Onsdagen den 6 november gick Tadzjikistan till presidentval. Tadzjikistan är relativt okänt i västvärlden och valet har därför genomförts utan mediabevakning. Presidenten Emomali Rachmon omvaldes med 83,6 procent av rösterna och får därmed fortsätta att styra landet ytterligare sju år. Valdeltagandet var högt, nästan 87 procent. Däremot genomfördes valet varken demokratiskt fritt eller rättvist.

Tadzjikistan är den fattigaste av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Arbetslösheten är omfattande vilket har medfört att cirka 25 procent av landets arbetsföra befolkning eller ungefär en miljon tadzjiker gästarbetar, framför allt män, i Ryssland. Den höga nivån av arbetsmigration har medfört att stora delar av landet är mer eller mindre avfolkat på män i arbetsför ålder. Ytterligare en konsekvens av den höga arbetslösheten är omfattande smuggling av narkotika. Årligen transporteras cirka 80-100 ton heroin olagligt genom landet.

Ett annat problem är den omfattande korruptionen. Korruptionen genomsyrar hela samhället och drabbar befolkningen i allt ifrån polisen som vill ha en extra summa för att inte utfärda böter, läraren som skall sätta betyg eller myndigheten som utfärdar intyg.

Som om detta inte är nog brottas Tadzjikistan med åtskilliga andra problem, exempelvis en bristande infrastruktur. Vägarna är i bristfällig kondition och i det närmaste inte farbara under vintertid, vilket medför att stora delar av landet är avskärmat från yttervärlden under fyra till fem månader per år. Tadzjikistan lider brist på energi och befolkningen drabbas av ständiga strömavbrott. President Rachmon har dock storstilade planer och planerar att uppföra en gigantisk vattendamm med kraftverk i Rogun vid floden Vachsj. Målsättningen är att på sikt bli självförsörjande och även få ett överskott som kan exporteras till grannländerna. Närmaste grannlandet Uzbekistan hyser omfattande oro inför byggnationen och befarar att dammen skall brista med översvämningar som följd. Omvärlden kan ha visst fog för att känna oro inför hur konflikten skall lösas mellan de båda grannländerna. Ingen av dem befinner sig i det skicket att de har råd med en omfattande konflikt, vare sig mänskligt eller ekonomiskt.

Tadzjikistan gränsar i söder till Afghanistan vilket gör att landet intresserar såväl USA som Ryssland. En fråga som hänger i luften är om och på vilket sätt Tadzjikistan kan drabbas när USA och EU drar tillbaka sina fredsbevarande styrkor ur Afghanistan 2014. De amerikanska trupperna har med sin närvaro beskyddat gränsområdena emellan de båda länderna och därmed med stor sannolikhet hindrat spridning av de afghanska talibanerna till grannländerna.

Tadzjikistan är ett manligt land där kvinnorna lever i en undanskymd plats i hemmen. I parlamentet utgör kvinnorna 20 procent av ledamöterna. Det här valet fanns det för första gången en kvinna som blivit nominerad i presidentvalet. Tyvärr lyckades inte Ms. Bobonazarova att samla in de cirka 210 000 namnunderskrifter som krävdes för att kandidera. Ms. Bobonazarova erhöll 201 000 namnunderskrifter och diskvalificerades därför att kandidera vidare. Presidentvalet genomfördes därför än en gång med manlig dominans. Totalt deltog sex kandidater i valet.

Det som slog mig under mitt uppdrag som valövervakare för OSSE var den totala bristen på politisk debatt. Inte för att det inte finns frågor att debattera, orsaken står istället att finna i Tadzjikistans brist på demokrati och oförmåga att hantera en fri och öppen debatt. Media ägs till stora delar av staten eller av supportrar till presidenten. Det finns ingen tradition av debatt. Kandidaterna instämmer med varandra, talar med gemensam röst om de åtgärder som behöver genomföras och håller med om att president Rachmon är bäst lämpad att leda nationen. Respekten för lagstiftningen är bristfällig och hanteras heller inte på ett sätt som stimulerar till debatt. Enligt lagen skall det finnas information om samtliga kandidater i vallokalen. Två dagar före valet beslutade valkommissionen att tolka lagen som att information om kandidaterna i vallokalen var emot lagstiftningen och förbjöds därför utan förvarning.

