Resultatet talar för att kritikerna har rätt: det val som ger en så övervägande del av rösterna åt en sittande president kan knappast ha genomförts enligt reglerna. Kritiken tycks dock inte bekymra den syriske diktatorn som är fullt upptagen med att ge en fernissa av legitimitet åt sitt blodiga styre.

Medan Bashar al-Assad är upptagen med sin PR rasar inbördeskriget vidare med oförändrad intensitet. Dödandet i Syrien hör till det värsta i modern historia. FN har slutat uppdatera de officiella siffrorna över antalet dödade, informationen från källorna går inte längre att få bekräftad. De senaste uppgifterna från världssamfundet kom i juli förra året, då hade den officiella dödssiffran precis passerat 100 000.

Enligt Syrian Observatory for Human Rights, en organisation som tillhandahåller vad som bedöms vara de enda trovärdiga siffrorna över antalet dödade i konflikten, hade i slutet av maj i år drygt 160 000 människor dödats.  Siffran inkluderar civila (runt en tredjedel av offren) rebeller, syriska militärstyrkor och utländska krigare som strider tillsammans med rebellerna. Medan antalet människor som dör i konflikter världen över minskar sker det motsatta i Syrien.

Omvärldens handfallenhet tycks ha fått det mediala intresset för konflikten att minska. Andra omskakande händelser, som Ep-valresultatet eller krisen i Ukraina, lyckas bättre med att dra till sig den kollektiva uppmärksamheten. Ett inbördeskrig som sedan flera år gör att hundratusentals människor mister sina liv och miljontals tvingas på flykt borde dock ha nyhetsvärde i sig. Förhoppningsvis får veckans farsartade presidentval den paradoxala effekten att omvärldens blickar återigen riktas mot Bashar al-Assad, om än på ett annat sätt än han hoppats på.

Inlägget Presidentval i Syrien: en påminnelse om dödandet dök först upp på Frivärld Magasin.

Den 11 september 2001 ses av många som starten på en ny era. Händelsen kan jämföras vid andra världskrigets slut 1945 eller vid Belinmurens fall 1989. Innan det ödesdigra datumet fokuserade USA:s utrikespolitik främst på Kina, Ryssland samt på att sjösätta ett nytt missilförsvar. Militant islamism sågs inte som en huvudprioritering.

Den 20 september 2001 lade George W. Bush om fokus för den amerikanska säkerhetspolitiken. I ett tal till nationen sa han:  ”We will direct every resource at our command–every means of diplomacy, every tool of intelligence, every instrument of law enforcement, every financial influence, and every necessary weapon of war–to the destruction and to the defeat of the global terror network.”

Snart tretton år senare går det att konstatera att det var exakt vad som gjordes. Som svar på terrorattackerna lanserades det globala kriget mot terrorismen.  Inte bara icke-statliga aktörer, utan också regimer som skyddade dessa, blev legitima mål. Kriget i Afghanistan gick inledningsvis snabbt och relativt enkelt: inom veckor var talibanregimen störtad. Även om Usama bin Laden kom undan hade USA, med hjälp av lokala krigsherrar från ”Norra Alliansen” lyckats trycka tillbaka al-Qaida. Så långt, allt gott.

Det var först senare som den amerikanska administrationen tycktes drabbas av något slags hybris.  I sitt berömda ”Axis of evil”-tal deklarerade Bush i januari 2002 att USA efter Afghanistan inte bara borde ta sig an Irak, utan även Nordkorea, Iran och andra stater som kunde tänkas sponsra och skydda terrorister.  Hållningen förtydligade den nationella säkerhetsstrategin samma år. Här lanserades idén om förebyggande militära aktioner i självförsvarsyfte, alltså preventiv krigföring.  Det stod tydligt att USA inte bara var berett att bemöta direkta hot, utan även kommande sådana, samt att landet var redo att agera på egen hand om det visade sig nödvändigt. Demokratisering blev ett nyckelbegrepp för vad som kom att kallas för Bush-doktrinen: demokratisk statsbyggnad i andra länder sågs som en angelägen del av USA:s nationella intresse.

