REPLIK Yttrandefrihet är inte nog för att tala om en spirande demokrati i Tunisien. Det menar Jasmin Jaziri Stenberg (Liberala studenter) i en replik till Ulrik Nilsson (M).
Två och ett halvt år efter Jasminrevolutionen har inte mycket ändrats i Tunisien. Demokratiseringen är en lång process och vägen dit väldigt svår. Ibland måste länder genomgå ett flertal revolutioner för att nå till demokrati. Att säga att Tunisien redan är på väg dit är fortfarande för tidigt! Att göra en sådan bedömning baserad på ökande yttrandefrihet, som Ulrik Nilsson gör (20/8), är ett ännu större misstag. Historien i Algeriet har visat oss annorlunda.
För två och ett halvt år sedan tog mina landsmän, min familj, mina vänner och mina bekanta över gatorna för sin frihet, rätt till arbete och framförallt för sin värdighet. De ville göra sig fria från förtryck i hopp om en värdig framtid. De fick bort diktatorn Ben Ali genom en militärstatskupp.
Ben Ali valde att inte lämna landet och försvaret valde att inte ta över makten. Mina landsmän genomförde en värdighetsrevolution. De drömde om att bygga ett land där alla får samma grundläggande möjligheter, där alla skapar sina egna liv. De ville känna värdighet, känna att de är kapabla att forma sig själva. De ville vara stolta över sig själva.
Idag har tunisier vunnit en sak: yttrandefriheten. Demokrati kan förvisso inte byggas utan yttrandefrihet, men själv utformar den inte demokratin. Algeriet är ett utmärkt exempel på det. Algerier fick gärna prata politik på gator och torg under och efter 1990-talets inbördeskrig. Och de har hållit rättvisa val. Idag har det blivit annorlunda. Människor trakasseras om de höjer sina röster. Politik är ett förbjudet ämne. Abdelaziz Bouteflika återinförde diktaturen i Algeriet.
I Tunisien är inte yttrandefriheten heller inte så säkrad som det kan låta. Vi får inte glömma de tre oppositionella som skjutits till döds på öppen gata: Lotfi Nagdh, Chokri Belaid och Mohamed Brahmi. Vi får inte glömma att kritiker mordhotas varje dag. Det handlar om journalister, politiker och människorättsaktivister som är Tunisiens garanter för demokratin. Vi får inte heller glömma att en lista över personer att mörda sprids på sociala medier. Vi får inte heller glömma Tunisiens inrikesministers tal efter det sista mordet: han har ingen kontroll över sitt departement.
Den politiska arenan har också blivit bortkuppad från folket. Idag handlar politik om kompromisser mellan den tidigare premiärministern Beji Caid Essebsis sekulära parti Nidaa Tounes och det moderat islamistiska partiet Ennahdha. För många blir nästa val ett val mellan pest eller kolera. Mellan ett samlingsparti med över fem olika ideologier som styrs av en ”hjälte”, Essebsi, och ett parti som hotar med blodbad så fort folket reser sig. För många av mina landsmän framstår demokrati som en utopi.
Verkligheten mina vänner lever i sedan december 2010 är långt ifrån den de format i sina drömmar. I deras ögon, kroppspråk och ord märks hopplösheten. Tron på en bättre framtid försvinner dag för dag. Kampen för demokrati har blivit alltför tröttsam och meningslös. Det har blivit mycket enklare för dem att drömma sig utomlands. De vill bort från det hemland som de egentligen älskar. De känner varken värdighet eller stolthet. Och de ser inga demokratiska framgångar.