Lagstiftningen kan tänjas som ett gummiband vilket den också görs. Röstlängden måste konstrueras manuellt inför varje val och är endast nedskriven för hand. Den som inte finns uppförd på röstlängden kan ändå få rösta genom att uppvisa olika dokument såsom pass, körkort, anställningsbevis, intyg om bostadsadress eller annat likvärdigt dokument. Detta gör naturligtvis att möjligheten att följa upp att medborgarna endast röstar en gång är i det närmaste obefintlig. Det är även vanligt att familjens överhuvud samlar in samtliga familjemedlemmars identifikationshandlingar, signerar röstlängden för samtliga och röstar för hela familjen. På många håll var valurnorna bristfälligt förslutna och lämnade oanade möjligheter till manipulation. OSSE, EU och USA är av den gemensamma uppfattningen att valet inte genomfördes fritt och rättvist med respekt för demokratin. Rysslands president Putin har dock gratulerat president Rachmon till ett väl genomfört presidentval.

För att Tadzjikistan skall ha en reell möjlighet att övervinna dagens och morgondagens utmaningar måste landets politiska ledning ta sitt ansvar och faktiskt börja agera. Det är inte godtagbart att efter varje val instämma i den internationella kritiken och lova åtgärder för att sedan inte genomföra några förändringar, utan låta allt rulla på i samma gamla vanliga hjulspår. President Rachmon har nu chansen att visa att han menar allvar och starta reformarbetet med sikte på parlamentsvalet 2015.

Inlägget Val i Tadzjikistan: Väst underkänner, Putin gratulerar dök först upp på Frivärld Magasin.

Det är med sorg jag följer utvecklingen i Egypten. Detta otroliga land, detta fantastiskt stolta folk har blivit polariseringens offer. Det gäller oavsett var man står i den kamp som pågår. För eller mot Mursi, för eller mot militären eller andra – de är alla offer. Och de som drabbas främst är alla de unga som saknar jobb och hopp om en bättre framtid. Var tredje egyptier är under 15 år. Men självklart slår det som händer också hårt mot alla de som lever i fattigdom och de är många av de ca 85 miljonerna. Men, det är ett mycket skiktat land där flera århundraden samsas i Nildeltats omland.

Militären har genom den långa historien spelat en central roll i Egyptens auktoritära styre. Mellan 1952 fram till Mubaraks fall 2011 i ledning för landet. De har starka ekonomiska intressen att försvara för egen del. Således står inte bara den politiska eller den nationella säkerheten på deras agenda. Men det var en ny verklighet som mötte de gamla eliterna i protesterna på Tahrirtorget.

Där möttes de av många unga som höjde sina röster, som drömde nya drömmar om frihet. Som valde nya vägar för information än den statliga TV:n. Många ville se ett demokratiskt Egypten. Tyvärr saknades de pluralistiska krafter som kunde kapitalisera drömmarna och möta väljarnas röst i Egypten. De unga var för oorganiserade, naiva och saknade tydliga ledare, de mer etablerade var och är alla oerhört splittrade. Det gynnade initialt militären, men i det nya läget efter den 11 februari drevs de att öppna för fria val och det Muslimska Brödraskapet hade den starkaste organisationen. I det första fria valet blev Muhammad Mursi vald till president.

Jag uppfattar att många blev tagna av utfallet när det väl stod klart. Det accepterades aldrig i grunden av närmare halva befolkningen. Och Mursi och Brödraskapet gjorde som så många andra som fått makt efter årtionden av förtryck. De sökte inte bygga broar till förlorarna, de rev dem istället. Tydligaste uttrycket för detta blev hanteringen av den nya Konstitutionen. Det fick bägaren att rinna över för väldigt många.

När jag senast besökte Kairo slogs jag av det ofantliga misstroende jag hörde för ”den andre”. Sällan hört ett så uttalat förakt som jag då hörde politiskt, från kunskapare och på Tahrirtorget. De ansåg att folket gett makten till personer utan erfarenhet att styra ett land, utan utbildning och flera från fängelser. För att inte tala om vad de sa om folket som valde Mursi. Majoriteten ansågs helt outbildade, kunde inte förstå utan gjorde bara vad de blev tillsagda. Var klar över att jag hörde delar ur den gamla eliten. De sa att de skulle fortsätta protestera tills Mursi var borta.

De fortsatte, men nu byggdes broar mellan alla som upplevde missnöje – allt ifrån Mubarakanhängare till de som såg att deras revolution missbrukats, de som var trötta på att vara rädda, till de många som drabbades av en allt uslare ekonomi och hög arbetslöshet. Namninsamlingen för att Mursi skulle avgå anges ha samlat 22 miljoner underskrifter. Jag tar inte siffran för given, men är övertygad om att det var många.

Jag hörde generalen, tillika nya inrikesministern, tala om att återställa ordning och stabilitet, hörde generalen tillika premiärministern tala om så kallade sit-ins som förolämpningar mot myndigheter och stat. Kunde inte undgå känslan av att den gamla ordningens män talade om att återställa Egypten, vilket de nog redan hade tänkt när protesterna mot Mubarak tog fart den 25 januari 2011. Då anklagade man Muslimska Brödraskapet för att ställa till oordning. Fast de var lika tagna på sängen som andra.

