Pyongyang, Nordkorea.
NORDKOREA Upptrappningen av konflikten mellan Nordkorea och omvärlden har riktat nytt ljus mot landet. Ambassadör Percy Westerlund har mångårig erfarenhet av Nordkorea och ger här en djuplodande analys av det aktuella läget.
Den senaste tidens upptrappning av konflikten mellan Nordkorea och omvärlden har fått många att undra om den nye unge ledaren i Pyongyang, Kim Jong-Un, är spritt språngande galen. Våldsamma hot och utfall mot USA och Sydkorea har gjort att även erfarna observatörer bekymrat varnat för att enstaka missgrepp eller missförstånd skulle kunna leda till krigshandlingar och en utveckling bortom kontroll. Den nordkoreanska retoriken hamrar in budskapet att krig är nära förestående och att man nu ska göra upp räkningen med USA en gång för alla. Många undrar nog hur Nordkorea, ett isolerat land med uppenbara problem att klara landets elementära försörjningsbehov, kan ens tänka tanken att påbörja krig med USA.
Den utlösande faktorn till dagens kris var, precis som flera gånger tidigare, gemensamma militärövningar som genomförs av amerikanska och sydkoreanska stridskrafter. Nordkoreanerna säger sig uppfatta dessa manövrar som förberedelse till angrepp. De skärpta FN-sanktionerna vad gäller handel med känslig teknologi har också uppenbarligen uppfattats som provocerande i Pyongyang.
Nordkoreas uppträdande brukar följa ett mönster vid dessa återkommande krissituationer. Efter hand har omvärlden vant sig vid att det hotfulla bullret från Pyongyang som regel inte följts av handling. Men aggressiviteten i tonfallet är denna gång uppseendeväckande även med nordkoreanska mått mätt. Man har också vidtagit en del konkreta åtgärder för att understryka att man menar allvar. Kommunikationerna till syd vid demarkationslinjen har brutits, något som kan vara allvarligt vid en akut krishantering. Nordkorea har vidare utvisat de sydkoreanska arbetarna vid den gemensamma industriparken Kaesong. Pyongyang har också uttalat att utländska diplomater bör överväga att lämna landet för att undvika krigets konsekvenser, ett råd som också givits generellt till utlänningar i Sydkorea. Till yttermera visso har Nordkorea sagt upp stilleståndsavtalet från Koreakriget 1953. Allt detta låter onekligen olycksbådande.
Det är naturligtvis svårt att veta vad som sker i Pyongyang och hur Kim Jong-Un och hans rådgivare tänker. Men trots den stegrade dramaturgin överensstämmer landets agerande i grunden med mönstret från tidigare kriser. Drivkraften och målet för agerandet är också i grunden samma som tidigare. Samma kort spelas ut som vid tidigare omgångar av denna form av maktpolitisk poker.
Bakgrunden till dessa kriser är landets ekonomiska nedgång och isolering från omvärlden. Faktum är att Nordkorea länge var mer välmående än Sydkorea, men ekonomin kom efter hand att möta många av de problem som kännetecknade övriga kommunistiska ekonomier. Förfallet accelererade efter beskyddarmakten Sovjetunionens kollaps och Nordkorea är nu ett av regionens fattigaste länder. De allt knappare resurserna har dock i hög grad förbehållits landets militär och Nordkorea har alltjämt världens fjärde största stående armé. Utbildningsväsende och forskning har också hållit relativt hög nivå och Nordkorea har trots sin isolering lyckats utveckla nukleär- och missilteknologi på en nivå som skapat oro i regionen och annorstädes.
Meningarna är delade om hur långt Nordkorea kommit i framställandet av kärnvapen. Man har vid flera tillfällen genomfört kontrollerade kärnvapensprängningar samt missiluppskjutningar med blandat resultat. Missilteknologin är avancerad och lär ha exporterats till bland annat Pakistan och Iran. Nordkorea har officiellt tillkännagivit att man har kärnvapen, vilket också betecknats som sannolikt av IAEA. Det är däremot osäkert om man lyckats ”miniatyrisera” laddningarna tillräckligt för att göra dem raketburna.
Den militanta retoriken, tillgången till kärnvapen och Nordkoreas slutenhet är verksamma ingredienser i den typ av diplomatiskt vågspel som Nordkorea med viss framgång bedrivit i decennier. Kärnvapenhotet har helt enkelt givit landet ett ”nuisance value” som man utnyttjat effektivt. I mitten av 90-talet var oron stor över den verksamhet som Nordkorea bedrev vid forskningsstationen Yongbyon, där man med hjälp av magnoxreaktorer förmodades tillverka klyvbart bränsle för kärnvapen. För att förhindra detta tog president Clinton initiativ till ett ramavtal med Nordkorea, som gick ut på att USA tillsammans med Japan och Sydkorea skulle finansiera byggandet av två lättvattenreaktorer i Nordkorea i utbyte mot att man frös verksamheten vid Yongbyon. Projektet, som gick under akronymen KEDO, fick efter hand stöd av EU och ett halvdussin länder runt världen, men mötte starkt motstånd av republikanerna i USA:s kongress. Projektet avslutades 2006 med hänvisning till att Nordkorea brustit i genomförandet av sina åtaganden.
