DEBATT Assad är en diktator, men motståndsrörelsen är inte heller några änglar. Sverige och EU bör ta avstånd från FSA och rikta hjälpen till de som behöver den mest – den civilbefolkning som alltid hamnar i kläm, skriver Jasmin Jaziri Stenberg från Liberala Studenter.
Två fel gör inte ett rätt. Syrien är inte ett Libyen 2.0. Revolutionärerna har flytt och kvar finns ett inbördeskrig mellan regimen och den ”Fria Syriska Armen” (FSA) som enbart drabbar civilbefolkningen. Om vi i väst på allvar vill hjälpa Syrien till frihet, välstånd och demokrati måste vi sluta underblåsa motsättningarna och istället möjliggöra humanitära insatser för att underlätta flyktingströmmar.
Att Syriens president Bashar al-Assad är en diktator kan alla enas om. Såväl Freedom House, Transparency International och Reportrar utan Gränser har genomgående rapporterat om hur Assads regim förtrycker. Tortyren och bristen på yttrandefriheten var grunden för den allra första protestvågen.
Det intressanta är splittringspolitiken som Assad förde. Han matade motsättningarna mellan de olika folkliga och religiösa grupper vilket idag präglar inbördeskriget. Allt fler minoriteter känner sig hotade av rebellernas sunni-muslimska majoritet och stödjer därmed diktaturen.
Motståndsrörelsen FSA består dock inte av några änglar. Organisationen är delad i olika grupper som regerar över specifika delar av Syrien. De har delat upp landet och var och en krigar i sitt område. Den största rebellgruppen, Jabhat al Nusra, har länge varit känd för sina kopplingar till terrornätverket al-Qaida.
FSA har förvandlat inbördeskriget till en beväpnad jihad. En jihad där seden inte längre följs. Genom al-Qaida matas organisationen med nya rekryter från hela världen och tränar dem för närvarande i Libyen och Turkiet. Unga män värvas i smyg för att kriga, från den rullstolsbundne till den mest högutbildade. Kvinnor har också fått en egen typ av jihad, ”Jihad Nikah”. Det vill säga att de skickas för att offra sina kroppar (helst sin oskuld) till rebellstyrkornas soldater. FSA står mycket långt ifrån de demokratiska värderingar som revolutionen startades av.
Syrien har varit i konflikt i två år nu och här i väst försvaras tyvärr FSA allt mer. Samtidigt varnar UNICEF för att Syrien är på väg att förlora en hel generation. Över 1,8 miljoner människor har flytt sina hem på grund av kriget och flyktingströmmen är som värst i Libanon och Jordanien. Dessa grymheter är bara en bråkdel av vad som händer i Syrien. Inget kan rättfärdiga ett ställningstagande för varken rebellerna eller Assads regim. Det är den syriska befolkningen som måste få hjälp och stöd. Demokratin och mänskligt värde måste vara motorn för vårt internationella samarbete.
Syrien är det perfekta tillfället för Sverige och EU att stå upp för de ideal som vi försvarar. Vi har ett ansvar, inte mot Assads regim eller rebellerna, men gentemot den syriska befolkningen. Samarbete för att möjliggöra humanitära insatser i Syrien och för att underlätta flyktingströmmen måste därför komma till stånd. Helst med hjälp av Kofi Annans fredsplan.
Sverige och EU bör ta avstånd från FSA och rikta hjälpen till de som behöver den mest – den civilbefolkning som alltid hamnar i kläm. Militärt stöd kan vara aktuellt i olika tider, men en fiendes fiende är inte en vän.