Militären stödde hela tiden Mubarak, ända till hans avgång den 11 februari. Nu talar militären återigen, precis som då, om val som ska komma. Men många minns att val hölls även på den gamla ordningens tid. De var inte fria på något sätt. Folkets val skedde de facto för första gången när Egypten valde Mursi till president i ett val som väsentligen ansågs fritt. När militären efter protestveckor först gick in och fängslade den folkvalde, sedan skapade en interimsregering och nu gått in för att med skarpa vapen skjuta/rensa bort de nya protestanterna på gator och torg, då är det en militärkupp vi sett utvecklas eller kanske en ren kontrarevolution.

Låt mig vara tydlig. Jag stödjer inte på något sätt Mursi som president. Men jag stödjer det egyptiska folkets rätt att få respekt för sina val om de är fria och rättvisa. Och jag kan aldrig ställa mig bakom militärkupper mot folkvalda. Det vi nu sett utvecklas under skydd av ett förnyat undantagstillstånd är hur ledare för Muslimska Brödraskapet fängslas, hur Mubarak släppts ur fängelse, hur journalister och NGO-aktivister fängslas. Det är den gamla ordningen som återställs, knappast rättvisa som skipas eller grunden för fria och rättvisa val. Återigen rivs broar mellan människor. I stället borde man söka bygga broar för ett mindre polariserat, mer tolerant och mer inkluderande samhälle. Det utlystes nu 30 dagars undantagstillstånd. Före 2011 gällde detta i 30 år. Vad följer efter den 14 september?

När jag diskuterat har jag hört många som drömde om frihet och demokrati säga – vi går till Tahrirtorget igen. Drömmen om frihet är starkare än kulor.

Inlägget Egypten: Vad följer efter den 14 september? dök först upp på Frivärld Magasin.

Jasmin Jaziri Stenberg från Liberala studenter anför i en replik till min artikel om Tunisien att demokrati på intet sätt säkerställs enbart genom yttrandefrihet, legal eller reell. Jag håller helt med henne och därför var jag mycket mån om att i min artikel peka på att det finns anledning att sätta frågetecken kring den demokratiska utvecklingen i Tunisien.

Sedan artikeln skrevs har arbetet med att ta fram en konstitution återigen avstannat, och därmed har vägen mot ett nytt val fördröjts ytterligare. Det är naturligtvis ovälkomna nyheter och inger än större oro för utvecklingen.

Den fråga som jag i min artikel ville uppmärksamma var det faktum att även om processen mot demokrati avstannat eller går långsamt så måste det ändå uppfattas som positivt att man kan göra sin åsikt hörd och att åsikterna kan brytas i en öppen debatt. Jämfört med viskandet under Ben Alis regim så är det en tydlig förbättring. Glaset kan ju vara både halvfullt och halvtomt samtidigt!

Ser man på utvecklingen ur ett liberal-konservativt idéhistoriskt perspektiv så drivs den framåt när idéer utbyts och bryts mot varandra. Den marxistiska ideologin ser istället motsättningar som drivkraft. Som liberal är jag därför väldigt mån om att lyfta fram och driva på möjligheter till fri och öppen debatt, och har även stor tilltro till betydelsen av en sådan.

Inlägget Tunisien: Halvtomt eller halvfullt? dök först upp på Frivärld Magasin.

Två och ett halvt år efter Jasminrevolutionen har inte mycket ändrats i Tunisien. Demokratiseringen är en lång process och vägen dit väldigt svår. Ibland måste länder genomgå ett flertal revolutioner för att nå till demokrati. Att säga att Tunisien redan är på väg dit är fortfarande för tidigt! Att göra en sådan bedömning baserad på ökande yttrandefrihet, som Ulrik Nilsson gör (20/8), är ett ännu större misstag. Historien i Algeriet har visat oss annorlunda.

För två och ett halvt år sedan tog mina landsmän, min familj, mina vänner och mina bekanta över gatorna för sin frihet, rätt till arbete och framförallt för sin värdighet. De ville göra sig fria från förtryck i hopp om en värdig framtid. De fick bort diktatorn Ben Ali genom en militärstatskupp.

Ben Ali valde att inte lämna landet och försvaret valde att inte ta över makten. Mina landsmän genomförde en värdighetsrevolution. De drömde om att bygga ett land där alla får samma grundläggande möjligheter, där alla skapar sina egna liv.  De ville känna värdighet, känna att de är kapabla att forma sig själva. De ville vara stolta över sig själva.