Kriget i Irak utkämpades utan stöd från traditionella allierade, mot säkerhetsrådets vilja och utan tillräckliga bevis (och, som det senare visade sig, med direkt felaktiga bevis) för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och därmed utgjorde en risk för USA. Efter Husseins störtande blev USA indraget i en lång process av ”nation building”. Detta gällde inte bara i Irak utan också i Afghanistan, där kriget inte alls visade sig gå lika snabbt och smärtfritt som det inledningsvis givit sken av.

11 september har beskrivits som startskottet för ”framtidens krig”, en era där krigen inte längre utkämpas mot traditionella stater, utan mot små eller stora icke-statliga aktörer. Dessa många och små enheter var svårare att identifiera och lokalisera än traditionella fiender.  Det nya fiendelanskapet ställde ökade krav på bättre och mer underrättelseinhämning.

I svallvågorna efter 11 september följde därför en byråkratisk revolution som innebar en lavinartad expansion av den amerikanska underrättelseapparaten. Syftet var att förhindra en ny attack, kosta vad det kosta ville. Sex veckor efter attacken mot World Trade Center antog kongressen en samling lagändringar under namnet the Patriot Act. USA:s justitiedepartement förklarade att samma övervakningsmöjligheter som tidigare kunde riktas mot maffia och organiserad brottslighet nu skulle kunna användas för att förbygga och bekämpa terrorism. Patriot Act har kritiserats för att ha varit för hastigt genomförd, samt för att ha givit alldeles för stora befogenheter till den amerikanska underrättelseapparaten.

Antagandet av the Partiot Act kan ses som startskottet på den byråkratiska revolution som följde. 2002 bildades the Department of Homeland Security, ett departement nästan helt dedikerat åt att förhindra terrorism. Departementet är i dag, med en personalstyrka på över 200 000 personer, USA:s tredje största. Kring samma tid bildades en mängd nya underrättelseinstanser. Utöver de mest kända instanserna, som CIA eller NSA, har en mängd vanliga myndigheter, så som skatteverket och energimyndigheten, i dag en egen underrättelseavdelning.  Totalt finns sexton underrättelseinstanser inom den amerikanska statsapparaten.

Vilket är resultatet av USA:s säkerhetpolitik efter 11 september, och av den expansion av underrättelseapparaten som följde?  Sammanfattningsvis går det att konstatera att ingetdera varit billigt. Under de närmsta tio åren efter 11 september fördubblade USA sina försvarsutgifter. Den sammanlagda, inflationsjusterade, kostnaden för kriget mot terrorn beräknades 2011 ligga på cirka 2000 miljarder dollar, två gånger kostnaden för Vietnamkriget. Följden blev en statsskuld som sköt i höjden. I dag finns bedömare som anser att budgetunderskottet är det största hotet mot amerikansk nationell säkerhet.

Barack Obama gick till val 2008 med ”Change” som kampanjslogan. Men efter dryga fem år vid makten har han ändrat lite av det som föregångaren Bush sjösatte genom kriget mot terrorismen. Förvisso har reglerna för tidigare förhörsmetoder som bedöms som ren tortyr skrivits om. Men huvudantagandet, att USA befinner sig i krig med al-Qaida, kvarstår.

Ett drygt decennium efter terrorattackerna 2001 är det lätt att vara kritisk till stora delar av den policy som förts. Det har blivit populärt att skylla de flesta av de begångna misstagen på George W. Bush och hans innersta krets. Men faktum är att den amerikanske presidenten och hans närmaste inte var ensamma om sina visioner. Världsbilden som Bush kommit att kopplas ihop med delades rentav över partigränsen. Två veckor efter Bushs ökända Axis of evil- tal deklarerade demokraten och tidigare presidentkandidaten Al Gore att ”There really is something to be said for occasionally putting diplomacy aside and laying one’s cards on the table. There is value in calling evil by its name.” Vid samma tid sa senatorn Joe Biden, som i dag är Obamas vice president, att ”One way or another, Saddam has to go, and it’s likely to be required to have US force to have him go, The question is how to do it in my view, not if to do it”.

Det är möjligt att en demokratisk administration hade agerat annorlunda än George W. Bush. Men faktum är att republikanerna inte var ensamma om beredskapen att använda våld för att ändra regimer i länder som uppfattades som ett hot efter 11 september. Det stämde väl överens med vad de flesta amerikaner såg som en önskvärd utrikespolitik på den tiden.

