EGYPTEN Den senaste tidens händelser i Egypten framstår för många som en gåta. Varför välkomnas de gamla generalerna tillbaka? Varför är samma människor åter på Tahrirtorget för att protestera mot det ledarskap som de så nyligen röstade fram? Och hur står det egentligen till med det egyptiska folkets tilltro till demokratin?
Dessa frågor tar sig den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto an i det senaste numret av brittiska Spectator. Enligt de Soto beror den västerländska förvåningen på att vi helt och hållet missförstått den arabiska våren. Revolterna handlade aldrig om någon grundmurad längtan efter demokrati, utan om fattiga människors längtan efter att kunna försörja sig själva genom småskalig verksamhet, utan att störas av korrupta och byråkratiska överheter.
De Soto, som är chef för den Peru-baserade tankesmedjan Institute for Liberty and Democracy, har haft ett team på plats i regionen i tjugo månader för att utreda varför den tunisiske fruktförsäljaren Mohammed Bouzani satte eld på sig själv – den händelse som brukar markera starten för den arabiska våren – och varför 63 personer i regionen valde att följa hans exempel. Enligt forskningen är svaret entydigt:
”He knew that […] he would never have a legal right to put up a stall. He had no way to reduce the cost of the bribes that he paid regularly for his right to buy and sell. This would destroy his ability to get credit to buy the truck he dreamed of. The government has the power to crush people like Bouazizi, and it seemed to him that they would do so. He protested, in an act copied by 21 more people in Tunisia, 29 in Algeria, five in Egypt, four in Morocco, two in Syria, one in Saudi Arabia and one in Yemen. They were all, like Bouazizi, extralegal entrepreneurs — protesting for the right to get on. The right to own and better their lives; to accumulate capital; not to have their property expropriated on a whim.”
De Sotos forskning tyder alltså på att den arabiska våren i allt väsentligt är att betrakta som ett ekonomiskt uppror snarare än ett demokratiskt. Nyckelorden är antikorruption och ”livelihood” – möjligheten att försörja sig själv. Jag skriver möjligheten att försörja sig, inte försörjning, för det är precis vad det handlar om: en önskan om att få driva sin verksamhet i fred, snarare än en begäran att bli försörjd av någon annan. Fram tonar bilden av en marknadsliberal småföretagarrevolution.
Amerikaner, européer och japaner tar välståndet så för givet, skriver de Soto, att de glömmer bort att egendom handlar om mer än fastigheter och ägande. Det handlar om identitet, kontrakt, regler, kreditgarantier, och dokumenterad information som tillåter entreprenörer att foga samman människor, saker och kapital till mer värdefulla föreningar. Men dessa verktyg ligger utom räckhåll för arabvärldens entreprenörer, och byråkrati och korruption utgör de största hindren. För att starta ett bageri i Egypten krävs kontakter med 29 olika myndigheter och 215 olika laguppsättningar måste pareras. Den fattige entreprenören är helt utelämnad till de lokala myndigheternas goda vilja (och till möjligheten att smörja byråkraternas handflator).
Motsvarande protester kan ses i andra delar av världen. Den indiska folkrörelsen mot korruption, som sannolikt kommer att ha en avgörande inverkan på parlamentsvalet nästa vår, drivs till stor del av den lägre medelklassens frustration över det ekonomisk-politiska systemet. 90-talets liberaliseringar gynnade storföretagen, brukar de heta, men för den som vill sälja frukt på gatan eller köra taxi är systemet minst lika snårigt idag som det var för 30 år sedan. Detta resonemang leder tyvärr ofta till en missriktad kritik mot det kapitalistiska systemet. Vad de småskaliga, fattiga entreprenörerna egentligen vill ha är en friare ekonomi för sin egen del, inte en mer begränsad ekonomi för någon annan.
I Ryssland och andra delar av Östeuropa är tendensen liknande: När oppositionspolitiker talar om att störta skurkväldet i Moskva är tongångarna desamma som när Baba Ramdev propagerar för dödsstraff för korrupta politiker i New Delhi och när Kairos befolkning går man ur huse i kampen för sin rätt att försörja sig. Ärlighet och en enklare vardag är ledorden, och dessa väger tyngre än ideologiska uppfattningar om hur nästa samhälle skall byggas. Inte konstigt att ärlighetsivrarna ofta får sällskap av fascister, islamister och kommunister i sin kamp mot överheten.
Så varför återberättas historien om den arabiska våren som antingen ett rop på demokrati eller en islamistisk resning, om den i själva verket är ett rop på kapitalism? Hernando de Soto menar att detta till stor del handlar om en västerländsk vilja att tolka, vi gör ett ”kategorimisstag” i vår beskrivning av den arabiska våren. På varje al Qaida-sympatisör går det hundra tusen entreprenörer som önskar sig västerländsk äganderätt, uppskattar han.
Personligen delar jag den analysen, men tror att han missar (eller bortser från) en viktig faktor. Antikorruptionsrörelsen är i regel oorganiserad och saknar tydligt ledarskap, och där den väl har iklätt sig organiserade kläder är den ofta irrationell. Fokus ligger på att störta det gamla, men det finns ingen tydlig uppfattning om vad man egentligen vill ha. Fältet lämnas kort sagt öppet för grupper med idéer inom andra politiska områden att kidnappa agendan och göra den till sin egen.
I Frivärld-rapporten ”Hatets vår” presenterar Katarina Tracz en undersökning från opinionsinstitutet PEW, som i Egypten ställt frågan vilket land som är bäst förebild i avseende på religionens relation till politiken. 62 procent av de svarande väljer Saudiarabien framför Turkiet. Ytterligare 22 procent kan inte ta ställning mellan de två länderna. Bara 17 procent tycker att (det moderat islamistiskt styrda) Turkiet är en bättre förebild. Dessa siffror gör det tydligt att demokrati inte är en överordnad drivkraft i de egyptiska protesterna. Men de gör det också tydligt att det inte nödvändigtvis finns en motsättning mellan att vara islamist och kapitalist.