Idag har tunisier vunnit en sak: yttrandefriheten. Demokrati kan förvisso inte byggas utan yttrandefrihet, men själv utformar den inte demokratin.  Algeriet är ett utmärkt exempel på det. Algerier fick gärna prata politik på gator och torg under och efter 1990-talets inbördeskrig. Och de har hållit rättvisa val. Idag har det blivit annorlunda. Människor trakasseras om de höjer sina röster. Politik är ett förbjudet ämne. Abdelaziz Bouteflika återinförde diktaturen i Algeriet.

I Tunisien är inte yttrandefriheten heller inte så säkrad som det kan låta. Vi får inte glömma de tre oppositionella som skjutits till döds på öppen gata: Lotfi Nagdh, Chokri Belaid och Mohamed Brahmi. Vi får inte glömma att kritiker mordhotas varje dag. Det handlar om journalister, politiker och människorättsaktivister som är Tunisiens garanter för demokratin. Vi får inte heller glömma att en lista över personer att mörda sprids på sociala medier. Vi får inte heller glömma Tunisiens inrikesministers tal efter det sista mordet: han har ingen kontroll över sitt departement.

Den politiska arenan har också blivit bortkuppad från folket. Idag handlar politik om kompromisser mellan den tidigare premiärministern Beji Caid Essebsis sekulära parti Nidaa Tounes och det moderat islamistiska partiet Ennahdha. För många blir nästa val ett val mellan pest eller kolera. Mellan ett samlingsparti med över fem olika ideologier som styrs av en ”hjälte”, Essebsi, och ett parti som hotar med blodbad så fort folket reser sig. För många av mina landsmän framstår demokrati som en utopi.

Verkligheten mina vänner lever i sedan december 2010 är långt ifrån den de format i sina drömmar. I deras ögon, kroppspråk och ord märks hopplösheten. Tron på en bättre framtid försvinner dag för dag.  Kampen för demokrati har blivit alltför tröttsam och meningslös. Det har blivit mycket enklare för dem att drömma sig utomlands. De vill bort från det hemland som de egentligen älskar. De känner varken värdighet eller stolthet. Och de ser inga demokratiska framgångar.

Inlägget Jasmin Jaziri Stenberg: I Tunisien ser man inga demokratiska framgångar dök först upp på Frivärld Magasin.

Det har gått två och ett halvt år sedan den tunisiska jasminrevolutionen inledde den Arabiska våren. Ännu återstår mycket att göra på vägen mot en stabil demokrati i Tunisien, men en sak är säker: idag kan människor åtminstone prata om det.

I december 2010 brände tunisiern Mohammad Bouazizi sig själv till döds i protest mot polisens orättvisa behandling av gatuförsäljare. Hans handling blev tändgnistan för de protester mot regimerna som spred sig som en löpeld genom Nordafrika och Mellanöstern. Tunisierna själva kallar det för den värdiga revolutionen.

Tunisiens diktator Ben Ali insåg snabbt att det var omöjligt att hålla fast vid sitt ämbete och valde att lämna landet bara några veckor senare. Efter hans avgång föddes förhoppningen om att Tunisien skulle utvecklas i demokratisk riktning. I oktober 2011 genomfördes landets första fria och rättvisa val till en konstitutionsförsamling, där flera olika partier med en bredd av förslag och idéer ställde upp.

Konstitutionsförsamlingens huvudsakliga uppgift blev att författa en ny konstitution. Efter nästan ett och ett halvt år är den dock fortfarande inte beslutad. I dagarna inleds behandlingen av konstitutionsförslaget i församlingen, och om det godkänns kan kanske nya och konstitutionella val genomföras kring årsskiftet. Alla vill att konstitutionen ska bygga på konsensus men få inser att man måste vara redo att kompromissa för att nå dit.

Otåligheten bland folket växer. Men till skillnad från tiden före den arabiska våren vågar alla prata om det, som den tunisiska journalisten Farah Samti konstaterade härom månaden. Folk är vana vid att kunna ventilera sina åsikter och diskutera politiska frågor offentligt.

Det talas på gator, torg, arbetsplatser och i hemmen om islamisternas misslyckande med att tillhandahålla grundläggande behov som jobb, mat och social och juridisk rättvisa.

Missnöjet märks även tydligt i opinionen. Det nystartade partiet Nidaa Tounes är idag landets största parti i opinionsundersökningarna. Partiet är sekulärt och driver på för en konstitution på liberal grund.

Man kan ha synpunkter på Tunisiens utveckling sedan revolutionen, men man kan inte komma ifrån faktumet att det nu finns en offentlig debatt med förespråkare för olika ståndpunkter.

Genom att folket nu öppet pratar om vilken typ av regering de vill ha ökar chansen för att Tunisien fortsätter utvecklas i demokratisk och sekulär riktning. Det är genom de offentliga samtalen och diskussionerna som grunden för ett demokratiskt samhälle byggs.