Visst var många av de beslut som följde efter 11 september, både gällande underrättelseapparaten och säkerhetspolitiken i bredare mening, förhastade.  Men det är viktigt att inte glömma vad som var utgångsläget 2001 då vi idag diskuterar konsekvenserna av dem. Då dominerade viljan att försvara amerikanska värderingar samt värnandet om den amerikanska befolkningens säkerhet.

Inlägget Bushdoktrin och byråkratisk revolution: USA efter elfte september dök först upp på Frivärld Magasin.

Intuitivt är svaret på frågan givetvis nej. Men nu handlar det om export av vapen, en produkt som per definition kan leda till att människor förlorar livet.

Svenska staten är djupt involverad i export av krigsmateriel, en export som placerar Sverige i toppen på listan över högst vapenexport per capita. Totalt beräknas den svenska försvarsindustrin, inklusive företag som är direkt knutna till eller beroende av den, omfatta cirka 100 000 arbetstillfällen.

Det finns gott om skäl till att kritisera svensk vapenexport och dess samverkan med staten. Men att lyfta ut teknologin kring drönare som väsensskild och värre än andra typer av vapen är inte ett av dem.

USA:s avändande av drönare är förvisso kontroversiellt, någonting jag själv skrivit om i rapporten ”Drönarkriget – Ett krig som alla andra?”. Studerar man helhetsbilden kring drönarkriget framträder dock bilden av att drönare dödar färre civila än någon annan stridsmetod.

Det är välkommet att TV4 vill granska den svenska vapenexporten. Därmed är det också angeläget att granskningen riktar in sig på rätt frågeställningar.

Inlägget Fortsatt tendentiöst om drönare i TV4 dök först upp på Frivärld Magasin.

Anna Ek har rätt i att en rysk militärintervention av Sverige är osannolik. Vad hon däremot inte tar hänsyn till är att Sverige i allt större utsträckning är en del av sin omvärld, framför allt av sitt närområde. Skulle en konflikt uppstå i Östersjöområdet påverkas Sverige, det är en effekt av vårt geografiska läge. Våra baltiska grannländer delar inte Eks bild av Rysslands fredliga ambitioner. Kriget i Georgien och de aggressiva påtryckningarna mot Ukraina nyligen stärker deras case.

Eks resonemang kring Ryssland är genomgående egenartat. ”Att Ryssland överlag är emot att bryta andra länders suveränitet torde vara klart sett till hur skeptiskt landet är till militära insatser i andra länder – Syrien kan utgöra exempel”, skriver hon. Ingen som tagit del av en analys om Rysslands agerande i Syrienfrågan kan med hedern i behåll hävda att det motiveras av en nyfunnen hängivenhet för att värna länders suveränitet. Ryssland har starka intressen av att hjälpa Assadregimen. Det är svårt att hävda att det är pacifism som driver Putin till att hålla massmördaren och krigsförbrytaren Assad under armarna, samtidigt som han levererar vapen till densamme.

I artikeln hävdar Ek också att vi lever i en tid då de mellanstatliga krigen i princip är borta. Som Johan Wiktorin – redaktör för Krigsvetenskapsakademins tidskrift – var snabb med att påpeka på Twitter, är detta inte fallet. Krigen i Irak 2003, i Georgien 2008 och i Libyen 2011 är några sentida exempel på mellanstatliga krig.

Därtill existerar en mängd mellanstatliga militära spänningar som inte utvecklats till fullskaliga krig. Det betyder emellertid inte att dessa situationer inte skulle utgöra reella säkerhetshot. Tväremot vad Ek tror sig veta, att fred endast skapas via politiska och civila medel, skulle det med stor sannolikhet utbryta krig på dessa platser om det inte vore för parternas militära kapacitet.

Det är inte Expressens ledarsida som bör tänka om i sin analys. Det är Svenska Freds och Anna Ek som bör lyfta blicken och se verkligheten där militär förmåga och allianser som Nato alltjämt spelar en viktig roll för fred och stabilitet.

Inlägget Lyft blicken, Svenska Freds dök först upp på Frivärld Magasin.