År 1998 valdes oppositionspolitikern och medborgarrättskämpen Kim Dae-Jung till Sydkoreas president. Han bröt med den tidigare isoleringspolitiken gentemot Nordkorea och började istället ta initiativ till kontakter och samarbete på bred front, den så kallade ”solskenspolitiken”. Genom nära samverkan med och bistånd till det slutna landet skulle man försöka bidra till mer öppenhet och reformer, ungefär som skett i Östeuropa och Kina. I juli år 2000 gjorde Kim till exempel ett uppmärksammat besök i Pyongyang för att främja sin politik. Att den åldrige Kim Dae-Jung kom till Nordkorea för att förbättra relationerna sågs säkert som en prestigefull framgång i Pyongyang. Att besöket dessutom ledde till ytterligare värdefullt bistånd gjorde inte saken sämre.
Kärnvapenhotet bidrog även till att många andra länder följde Kim Dae-Jungs uppmaning till bistånd och samarbete med Nordkorea. Man ville gärna på olika sätt stärka banden och dialogen med Pyongyang för att på sikt bidra till landets normalisering. Jag själv fick som ansvarig direktör i EU-kommissionen förhandla med Nordkorea om olika former av humanitärt bistånd samt deltog i den politiska dialog som EU inledde med landet. Kulmen på dessa kontakter var för min del när jag som bisittare till utrikeskommissionären Chris Patten fick delta i Göran Perssons omtalade resa till Nordkorea under det svenska EU-ordförandeskapet i maj år 2001.
Bakgrunden till besöket var att Kim Dae-Jung i december år 2000 besökt Stockholm och Göran Persson efter det att han i Oslo mottagit Nobels fredspris. Kim bad Persson att besöka Pyongyang under ordförandeskapet av flera skäl. Dels ville han att Persson skulle bidra till att motverka en nordkoreansk överreaktion på den nyvalde president Bush något mer skeptiska koreapolitik, dels ville han att den svenske statsministern skulle uppmuntra Kim Jong-Il att gengälda det besök som Kim Dae-Jung gjort i Nordkorea under den gångna sommaren.
Perssons samtal med Kim Jong-Il, som varade sammanlagt fem timmar, gav en intressant inblick i den nordkoreanska föreställningsvärlden. Kim visade sig var förvånansvärt välinformerad om amerikansk politik och han var förhållandevis nyanserad, till och med självkritisk i vissa avseenden. Han erkände utan omsvep att den ekonomiska politiken behövde reformeras. Han sade sig leta efter förebilder och hade flera gånger besökt Kina. Nordkorea uppgavs också behöva en bättre utbildade byråkrati för ändamålet (nordkoreanska tjänstemän inbjöds senare på studieresor till EU-länder). Exporten av missilteknologi kunde omprövas, men endast om västvärlden kunde erbjuda ekonomisk kompensation som motsvarade exportbortfallet. Jag frapperades också av att Kim endast hade två bisittare under den formella delen av samtalen, nämligen en tolk samt chefen för UD:s Nordamerikaavdelning. Det speglar förmodligen vad som är det övergripande målet för nordkoreansk utrikespolitik, nämligen ett fredsavtal och en normalisering av förbindelserna med USA.
USA har nu som tidigare satt nukleär nedrustning som ett villkor för att återuppta en dialog med Nordkorea. Man hoppas uppenbarligen att Kina ska utöva ett välgörande inflytande på Pyongyang. Kinas stöd är avgörande för Nordkorea och i Beijing verkar man vara irriterad över sin skyddslings uppträdande. Men det är osannolikt att Kina skulle ta risken att undergräva den nordkoreanska regimen. En nordkoreansk kollaps skulle sannolikt medföra ökat amerikanskt inflytande i vad Beijing betraktar som en kinesisk intressesfär.
Nordkorea ställer sig inte oväntat negativt till kravet på avskaffande av kärnvapnen. Kärnvapnen utgör regimens enda egentliga förhandlingskort, som man knappast vill avhända sig. Man vet också att tidigare amerikanska administrationer till slut medverkat i dialog trots att detta villkor ej uppfyllts, utrikesminister Albright besökte till och med Pyongyang i oktober år 2000 för samtal med Kim Jong-Il. Möjligen räknar man också med att USA för tillfället har fullt upp med Afghanistan och Iran och därför har intresse av att dämpa krisen på Koreahalvön.
Militära skärmytslingar kan komma att inträffa, särskilt i de kustnära havsområden där gränsdragningen är omstridd. Men det finns ingen anledning tro att Nordkorea skulle riskera sin egen utplåning genom fullskaligt angrepp mot syd. Förmodligen kommer USA till slut att medverka i en dialog, troligen inom ramen för de så kallade sexpartssamtalen (USA, Nordkorea, Sydkorea, Japan, Kina och Ryssland). Detta forum tillkom på initiativ av President Bush för att undvika bilaterala förhandlingar innan kärnvapenfrågan lösts. Även den nyvalda konservativa sydkoreanska presidenten, Park Geun-Hye, har anslagit ett mjukare tonläge och sagt sig vara öppen för dialog.
Frågan är om det finns något alternativ till dialog om man vill påverka Nordkorea. Landet har begränsat samröre med omvärlden och har tidigare visat sig kapabelt att överleva i total isolering. Sanktioner av olika slag får därför begränsad effekt. Det sämsta alternativet vore sannolikt att Nordkorea än en gång slöt sig inom sitt skal, oåtkomligt för omvärldens insyn och kontroll.