Inlägget Ulrik Nilsson (M): Samtal det första steget på vägen mot demokrati dök först upp på Frivärld Magasin.

Iran har nyligen haft presidentval. Av 680 kandidater godkändes bara åtta män att ställa upp i valet. Valsegraren Hassan Rouhani har beskrivits som en reformist. Men trots ord om att få till dialog med västvärlden kommer inga större förändringar ske i Iran. Det är ayatolla Ali Khamenei som styr och ställer. Förtrycket av det iranska folket kommer fortsätta.

Människorättsaktivister fängslas och avrättas. Landets religiösa lagar ger moralpoliser rätten att trakassera och fängsla ungdomar som vill välja sin egen livsstil. Men regimen stödjer även terror och elände i sitt närområde. Bashar al-Assad får iranska vapen och material för att fortsätta slakten på sin egen befolkning i Syrien. Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza finansieras av den iranska regimen i sin krigföring mot Israel. Samtidigt strävar Iran efter kärnvapen. Ett Iran med kärnvapen skulle vara katastrofalt för regionen med risk för vapenupprustning och militära konflikter i närområdet. All hopp om fred i regionen skulle vara som bortblåst.

De diplomatiska samtalen med Iran har ännu inte gett effekt. Västvärldens ekonomiska sanktioner har skadat iransk ekonomi avsevärt men till slut är det oskyldiga människor som hamnar i kläm och inte regimens huvudpersoner i Teheran. Endast ett demokratiskt Iran kan sätta stopp på mullaregimens förtryck och terrorstöd. Sverige måste rikta en del av sitt demokratibistånd till Iran. Iranska demokrater och oppositionsgrupper behöver inte bara moraliskt, utan även finansiellt stöd för att kunna driva  arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter framåt.

Tidigare i våras var nobelfredspristagaren Shirin Ebadi i Sverige. Hennes budskap till västvärlden var glasklart – vi måste öppna upp omvärlden för det iranska folket!

Idag är det inte möjligt att söka asylvisum vid svenska ambassader. Detta försvårar för iranier att ta sig till Sverige. Vi måste göra det betydligt enklare för människor i ofria system att ta sig till tryggheten i demokratiska länder. Därför måste det vara möjligt att söka asylvisum vid svenska ambassader – det måste vara en central grundbult i svensk utrikespolitik. Det skulle skicka en tydlig signal till mullaregimen att Sverige inte accepterar regimens förtryck.

Samtidigt måste vi göra det svårare för den iranska regimen att röra sig fritt i vår värld. Sverige måste vara drivande för att fler personer i den iranska regimen ska svartlistas och förbjudas inträde i den Europeiska unionen. De människor som upprätthåller förtrycket i Iran ska inte få resa in i EU. På så sätt öppnar vi upp dörren till omvärlden för den vanlige medborgaren i Iran och slår igen den rakt i ansiktet på regimens företrädare.

Ett demokratiskt Iran är en angelägenhet för oss alla. Mullaregimen är roten till många problem och oroligheter i en region som förtjänar fred. Om vi inte stoppar ett scenario med iranska kärnvapen kommer se vi upptrappade konflikter i Irans närområde – det är varken önskvärt för det iranska folket eller omvärlden. Sverige måste göra sitt för att stödja landets demokratiska krafter.

Inlägget Bawar Ismail (LUF): Öppna dörren åt Iran! dök först upp på Frivärld Magasin.

Två fel gör inte ett rätt. Syrien är inte ett Libyen 2.0. Revolutionärerna har flytt och kvar finns ett inbördeskrig mellan regimen och den ”Fria Syriska Armen” (FSA) som enbart drabbar civilbefolkningen. Om vi i väst på allvar vill hjälpa Syrien till frihet, välstånd och demokrati måste vi sluta underblåsa motsättningarna och istället möjliggöra humanitära insatser för att underlätta flyktingströmmar.

Att Syriens president Bashar al-Assad är en diktator kan alla enas om. Såväl Freedom House, Transparency International och Reportrar utan Gränser har genomgående rapporterat om hur Assads regim förtrycker. Tortyren och bristen på yttrandefriheten var grunden för den allra första protestvågen.

Det intressanta är splittringspolitiken som Assad förde. Han matade motsättningarna mellan de olika folkliga och religiösa grupper vilket idag präglar inbördeskriget. Allt fler minoriteter känner sig hotade av rebellernas sunni-muslimska majoritet och stödjer därmed diktaturen.

Motståndsrörelsen FSA består dock inte av några änglar. Organisationen är delad i olika grupper som regerar över specifika delar av Syrien. De har delat upp landet och var och en krigar i sitt område. Den största rebellgruppen, Jabhat al Nusra, har länge varit känd för sina kopplingar till terrornätverket al-Qaida.

