Foto: Christopher Dilts/Obama for America
USA Obamas seger kan komma att bli en historisk milstolpe. Obamas reformer kan markera en värderingsmässig omsvängning av ett slag som USA sällan skådat förut, menar Anders Edwardsson.
Min analys är att de vartannat år återkommande valen här i USA det kommande decenniet i ännu större grad än det just avslutade presidentvalet kommer att bli vägval. Och redan Obamas seger kan komma att bli en historisk milstolpe. Införandet av extensiva välfärdssystem som försäkringssystemet Obamacare får ty sina konsekvenser.
Jag medger gärna att jag inte bara trodde utan också hoppades att Mitt Romney skulle vinna presidentvalet i USA. Min övertygelse – såhär i efterhand skall erkännas nog lätt förstärkt av egna ideologiska övertygelser – var att amerikanernas historiska tillit till kapitalism, egenmakt och begränsad offentlig makt skulle överflygla de mer europeiska ideal som Barack Obama företräder.
Nu blev det inte så. Och som fast bosatt i det stora landet i väst måste jag säga att detta svider dubbelt. Dels för att det aldrig är roligt att få fel, dels för att jag emigrerade för att komma bort ifrån just den politik som demokraterna här i USA står för. Från ett mer akademiskt, historiskt perspektiv är dock det som nu händer i USA likväl av högsta intresse och därför väl värt att följa i detalj. Det som kan hända här de kommande åren är nämligen inget mindre än ett monumentalt värderingsskifte.
Amerikanerna har sedan 1960-talet försökt leva i två världar. Å ena sidan har en bastant befolkningsmajoritet hållit fast vid de traditionella ekonomiskt liberala och socialt, kulturellt konservativa värderingar som en gång formade USA och gjorde det till världens rikaste och mäktigaste land. Å den andra har politiker sedan 1930-talets New Deal undan för undan infört en allt mer omfattande välfärdsstat, samtidigt som de låtit USA agera världspolis.
Dessa storheter har dock i längden visat sig oförenliga. Traditionell ekonomisk liberalism förutsätter nämligen för att fungera långsiktigt låga skatter och relativt få regleringar, medan välfärdsstaten och supermaktsstatusen kostat ständigt växande summor och medfört en lika stadigt accelererande regleringsbörda.
I decennier kunde politiker till både vänster och höger neutralisera den ekonomiska paradoxen i denna ekvation genom att låna, samtidigt som allt fler lagar och regleringar implementerades. De ackumulerade underskott och den tillväxthämmande byråkrati detta skapade ledde dock i slutändan – bland annat genom en socialpolitiskt motiverad subventionering av den amerikanska bostadsmarknaden – fram till finanskrisen 2008.
Sedan dess har debattens vågor gått höga om vad som bör göras. Till höger har republikanerna hävdat att budgetunderskotten kan elimineras och de militära utgifterna samtidigt hållas uppe utan neddragningar på stora välfärdsprogram som Social Security genom tillväxtstimulerande skattesänkningar. Och till vänster har demokraterna lika verklighetsföraktande försökt ge sken av att alla problem kan lösas bara man höjer skatterna för de rika.
Den förra felberäkningen präglade som bekant George W. Bush presidentskap och dominerar fortfarande bland republikanerna, medan den senare inbillningen – när dammolnen kring tisdagens val så småningom lagt sig – garanterat kommer att framstå som en viktig förklaring till Barack Obamas omval. Med en statsskuld större än landets totala BNP har dock USA nu nått till vägs ände och amerikanerna kommer under kommande år att tvingas välja väg mot framtiden. Och frågan blir vilka värderingar som visar sig segast: Amerikanernas traditionella längtan efter frihet, eller deras relativt nyfödda traktan efter offentliga trygghetssystem?
Min analys är att de vartannat år återkommande valen här i USA det kommande decenniet i ännu större grad än det just avslutade presidentvalet kommer att bli vägval. Och redan Obamas seger kan komma att bli en historisk milstolpe. Införandet av extensiva välfärdssystem som försäkringssystemet Obamacare får ty sina konsekvenser.
Svenskarna var exempelvis så sent som på 1960-talet ett överlag exceptionellt laglydigt, hårt arbetande och på många andra sätt mycket lutheranskt folk. Under detta decennium började dock staten på allvar att införa och/eller bygga ut olika bidragssystem. Och redan mindre än tjugo år senare, 1979, klagade en av välfärdsstatens främsta påskyndare Gunnar Myrdal på att Sverige förvandlats till ”en nation av fifflare” som bara skatteplanerade och bidragsmaximerade.
Då amerikaner lika lite som svenskar kan antas vara immuna mot de frestelser som olika välfärdssystem erbjuder finns därför risken att USA under Obama nu på allvar fastnar i samma snara som många europeiska länder, med ständigt stigande skatter som underminerar den ekonomiska tillväxt som skulle krävas för att kunna möta ständigt nya krav från allt fler grupper på ökade sociala utgifter.
Att Barack Obama blev omvald samtidigt som republikanerna stärkte sin ställning i Kongressen kommer alltså nu slutligen att ställa frågan om hårda besparingar eller fortsatt spenderande på sin spets. Frågan blir därför hur amerikanerna kommer att reagera på detta påtvingade värderingsval. Och om man tittar på vad det kommer att betyda i praktiken för folk på gatan inser man vidden av utmaningen.
Amerikanerna älskar nämligen fortfarande sin personliga frihet. Obama kommer under de kommande åren dock bland annat att kräva att skatterna höjs, att föra en politik som höjer priserna på energi (i synnerhet bensin) och att öka det byråkratiska krånglet. Samtidigt kommer Obamacare att troligen att etablera sig så pass att systemet – likt alla andra ”gratis” håvor – i praktiken blir omöjligt att avskaffa. Och denna provocerande utveckling har faktiskt redan börjat.
Redan vid det kommande nyårsskiftet hotar nämligen nu rejäla skattehöjningar och stora nedskärningar på både sociala och militära utgifter. Detta enligt ett avtal som ingicks häromåret mellan Vita Huset och republikanerna och kommer att träda i kraft automatiskt om de två partierna de kommande veckorna inte kan komma överens om något annat (och det finns just nu inte mycket som tyder på detta). Och dessa ingrepp är ändå små i jämförelse med de rent drakoniska hugg som långsiktigt krävs för att nå budgetbalans.
Vem som kommer att vinna denna dragkamp och om USA kommer att hålla fast vid sin traditionella, liberalkonservativa kultur eller bli mer av en europeisk högskatte- och välfärdsstat är därför just nu omöjligt att säga. Som jag skrev inledningsvis trodde jag att denna motsättning redan skulle fälla Obama. Amerikanerna valde dock genom att låta honom sitta kvar och samtidigt ge republikanerna förnyat förtroende i Kongressen än en gång att stoppa huvudet i sanden. Men, dessa dagar är nu alltså definitivt förbi.
Min avslutande gissning blir därför att Barack Obamas andra presidentperiod kommer bli en lång, svår och rörig dags färd mot natt och att USA om fyra år – om världsekonomin inte genom ett under repar sig på egen hand – kommer att befinna sig i ett ännu sämre läge än efter hans första. Och med tanke på hur illa det redan är så är detta sannerligen inte något uppmuntrande scenario. Så jag hoppas att jag får fel, igen.
