USA När det begav sig förra gången var förväntningarna på Obama oerhört höga. Nu skulle det bli förändring, ”change”. Men sedan kom mycket annat att hända. Finanskrisen övergick till en segdragen lågkonjunktur. Representanthuset fick en republikansk majoritet bara två år in i Obamas mandatperiod. Det stora grälet om statsskulden utbröt och politiken kom i många fall att förlamas.
Kommer det att gå bättre den här gången? Om vi svenskar hade fått rösta i valet hade Obama kammat hem en överväldigande majoritet, kanske 70 eller 80 procent. Många svenskar känner nog därför att valet gick väl, men förväntningarna på vad som kan åstadkommas bör hållas på en låg nivå.
Under kampanjen har Obamas kritiker sagt att han vill mer än vad han kan, att han inte vet hur man lotsar igenom politiska förslag i kongressen. Också på utrikespolitikens område har framgångarna varit måttliga.
Det som gör att vi inte ska hoppas för mycket, eller oroas, beroende på vilka sympatier vi har för den omvalde presidenten, är att utmaningarna tyvärr ser likadana ut idag som igår.
Samtidigt med presidentvalet har det också varit val till kongressen där inga större förändringar skedde. Representanthuset kommer att fortsätta ha en republikansk majoritet där Tea Party-falangen är i allt väsentligt återvald. Hittills har Obama inte lyckats skapa enighet om hur statsbudgeten ska saneras. Nu ställs han inför samma uppgift igen, och spelplanen har inte förändrats.
På den världspolitiska scenen är utmaningarna också desamma. Kriget i Afghanistan fortgår. Iran har inte vikit en tum från sitt kärnvapenprogram. Den muslimska världen är fortfarande djupt misstänksam mot allt USA gör. Förhållandet till Ryssland som skulle förbättras genom att Obama skulle trycka på ”reset-knappen” har inte heller förändrats. Ingenting har heller hänt när det gäller förhandlingarna mellan Israel och palestinierna.
Nu vet vi inte om någon annan president hade lyckats bättre under den gångna mandatperioden eller om Mitt Romney skulle ha bemästrat framtiden bättre. Även om USA:s president är världens mäktigaste politiker är hans handlingsförmåga begränsad, oavsett vem han är.
De kommande fyra åren kommer således sannolikt att se likadana ut som de vi nyss har upplevt om inte initiativkraften från Vita husets sida ökar. Det som talar för att det ändå kan hända något är att Obama inte behöver bry sig om att bli återvald. Nu öppnar sig en möjlighet att driva kontroversiella frågor. Nästa provvalscirkus drar igång på våren 2016 men redan under sommaren 2015 kommer potentiella efterträdare att vilja ge sig till känna. Det ger Obama åtminstone två år av regentskap då han inte behöver snegla på opinionsmätningar.
För övrigt tycker jag att man i rättvisans namn också bör påpeka att Mitt Romney trots att sympatierna för honom i vårt land är synnerligen låga hade varit en bra president – för oss. Vad som allt för sällan förklaras i svenska medier är att det är republikanerna som är USA:s frihandelsvänliga parti och att Sverige är ett land som lever på handel. Obama har under kampanjen berömt sig för att ha ”räddat” den amerikanska bilindustrin med statliga subventioner och på så sätt försämrat förhållandena för utländska biltillverkare, t.ex. Volvo.
Med Mitt Romney hade subventionspolitiken avvecklats, till glädje för små exportberoende länder som Sverige. Med detta sagt gratulerar Frivärld ändå Barack Obama till valsegern och önskar lycka till.