FSA har förvandlat inbördeskriget till en beväpnad jihad. En jihad där seden inte längre följs. Genom al-Qaida matas organisationen med nya rekryter från hela världen och tränar dem för närvarande i Libyen och Turkiet. Unga män värvas i smyg för att kriga, från den rullstolsbundne till den mest högutbildade. Kvinnor har också fått en egen typ av jihad, ”Jihad Nikah”. Det vill säga att de skickas för att offra sina kroppar (helst sin oskuld) till rebellstyrkornas soldater. FSA står mycket långt ifrån de demokratiska värderingar som revolutionen startades av.

Syrien har varit i konflikt i två år nu och här i väst försvaras tyvärr FSA allt mer. Samtidigt varnar UNICEF för att Syrien är på väg att förlora en hel generation. Över 1,8 miljoner människor har flytt sina hem på grund av kriget och flyktingströmmen är som värst i Libanon och Jordanien. Dessa grymheter är bara en bråkdel av vad som händer i Syrien. Inget kan rättfärdiga ett ställningstagande för varken rebellerna eller Assads regim. Det är den syriska befolkningen som måste få hjälp och stöd. Demokratin och mänskligt värde måste vara motorn för vårt internationella samarbete.

Syrien är det perfekta tillfället för Sverige och EU att stå upp för de ideal som vi försvarar. Vi har ett ansvar, inte mot Assads regim eller rebellerna, men gentemot den syriska befolkningen. Samarbete för att möjliggöra humanitära insatser i Syrien och för att underlätta flyktingströmmen måste därför komma till stånd. Helst med hjälp av Kofi Annans fredsplan.

Sverige och EU bör ta avstånd från FSA och rikta hjälpen till de som behöver den mest – den civilbefolkning som alltid hamnar i kläm. Militärt stöd kan vara aktuellt i olika tider, men en fiendes fiende är inte en vän.

Inlägget Jasmin Jaziri Stenberg: Syrien är inte ett Libyen 2.0 dök först upp på Frivärld Magasin.

Häromveckan deltog jag för tredje gången vid IPU:s (Interparlamentary Union) parlamentariska församling. IPU startades en gång, i likhet med FN, i syfte att arbeta för fred och demokrati. Om FN är regeringarnas internationella organisation kan IPU sägas vara parlamentens dito. Officiellt arbetar IPU för fred och samarbete mellan människor och för att stärka direktdemokratin i världen.

Det är en vacker tanke och en vacker vision. Länge var det också en sorts demokratiers förbund där diktaturer och andra skurkstater lyste med sin frånvaro. Men perspektiven har förändrats och balansen mellan närvarande och icke närvarande stater har förskjutits. Regeringsföreträdare och parlamentariker från icke demokratiska stater har funnit nya forum. Inte minst har man funnit det möjligt att använda de internationella organisationerna för sina egna syften. Det var tydligt inte minst när Ryssland och Kina hindrade ett fördömande av våldet i Syrien i FN:s säkerhetsråd – liksom att Syrien, Nordkorea och Iran nyligen blockerade ett vapenexportavtal som syftade till att förhindra export av vapen till länder som begår folkrättsbrott. Just dessa tre länder är föremål för sanktioner och har begått brott mot de mänskliga rättigheterna samt använder vapen mot den egna befolkningen. Det vill säga sådana grymheter som avtalet syftar till att förhindra.

På samma sätt använder dessa skurstater IPU. 2011 ville Venezuela, uppbackad av ickedemokratierna Iran, Kuba och Syrien avveckla skrivningar om ”rätten till fria och rättvisa val” och bara tillåta ”rätten till fria val”. Det var emellertid en strid jag vann. Men det finns också strider som jag och andra sympatisörer för demokrati har förlorat. Samma år lyckades representanter för flera ickedemokratiska stater driva igenom en resolution som förbjöd ”international involvement” såsom exempelvis internationell valövervakning. Något som var fullt möjligt för då allt för många representanter från demokratiska stater var frånvarande.

Årets möte hölls i Quito, Ecuador. Ett land som ligger på plats 137 av 179 när det gäller ekonomiskt frihet (enligt the Heritage Foundation) och plats 151 av 180 i Korruptionsindex. Landet imponerar inte heller när det gäller utveckling eller pressfrihet. Landets president, Rafael Correa, har inte gjort sig känd för att värna pressfriheten i landet men har i gengäld vurmat desto mer för Wikileaksgrundaren Julian Assange, som också beviljades asyl i Ecuador för att undslippa utlämning till Sverige där han åtalats för våldtäkt.