Vi börjar med signalspaningen.  FRA är en myndighet som ägnar sig åt underrättelse – en verksamhet som per definition går ut på att spionera på andra länder. Givet Sveriges geografiska läge och situationen under kalla kriget har FRA specialiserat sitt spioneri mot Ryssland.

Vad  i denna del av SVT: s kan avslöjande betraktas som anmärkningsvärt?  Är det att Sverige alls ägnar sig åt underrättelseverksamhet? Eller är det att signalspaningen riktas mot Ryssland som väcker upprörda känslor? När allt kommer omkring är Ryssland fortfarande den största militärmakten i närområdet.

I en intervju i SvD sätter Allan Widman, ledamot i försvarsutskottet (fp) fingret på den ömma punkten i upprördheten över SVT:s avslöjanden:

– Givet den politiska utvecklingen av politiskt förtryck i kombination med snabb utrustning vore det i min mening tjänstefel om man inte var uppmärksam på vad som händer i Ryssland.

Den andra delen av dagens avslöjanden rör underrättelsesamarbetet med USA. Uppdrag gransknings reportrar har fått ta del av dokument läckta av Edward Snowden som bekräftar att FRA haft ett nära samarbete med USA kring signalspaning mot Ryssland. UG:s reporter Fredrik Laurin säger sig vara ”chockad” över att samarbetet äger rum.

Även här undrar man vad det är som är så chockerande. Underrättelsearbete bedrivs och har under många år bedrivits genom samarbeten. Länder är beroende av att dela information med varandra. Där är den svensk-amerikanska relationen inget undantag. Tvärtom.  Som Ekots försvarreporter Mats Eriksson påpekar har FRA haft ett nära samarbete med USA under hela kalla kriget.

USA är ett land med ett underrättelseorgan som tycks ha gigantiska befogenheter, någonting som varit ett konstant föremål för kritik sedan Snowden i somras läckte sina första avslöjanden.  Det finns goda skäl till mycket av denna kritik – den amerikanska underrättelseapparaten tycks ha vuxit för fort. Av den anledningen kan det vara värt att granska hur NSA:s massinsamling av uppgifter från vanliga medborgare påverkar underrättelsesamarbetet med Sverige. Därmed är inte sagt att samarbetet i sig är vare sig kontroversiellt, en nyhet eller en sensation.

Inlägget FRA:s samarbete varken nyhet eller skandal dök först upp på Frivärld Magasin.

Det handlar om den sexismdebatt som just nu pågår i ett antal svenska dagstidningar och på Twitter.

För en knapp vecka sedan kritiserade Malin Ullgren, en kollega till Fahl på DN:s kultursida, den brittiske komikern Russel Brand. Denne talar gärna om demokratins brister och om nödvändigheten av en revolution, senast för ett par veckor sedan i BBC Newsnight.  DN-krönikörens ämnesval kom som en positiv överraskning och jag såg fram emot vad jag trodde skulle vara en sågning av Brands revolutionsromantiska snömos. Det räckte med att läsa ingressen för att mina förhoppningar skulle grusas.

För Ullgren vänder sig inte mot Brands antidemokratiska ideal.  I stället klandrar hon honom för att inte vara tillräckligt radikal: han är ju sexist. ”Han [Brand] tycks besjälad av att ljudligt ifrågasätta den kapitalistiska logik som styr världen. Men hur radikalt blir det om man inte också vänder uppochner på sin förståelse av makt och kön?” undrar Ullgren.

Veckans främsta ramaskri handlade dock om Expressens politiske reporter Karl-Johan Karlssons krönika på temat sjukliga kroppsideal bland kvinnor. Karlsson ifrågasätter det ideal som skapas av pinnsmala fotomodeller och efterlyser en manlig kritik. Reaktionerna var enkelspåriga.  Karlsson pekades ut som sexistsvin och blev lovligt byte för lynchmobben på Twitter.

Det är Karlssons krönika som Hanna Fahl syftar på när hon påstår att det varit en jobbig vecka.  Men det är inte reaktionerna på krönikan som Fahl har i åtanke (Twittermobben har uppmanat krönikören till allt ifrån att hålla käften till att ta livet av sig), utan det är Karlssons resonemang i sig. Fahl tycker rentav att Karlsson är så fel ute att hon känner sig nödgad att likna honom vid ett urspårat godståg lastat med avföring (en liknelse som hon återvänder till fyra gånger i sin krönika).

