skapa en ny stat och bygger därför även upp statsfunktioner i städer som erövras.

Undertecknad kommer att skriva mer om det geostrategiska läget senare. Etablerandet av en ny jihadstat, liknande den som etablerades av talibanerna i Afghanistan, kommer omvärlden inte att släppa fram. Det är inte bara USA som inte har råd med det utan det gäller också för Turkiet och Iran. Just nu är det ingen som riktigt vet vad man ska göra med IS, men om Iraks regering inte själv klarar av att slå tillbaka organisationen får man nog räkna med att grannländerna, som alla besitter långt större militära medel än vad IS gör, kommer att ingripa.

Inlägget Läget i Irak – Kartor dök först upp på Frivärld Magasin.

För det första, de aviserade nysatsningarna på försvaret som både regeringen och Socialdemokraterna har gjort är dimridåer. Regeringen har förklarat att den vill öka den totala ramen för försvarsbudgeten med drygt 5 miljarder per år. Men det är först 2018 som satsningen kommer, det vill säga i nästa mandatperiod. Socialdemokraterna säger sig också vilja satsa på försvaret men vill göra detta genom att flytta pengar inom försvarsbudgeten, från anslaget för internationella insatser till övningar. Att pengar flyttas från en kolumn till en annan betyder inte att försvarsanslaget ökar.

För det andra, fortfarande är 2009 års försvarsreform underfinansierad. Den var så redan från start och är så även med de pengar regeringen har sagt sig vilja skjuta till. ÖB har talat om att det kan behövas 4 miljarder per år under 10 år. Ingen har hittills kunnat visa att han skulle ha fel.

För det tredje, ska vi verkligen bara ha ett enveckasförsvar? Även om den pågående försvarsreformen finansieras fullt ut kommer Sverige ha en mycket liten försvarsmakt. Även om ÖB får de pengar han har begärt för att genomföra den reform som riksdagen har beslutat om kommer vi ändå bara att ha ett försvar som kan stå emot ett angrepp i en vecka på ett ställe.

För det fjärde, frågan om Natomedlemskap måste upp på bordet. Sverige är på väg att skaffa sig ett enveckasförsvar. Det enda sättet att upprätthålla en trovärdig avskräckningsförmåga, s.k. tröskelförmåga, med ett så litet försvar är om det kombineras med en försvarsallians. Sverige är idag mer beroende av Nato än vad vi var under kalla kriget. Det är att sticka huvudet i sanden att inte erkänna att det är så.

För det femte, Gotland måste försvaras. Gotland ligger mitt i Östersjön och är av central militärstrategisk betydelse för stabiliteten i hela norra Europa. Genom att lämna ön obevakad har Sverige skapat ett ”säkerhetshål” i Östersjöregionen. Vem ansvarar för Gotland i händelse av en hastigt uppblossad militär kris? Genom att inte ha trupper permanent baserade på ön sänder Sverige ut ett budskap till omgivningen att vi inte riktigt bryr oss om vårt eget territorium. Detta skapar osäkerhet.

Utöver detta finns givetvis andra frågor som är av stor vikt. Vanligtvis brukar försvarsmaktsanställda vilja tala om rekryteringsproblem och anskaffning av materiel. Det måste också diskuteras, men om vi inte får de stora frågorna rätt får vi inte heller ordning på de små frågorna. Det är liksom ingen mening med att diskutera vilka vapensystem som ska införskaffas om riksdagen inte ens vill anslå tillräckligt med pengar.

(Inlägget är också publicerat på: stefanolsson.nu.)

Inlägget Fem frågor om försvaret som bör ställas i Almedalen dök först upp på Frivärld Magasin.

Är det ett problem? Nej, inte alls. Oenigheten handlar om småsaker. Värre är att Sverige fortsätter att vara en belastning för sina grannar. Vi fortsätter att ha ett försvar som är för litet för att vi ska kunna skydda oss själva och för litet för att hjälpa någon annan.

Av tradition har vi haft bred partipolitisk enighet om försvarspolitiken. Skälet härtill är inte såsom det sägs att försvarspolitiken kräver långsiktighet och därför enighet. Detta gäller nämligen för alla politikområden. Skälet är att Sverige under kalla kriget drev en strikt konsenuslinje både på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden. Sverige fruktade Sovjetunionen och det var för att visa styrka som vårt land höll fast vid enighet. Den potentiella fienden skulle veta att om han försökte med något skulle han mötas av ett folk som var enigt och villigt att kämpa för sin frihet.