Med kunskap om detta och mot denna fond, lyssnade jag och andra parlamentariker till Rafael Correas inledningstal. Ett tal som skulle få vilken demokrat som helst känna sig vilse i en stenöken.

Talet genomsyrades av hyllningar till den ena diktatorn efter den andra liksom av antiamerikanism och totalitarism. Väggen bakom presidenten var dessutom prydd av både otäcka bilder och en nidbild av CIA. Under talet beskylldes de demokratiska länderna för att tala sig varma om mänskliga rättigheter utan att stå upp för dem. Vad han syftade till var inte mängden ärenden i Europadomstolen för mänskliga rättigheter eller sådant som brukar sorteras under brott mot folkrätten. Han syftade istället till Julian Assange och vad han ansåg vara omvärldens liknöjdhet inför Julian Assanges situation. Han likställde det med kolonialism. I nästa andetag pratade han om sin nyfunna vän, Mahmoud Ahmadinejad, Irans president. Han var ilsken över att omvärlden kritiserat denna vänskap då han anser att han inte måste be omvärlden om tillåtelse för att ha vänner. Han får ha vilka vänner han vill. Ofräscht? Ja, mycket.

Men så går det till: Demokratiska organisationer kidnappas av totalitära skurkstater som använder dem för att blockera förslag som inte passar deras syften samt för att driva igenom sådant som de själva kan dra nytta av. I dessa organisationer skaffar de sig också nya vänner från andra skurkstater som de kan samarbeta med. Och allt detta är möjligt då det är allt vanligare att representanterna från de demokratiska länderna uteblir. Demokrati är bräckligt. Den kräver närvaro och ett ständigt försvarande. Dagordningen definieras av dem som är på plats.

Därför är det viktigt att representanter från demokratier tar sin plats i de internationella organisationerna och att de där utövar sitt inflytande.

Inlägget Ulrika Karlsson (M): Demokratiska organisationer kidnappas av skurkstater dök först upp på Frivärld Magasin.

Det som framgick i debatten ”Förändringar på Kuba – bedrägeri eller äkta reformer?” (anordnad av KD och KIC i förra månaden) var bland annat att de förändringar som visas upp från Kuba är kosmetiska. Att leva på Kuba idag och samtidigt förespråka demokrati eller arbeta för mänskliga rättigheter är förenat med stor fara.

Sommaren 2010 var jag på solidaritetsresa till Kuba. I Havanna kunde man känna att motståndet mot regimen växer, främst på internet, detta trots en begränsad tillgång till internet. Den stora frågan är om man ska våga blogga eller inte på Kuba. Yoani Sánschez är regimkritisk. Men hennes blogg handlar ändå till största del om hennes vardag på Kuba.

För några år sedan började Fidel Castro själv blogga (eller rättare sagt ge reflektioner på historien och nutiden). Vissa bloggar själva, andra uttrycker sig i kommentarsfältet, Castro tillåter inte kommentarer på sin blogg, det gör däremot Yoani Sánschez och dessa har lyckats skapa en politisk debatt av ett slag som gör regimen nervös och osäker.

Jag vill uppmana alla som tar sig till Kuba för att studera hur ”en bättre värld är möjlig” att också besöka någon av de många demokrater som finns på ön. De som förlorat sitt jobb för sina åsikter skull. De vars barn inte har samma rättigheter som andra till högre utbildning. De familjer vars män och fäder fängslats för att de vill ha en folkomröstning för att ändra grundlagen så att fria val kan hållas. De som blir slagna och hånade inför sina grannar. De som dagligen övervakas av säkerhetspolisen och kommittéerna för revolutionens försvar. Eller varför inte bara besöka vanliga kubaner vars liv kretsar kring hur de ska få mat på bordet, drabbade av en hejdlöst ineffektiv planekonomi?

Sommaren 2010 landsförvisades politiska fångar från Kuba till Spanien. Vissa har lyft fram att situationen på Kuba förbättrats, detta är inte fallet. Att landsförvisa fångar är långt ifrån samma sak som att släppa dem fria och deportationer är inte något steg mot ett friare Kuba. Fortfarande lever alla systemkritiker och deras familjer under en oerhörd press från regimen. Det förekommer att regimen organiserar upplopp mot oliktänkande, barnen får offentligt i skolorna stå till svars för att deras föräldrar är ”farliga” personer, det händer att dissidenter, eller barn till dem, relegeras eller förvägras utbildningsplatser.

Kristdemokraterna är bekymrade över situationen för politiska fångar och att deras möjlighet att leva i frihet enbart handlar om ett liv i landsflykt i Spanien. Varken Röda Korset eller Amnesty International kan besöka fängelserna. Organisationen Human Rights Watch har rapporterat att det finns tillfällen där oppositionella har dömts bakom stängda dörrar i militära domstolar.

