Försvarsberedningen landade i oenighet. Sverige går därför ut i en valrörelse med försvarsfrågan som en potentiell partiskiljande fråga, en fråga som man kan vinna eller förlora röster på. Helt ärligt kan jag inte komma på när det hände senast. 1924?
Är det ett problem? Nej, inte alls. Oenigheten handlar om småsaker. Värre är att Sverige fortsätter att vara en belastning för sina grannar. Vi fortsätter att ha ett försvar som är för litet för att vi ska kunna skydda oss själva och för litet för att hjälpa någon annan.
Av tradition har vi haft bred partipolitisk enighet om försvarspolitiken. Skälet härtill är inte såsom det sägs att försvarspolitiken kräver långsiktighet och därför enighet. Detta gäller nämligen för alla politikområden. Skälet är att Sverige under kalla kriget drev en strikt konsenuslinje både på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden. Sverige fruktade Sovjetunionen och det var för att visa styrka som vårt land höll fast vid enighet. Den potentiella fienden skulle veta att om han försökte med något skulle han mötas av ett folk som var enigt och villigt att kämpa för sin frihet.
Traditionen med enighet omkring försvarspolitiken fortsatte sedan efter Sovjetunionens fall. Oklart varför.
Att vi nu har en oenig försvarsberedning är därför ingenting att vara orolig över. Någon total enighet hade aldrig kunnat fås eftersom partierna MP, SD och V marginaliserats redan från början. Den enighet man försökte med var mellan Alliansen och Socialdemokraterna.
Alliansen och Socialdemokraterna är inte heller så förfärligt oeniga som man kan tro. Det man inte kunde komma överens om var hur mycket pengar som skulle skjutas till. I allt annat är de eniga.
Det bör inskjutas att det egentligen inte är försvarsberedningens uppgift att förhandla om pengar. Beredningens uppgift är att bedöma vilka säkerhetspolitiska hot Sverige står inför och hur dessa ska bemötas. Hur mycket pengar som ska avsättas för försvaret i förhållande till andra politikområden är en avvägning som regeringen som helhet ska göra.
Socialdemokraterna har försökt beskriva det som att deras parti vill lägga 900 miljoner kr extra utöver regeringens tidigare förslag (som presenterades 22 april) medan Alliansen bara kunde tänka sig 75 miljoner extra. Alliansen i sin tur menade att Socialdemokraternas bud aldrig var seriöst eftersom det skulle finansieras med högre skatter på bland annat företag, vilket en borgerlig regering självfallet inte skulle kunna gå med på.
Saken är dock den att 900 miljoner åt ena eller andra hållet ändå inte löser Sveriges försvarspolitiska problem. Detta är långt mycket större.
Återigen måste man dra sig till minnes vad det var Överbefälhavaren sa under 2012. ÖB sa att pengarna inte räckte för att genomföra den försvarsreform riksdagen fattat beslut om. Dessutom förklarade han att försvaret, även om riksdagen sköt till de pengar som saknades, ändå bara skulle ha en förmåga att stå emot en angripare i en vecka, på en plats i landet. Det var så begreppet enveckasförsvaret myntades.
Grälet mellan Alliansen och Socialdemokraterna handlar alltså om hur man ska finansiera enveckasförsvaret. Det handlar inte om Sverige ska lägga om försvarspolitiken helt och rusta upp för att hantera den ökade osäkerheten i norra Europa.
Visserligen föreslår försvarsberedningen vissa betydelsefulla förstärkningar, exempelvis att Sverige ska köpa 70 istället för 60 nya Gripenflygplan. Men vi talar fortfarande om att Sverige kommer att ha en mycket liten försvarsmakt. Den kommer alltjämt att vara så liten att den inte kan hjälpa något annat land (trots att det är vad Sverige har sagt att vi ska göra) och inte heller försvara hela Sverige vid en väpnad attack.
I och med det får omvärlden alltjämt vänta på svar på den fråga som den är mest intresserad av, nämligen om Sverige vill bidra till det gemensamma försvaret av Östersjöområdet eller inte. Som Edward Lucas på The Economist mer än en gång har sagt, Sverige agerar ansvarslöst. Genom att ha ett svagt försvar och inte vara med i Nato bidrar Sverige till ökade säkerhetspolitiska spänningar i vårt närområde i och med att Ryssland inbjuds att sätta press på de baltiska staterna.
Sverige har en lång väg att vandra när det gäller synen på vårt försvar. Annika Nordgren Christensen uttryckte det väl när hon gästade Frivärld i mars i år. Hon sa att Sverige behöver se över sin försvarspolitiska identitet. Vilket land är det vi vill vara? Vilken är Sveriges uppgift för att skapa säkerhet i vårt hörn av världen? Vi behöver diskutera ett perspektiv som är betydligt bredare än bara vilka miljoner som ska läggas på försvaret under nästa mandatperiod.