Vi har vetat om faran med rökning i 50 år. Men alla slutade inte röka samtidigt. I stället var det välutbildade höginkomsttagare som fimpade först. På sätt skapades en hälsoklyfta.
Det är en ofta ignorerad poäng att framsteg nästan alltid orsakar skillnader. Alla går inte framåt i exakt samma takt. Per definition måste någon vara den första som drar nytta av ny kunskap. Och då uppstår ojämlikheter. Men det hade naturligtvis varit absurt att hindra medelklassen att sluta röka, bara för att alla andra inte gjorde det samtidigt.
Angus Deaton
Princeton University Press, 2013
Resonemanget är hämtat från Angus Deatons nya bok The great escape – health, wealth and the origins of inequality. Deaton är professor i nationalekonomi vid Princeton, och en av världens främsta experter på att mäta fattigdom.
Vissa delar av världen har gått före när det gäller att bekämpa fattigdom och ohälsa. Men hela världen är nu på rätt väg. Titeln anspelar inte bara på en klassisk film utan också på det faktum att människan äntligen har kunnat ta sig ur den inlåsning i misär och ohälsa som varit vår lott sedan Adam och Eva.
Människans liv har blivit ofattbart mycket bättre de senaste decennierna. Världsfattigdomen håller på att utrotas. Det finns inte ett enda land i hela världen där spädbarnsdödligheten är högre än 1950. Europeiska män födda på 1970-talet är i snitt tolv centimeter längre än de som föddes drygt 100 år tidigare. Indien har idag en längre förväntad livslängd än vad Skottland hade år 1845, trots att indierna har en snittinkomst i nivå med Storbritanniens 1860-tal.
Att Deaton är en sifferman av rang märks i boken, som är full med statistik och alternativa mått och begrepp. Ett exempel är att mäta en människas inkomst över hela livet i stället för som vanligt över ett år. En amerikansk livsinkomst är i snitt mer än 200 gånger högre än den kongolesiska motsvarigheten.
Ett för mig nytt sätt att se på frågan om livslängd är att räkna hur många år i snitt den person som nått 15-årsdagen har kvar att leva. Siffror om medellivslängd brukar annars snedvridas av att så många barn dör i unga år. Och faktum är att fram till år 1900 hade 15-åriga britter längre förväntad livslängd än nyfödda. Så farligt var det vara barn förr i tiden.
Deaton menar dock att det finns mycket kvar att göra och diskuterar hur den rika världen kan hjälpa den fattiga.
I svensk debatt får man ibland intryck av biståndsskepticism är en udda företeelse i utvecklingsforskningen, att det främst är några ideologiskt drivna figurer på marknadsliberala tankesmedjor som ställer sig frågande till biståndet och dess förmåga att stimulera utvecklingen. Det är en felaktig bild.
Deaton är ett bra exempel. Han är en ekonom i mittfåran med en tung professur på ett amerikanskt prestigeuniversitet och har varit ordförande i American Economics Association. Han är inspirerad av nobelpristagaren och vänsterekonomen Amartya Sen och oroas över de ökade skillnaderna i inkomst och hälsa i USA. Samtidigt är Deaton är en stor biståndsskeptiker.
Han gör en enkel överslagsberäkning som visar att om vi hade tillgång till fattiga människors bankkonton skulle det behövas så lite som 15 cents per dag av varje vuxen invånare i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan för att utrota den globala fattigdomen. Det är långt mindre än dagens bistånd. Men de fattiga har inga bankkonton och vi har inte tillgång till deras privatekonomi. Bistånd är inte heller tänkt att fungera på det sättet, utan ska lyfta upp hela länder på en ny utvecklingsbana. Det ska verka katalytiskt.
Deaton gör ungefär samma analys som undertecknad försökt få gehör för i den svenska debatten i några år: Den viktigaste utvecklingsfaktorn är det fattiga landets institutioner och bistånd försämrar dessa institutioner, och riskerar därför att inte bara att vara verkningslöst utan även kontraproduktivt.
Biståndet är en illusion som utgör ett hinder när det gäller att förbättra livet för världen fattiga, hävdar han. Det viktigaste är att inte göra skada, vilket biståndet ofta gör. Det handlar mer om att tillfredsställa våra behov av att hjälpa, än om att faktiskt förbättra livet för fattiga. I stället föreslår Deaton bland annat ökad migration från fattiga till rika länder.
Den som vill få insikt i den globala utvecklingen vad gäller hälsa och fattigdom bör läsa The great escape. William Easterly, professor vid New York University och världens ledande biståndsskeptiker, kallade den ”the best development book to come out in a long time.” Jag håller med.