Innan Europa fortsätter att mjuka upp relationerna med Kuba är det viktigt att regimen påbörjar en verklig förändringsprocess. Regimen måste vidta konkreta åtgärder innan relationen till Kuba kan normaliseras ytterligare. Det är absolut nödvändigt att kubanska myndigheter tillåter fri etableringsrätt för politiska partier och organisationer i det civila samhället. Kuba undertecknar konvention efter konvention men det inga tecken på att regimen har för avsikt att börja tillämpa konventionerna.

Efter Kubas rapportering till FN:s råd för mänskliga rättigheter fick man ett tiotal specifika förslag på förändringar för att främja mänskliga rättigheter i landet. Dessa förkastades totalt. Denna förnekelse från den kubanska regimen visar tydligt att den gjort sitt val och inte är öppen för kritik eller reformer.

Det är extremt viktigt att alla initiativ och försök till att demokratisera Kuba som kommer från kubanerna själva får ett massivt stöd från omvärlden. Fakta är att vanliga medborgare på Kuba är helt isolerade från omvärlden. De saknar all relevant information om läget i landet och har ingen möjlighet till en öppen och demokratisk samhällsdialog.

Inlägget Caroline Szyber (KD): Omvärlden måste kräva reella förändringar från Kuba dök först upp på Frivärld Magasin.

Nyligen nåddes vi av beskedet att Venezuelas president Hugo Chavez avlidit. Det tog inte lång tid innan hyllningskören i de svenska medierna var igång. I Aftonbladet skrev Kalle Malmqvist att Chavez är ”… en av de största frihetshjältarna” och kallade honom för ”… den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet…” (Ab 6/3). Dagens Nyheters Erik de la Reguera stämde in i kören och skrev att Chavez länge var ”den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg” (DN 6/3).

Också den partipolitiska vänstern, med utrikespolitiske talespersonen Hans Linde i spetsen, talade i varma ordalag om Chavez styre och klargjorde att ”det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd”.

Denna bild av Hugo Chavez är dock långt ifrån sanningen. Som ung kristdemokrat blir jag djupt bekymrad när personer på Sveriges största dagstidningar och ledande företrädare för våra riksdagspartier talar sig varma för en politiker som starkt bidragit till att inskränka sin befolknings grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Chavez-regeringen talade visserligen ibland om vikten av mänskliga rättigheter men i praktiken betydde det ofta det motsatta. En rapport från UD (2010) konstaterar exempelvis: ”Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer allvarliga kränkningar, såsom utomrättsliga avrättningar och tortyr, begångna av landets säkerhetsstyrkor.”

Även situationen vad gäller press och media är djupt problematisk i Venezuela. Organisationen Freedom House – som varje år mäter graden av pressfrihet i världens länder – beskriver landet som ”not free”, vilket är sämst på mätskalan. Detta placerar Venezuela i samma liga som Zimbabwe och Ryssland.

Under sin tid som president har Chavez också allierat sig med några av världens värsta diktaturer, såsom Iran och Kuba. Där fängslas människor för sina åsikters skull och inget rättssystem värt namnet existerar.

Mot bakgrund av detta blir de ovan nämnda tongångarna i svenska medier mycket osmakliga. Att vänsterpersoner väljer att hylla politiker som har ett dåligt ”track record” vad gäller grundläggande fri- och rättigheter är i och för sig inget nytt. Olof Palmes resa till Castros Kuba under 1970-talet är ett exempel på detta. Att Lars Ohly kallade sig ”leninist” så sent som på 1990-talet är ett annat.

Vänstern kritiserar gärna USA och Israel – som av Freedom House rankas som helt fria länder och solida demokratier – men talar sig i samma andetag varma för den fina sjukvården på Kuba eller de ”sociala framsteg” som gjorts i Venezuela. Detta tyder på en grumlig demokratisyn. Att kränka mänskliga fri- och rättigheter är tydligen inget större problem i vänsterns värld, så länge det görs för ett socialistiskt syfte.

Att det fortfarande år 2013 kan finnas politiska krafter i Sverige som resonerar på detta sätt – och som både betraktas som rumsrena och respektabla – är för mig skrämmande. Har vi verkligen inte lärt oss mer av historien?

Vi unga kristdemokrater vill se en värld där alla människors medfödda och okränkbara värde respekteras, oavsett var på jorden man råkar bo. Det kan aldrig vara okej att kränka grundläggande fri- och rättigheter oavsett vilket syftet är.

Frågan är om vänstern någonsin kommer att komma till denna insikt?

Inlägget Aron Modig (KDU): Har vi inte lärt oss mer av historien? dök först upp på Frivärld Magasin.