Jag och DN kultur tycks leva i olika världar: Russel Brand är inte värd att kritisera på grund av sina antidemokratiska ideal, utan för att hans ”radikalism förblir halv”.  Och det är inte reaktionerna mot Karlsson som är problematiska, utan det faktum att han, en man, ”kände sig nödgad att ryta till om kvinnokroppsidealet”.

Sexismdebatten lär fortsätta. Som ett urspårat godståg lastat med likriktade åsikter och lynchstämning mot alla som avviker.

Inlägget Tröttsam debatt om sexism dök först upp på Frivärld Magasin.

Än finns det dock ej anledning att fira. Ny statistik visar nämligen på en dyster och oroväckande utveckling: Nyligen rapporterar SvD om att terrorismen ökar globalt. Antalet terrorister och antalet terrorattacker över världen blir fler. Under ska 2012 uppemot 15500 människor ha dödats i över 8500 terrorattentat i Afrika, Mellanöstern och Asien. Den globala terrorismen är på intet sätt besegrad.

Uppsvinget i terrorism förklaras delvis med större tillgång till vapen och att konflikten mellan sunni och shia trappats upp. En annan bidragande orsak anses vara att terrorism i större utsträckning används som stridsmetod i krig. Ramarna för vad som traditionellt utgjort ett krig håller på att vidgas.

Krig innebär alltid död och elände, oavsett hur det bedrivs. Konflikten i Syrien visar att krigförande stater långt ifrån alltid värnar om att skydda oskyldiga. Bashar al Assads grymheter tycks inte göra skillnad på kombattanter och civila. Till skillnad från Syrien finns det dock krigförande länder som anstränger sig för att följa internationella regelverk och minimera förluster bland civilbefolkningen.

De som använder terror som krigstaktik lär dock knappast ta hänsyn till collateral damage. Tvärtom. Terrorismen bygger per definition på att sprida skräck och lidande bland civila. Därför är den ökade förekomsten av terror som stridsmetod så oroväckande. Det är angeläget att krigets lagar och definitionen av vad som är en konflikt anpassas efter den utvecklingen.

Inlägget Ökad terror aktualiserar synen på krig dök först upp på Frivärld Magasin.

SvD:s granskare har tagit del av en interrapport på UD som utrett departementets bidragshantering. Resultatet är minst sagt beklämmande: samtliga av de avdelningar på UD som ägnar sig åt biståndshandläggning får underkänt. Felaktigheterna innefattar allt ifrån förvunna dokument och utebliven förhandgranskning till enkla räknefel och tveksamheter kring huruvida budgetlagen efterföljts vid handläggningen.

Resultatet av UD:s interna granskning för tankarna till korrupta statsprocesser öster om järnridån. Men det är inte 1983-års Kirgizistan som rapporten beskriver, utan vardagsarbetet på Sveriges mest prestigefyllda departement år 2013.

Trots att felaktigheterna i handläggningsprocessen är många och grova bör UD:s personal inte inkompetensförklaras. Liksom Ahlenius konstaterar rör det sig om en ytterst utbildad och begåvad yrkeskår. Ansvarsbördan ligger hos UD:s ledning i allmänhet och hos det svenska förhållningssättet till bistånd i synnerhet. Avsaknad av ansvarutkrävande mekanismer tycks snarare vara norm än undantag inom biståndsbranschen.

Det är inga småpengar som UD:s handläggare delar ut, sammantaget hanterar departementet tolv miljarder svenska biståndskronor. Men UD handlägger enbart en liten del av biståndet. Varje år delas tiotals miljarder kronor ut av en mängd enskilda biståndsorganisationer. Givet bristerna hos UD är det lätt att undra hur det står till med bidragshanteringen hos resten av biståndsbranschen.

SvD:s granskning är en angelägen satsning, inte bara då den undersöker statliga tjänstemäns arbete, utan för att den fäster uppmärksamhet vid en bransch som allt för länge haft ett free card för slapphänt hantering av statliga pengar. Väljarkåren har rätt att få insyn i att skattepengar som är tänkta att gå till välgörande ändamål hamnar där de ska. Det är en angelägen fråga inför valet 2014.