Traditionen med enighet omkring försvarspolitiken fortsatte sedan efter Sovjetunionens fall. Oklart varför.

Att vi nu har en oenig försvarsberedning är därför ingenting att vara orolig över. Någon total enighet hade aldrig kunnat fås eftersom partierna MP, SD och V marginaliserats redan från början. Den enighet man försökte med var mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

Alliansen och Socialdemokraterna är inte heller så förfärligt oeniga som man kan tro. Det man inte kunde komma överens om var hur mycket pengar som skulle skjutas till. I allt annat är de eniga.

Det bör inskjutas att det egentligen inte är försvarsberedningens uppgift att förhandla om pengar. Beredningens uppgift är att bedöma vilka säkerhetspolitiska hot Sverige står inför och hur dessa ska bemötas. Hur mycket pengar som ska avsättas för försvaret i förhållande till andra politikområden är en avvägning som regeringen som helhet ska göra.

Socialdemokraterna har försökt beskriva det som att deras parti vill lägga 900 miljoner kr extra utöver regeringens tidigare förslag (som presenterades 22 april) medan Alliansen bara kunde tänka sig 75 miljoner extra. Alliansen i sin tur menade att Socialdemokraternas bud aldrig var seriöst eftersom det skulle finansieras med högre skatter på bland annat företag, vilket en borgerlig regering självfallet inte skulle kunna gå med på.

Saken är dock den att 900 miljoner åt ena eller andra hållet ändå inte löser Sveriges försvarspolitiska problem. Detta är långt mycket större.

Återigen måste man dra sig till minnes vad det var Överbefälhavaren sa under 2012. ÖB sa att pengarna inte räckte för att genomföra den försvarsreform riksdagen fattat beslut om. Dessutom förklarade han att försvaret, även om riksdagen sköt till de pengar som saknades, ändå bara skulle ha en förmåga att stå emot en angripare i en vecka, på en plats i landet. Det var så begreppet enveckasförsvaret myntades.

Grälet mellan Alliansen och Socialdemokraterna handlar alltså om hur man ska finansiera enveckasförsvaret. Det handlar inte om Sverige ska lägga om försvarspolitiken helt och rusta upp för att hantera den ökade osäkerheten i norra Europa.

Visserligen föreslår försvarsberedningen vissa betydelsefulla förstärkningar, exempelvis att Sverige ska köpa 70 istället för 60 nya Gripenflygplan. Men vi talar fortfarande om att Sverige kommer att ha en mycket liten försvarsmakt. Den kommer alltjämt att vara så liten att den inte kan hjälpa något annat land (trots att det är vad Sverige har sagt att vi ska göra) och inte heller försvara hela Sverige vid en väpnad attack.

I och med det får omvärlden alltjämt vänta på svar på den fråga som den är mest intresserad av, nämligen om Sverige vill bidra till det gemensamma försvaret av Östersjöområdet eller inte. Som Edward Lucas på The Economist mer än en gång har sagt, Sverige agerar ansvarslöst. Genom att ha ett svagt försvar och inte vara med i Nato bidrar Sverige till ökade säkerhetspolitiska spänningar i vårt närområde i och med att Ryssland inbjuds att sätta press på de baltiska staterna.

Sverige har en lång väg att vandra när det gäller synen på vårt försvar. Annika Nordgren Christensen uttryckte det väl när hon gästade Frivärld i mars i år. Hon sa att Sverige behöver se över sin försvarspolitiska identitet. Vilket land är det vi vill vara? Vilken är Sveriges uppgift för att skapa säkerhet i vårt hörn av världen? Vi behöver diskutera ett perspektiv som är betydligt bredare än bara vilka miljoner som ska läggas på försvaret under nästa mandatperiod.

Inlägget Försvarsberedningen: Oenigheten är inte problemet dök först upp på Frivärld Magasin.

Det Ryssland jag pratar om är Dostojevskijs, Tolstojs, Tchaikovskijs, Rachmaninovs, Kandinskijs, Chagalls, Repins, Tjechovs, Gogols, Brodskijs, Stravinskijs, Sjostakovitjs, Musorgskijs, Prokofjevs, Bulgakovs, Solzjenitsyns, Sjolochovs, Pasternaks och Pusjkins Ryssland.

Ryssland har producerat otroligt mycket fin kultur och arvet gick inte förlorat trots den kommunistiska epoken. Den klassiska borgerliga kulturen var paradoxalt nog något som kommunisterna ändå satte värde på.

Ryssland har också alltid varit ett land där man sätter naturkunskap och matematik högt. I samma anda har Ryssland även fostrat flera världsmästare i schack.

Det ryska folket är intelligent och bildat. Det har alla förutsättningar för att återigen bli ett ledande land inom litteratur, musik, konst, ekonomi och vetenskap. Rysk teknologi skulle vara lika vanligt som amerikansk, tysk eller svensk. Svenska teknologstudenter skulle stå i kö för att få läsa i S:t Petersburg.

Men det är inte så Ryssland har utvecklats sedan Sovjetunionen föll. Landet har visserligen återhämtat sig ekonomiskt, men det finns ingen dynamik i landets ekonomi och kulturella liv. Moskva och S:t Petersburg är inte som London, New York eller Berlin.

Ryssland lever istället på att exportera gas och olja och leds av en president som sörjer Sovjetimperiets fall och drömmer om fornstora dagar. Man investerar kraftigt i sin militär och muckar gräl med sina grannar, och tror att detta ska göra landet stort igen. Korruptionen är överallt och regeringen är oförmögen att göra något åt den. Istället inskränker den befolkningens fri- och rättigheter. Skurkar går fria och sanningsökande journalister mördas.

Men om Ryssland väljer samma väg som Sverige och andra europeiska länder har gjort kommer landet istället att blomstra. Det som har gjort Europa rikt är inte auktoritära ledare utan det rakt motsatta. Vi har låtit människor leva och verka som de själva vill. Fria samhällen är som växthus för kreativitet. Konst och vetenskap utvecklas inte av politiker utan av människor som får följa sina egna huvuden. Processen går inte att styra men resultatet är fantastiskt.

Ryssland har alla förutsättningar för att bli ett samhälle där kreativiteten flödar. Historien visar att folket är rikt på talanger och har sedan gammalt en fin bildningstradition. Alla förutsättningar finns. Men Vladimir Putin och hans vänner i Kreml släpper inte loss talangerna. De är istället rädda för dem.

Allt detta är djupt tragiskt. Men det vittnar ändå om att en annan framtid är möjlig. Det kan komma en tid då Ryssland återigen är en kulturell och ekonomisk stormakt, där militär aggression ses som något som hör en förfluten tid till, och där landet respekteras, inte för sin våldsmakt, utan för sin konst, musik, litteratur, vetenskap, teknik. Ett annat Ryssland är möjligt.

Inlägget Det finns ett annat Ryssland dök först upp på Frivärld Magasin.

Konferensen fokuserade nästan uteslutande på den situation som har uppstått i och med krisen i Ukraina och Rysslands illegala annektering av Krim. Inte sedan kalla kriget har den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde varit allvarligare än nu.

Foto: Erika Aldenberg.

Inledningstalare vid konferensen var USA:s ambassadör Mark Brzezinski. Bland övriga talare märktes också Edward Lucas från The Economist, Heather Conley från CSIS och Vladimir V. Kara-Murza från Institute of Modern Russia.

Videoinspelningar finns samlade på konferensens hemsida: Security in Northern and Eastern Europe 2014.

I samband med konferensen passade också ambassadör Brzezinski att förtydliga vad som hade sagts mellan honom och ledamöter i Försvarsberedningen. Svenska Dagbladet hade en artikel samma dag som konferensen började med rubriken ”Sverige bör gå med i Nato”. Ambassadörens svar finns i detta videoklipp.

Ytterligare artiklar om vad som sades från USA:s sida finns i Svenska Dagbladet.
USA:s Natobesked var ”vänner emellan”
”USA ska inte ägna tid åt vårt försvar”
USA: ”Svenskarna bestämmer själva om Nato-medlemskap”

En välformulerad sammanfattning av konferensen finns också i Nya Werlmands-Tidningen av Henrik Barvå: Det finns ingen väg tillbaka.

Inlägget Frivärlds säkerhetspolitiska konferens 2014: Inspelningar och media dök först upp på Frivärld Magasin.