Inlägget Ord och inga visor om UD:s biståndshantering dök först upp på Frivärld Magasin.

Phelps, som är aktuell med boken Mass Flourishing: How Grassroots Innovation Created Jobs, Challenge, and Change menar att väst blivit framgångsrikt tack vare främjandet av ”moderna värderingar”, såsom individualism och strävan efter självförverkligande. Återtåget av det som Phelps kallar för ”traditionella värderingar” hotar emellertid denna framgång.

Man kan ha invändningar mot Phelps resonemang, under IFN:s seminarium passade flera i publiken på att ta upp sådana. Phelps förblir emellertid en av de tänkare som berör en allt mer påtaglig verklighet: de ständigt ökande utmaningarna för väst.

I höst är det tjugo år sedan en annan framstående tänkare, Samuel L Huntington, publicerade sin omtvistade essä Clash of Civilizations? i tidskriften Foreign Affairs. Artikeln, som senare utvecklades till Boken Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, har blivit ett av de mest inflytelserika verken i ämnet internationella relationer.

Trots erkännandet är Huntington starkt ifrågasatt. Hans huvudtes, att de stora internationella utmaningarna efter kalla kriget kommer att bestå av olika kulturers kamp mot varandra, retar fortfarande meningsmotståndare till vansinne.

Huntingtons kritiker har rätt i mycket. Samtidigt har Clash of Civilizations onekligen poänger. Två decennier efter publicering är verket i flera avseenden mer aktuellt än någonsin. Därför kommer tankesmedjan Frivärld senare i höst att ge ut en översatt nyutgåva av 1993 års essä. Mer om detta kommer att dyka upp i magasinet,  här på bloggen och på Frivärlds hemsida.

Inlägget Från moderna värderingar till civilisationernas kamp dök först upp på Frivärld Magasin.

I helgens terrorattentat i såväl Kenya som i Pakistan bär fundamentalistiska islamistorganisationer ansvar för dödandet. Efter attentatet i Nairobi hävdade al-Shabaab att attacken var ett led i kampen mot ”otrogna kenyaner”. I denna meningslösa strid får en israeliskägd galleria symbolisera väst och allt det som står emellan al-Shabaab och den medeltida samhällsordning som organisationen förespråkar. Helgens andra blodbad, i Pakistan, förklarades i sin tur av talibanerna som en vedergällning mot amerikanska drönaroperationer i landet. Enligt denna logik är slaktandet av lokala kristna ett legitimt svar på beslut om drönarattacker som fattats tiotusentals kilometer därifrån. Vad terrororganisationerna brister i logik tar de igen i brutalitet.

Under lördagen hände någonting ovanligt: världens blickar riktades mot Östafrika. Den vanligaste orsaken till att ett afrikanskt land hamnar i fokus är att någonting fruktansvärt har inträffat. Dessvärre var detta fallet även denna helg.

Kring lunchtid i lördags stormade en grupp svartklädda beväpnande personer det israeliskägda shoppingcentret Westgate i Nairobi, Kenya. Enligt vittnen sköt inkräktarna, som kom från den somaliska al-Qaidaanknutna terrorgruppen al-Shabaab, omkring sig och kastade handgranater. Attentatet utmynnade i minst 62 döda och ett gisslandrama som i skrivande stund fortfarande pågår.

I helgen inträffade även ett annat terrorattentat, mindre medialt uppmärksammat men än mer blodigt än tragedin i Kenya. Under söndagen hade dubbla självmordsbombningar i Peshawar, Pakistan, ihjäl ett åttiotal personer. Målet för attentatet var en kyrka där kristna, en utsatt minoritet i regionen, samlats för gudstjänst. Militanta grupper med kopplingar till talibanerna tog snabbt på sig dådet.

Helgens grymheter utspelades inte i en europeisk tunnelbana eller amerikansk storstad, men det betyder inte att kampen mot terrorn är vunnen. Denna gång hände det som inte får hända långt bort, i länder och på platser som en västerländsk nyhetskonsument har svårt att relatera till.

Terrorn som fenomen är i högsta grad levande, det är händelserna i Nairobi och Peshawar en smärtsam påminnelse om.

Inlägget Terrorismen är inte död dök först upp på Frivärld Magasin.