För ett och ett halvt år sedan tycktes situationen i Somalia, själva sinnebilden av politisk kollaps, vara på väg att ljusna. Den senaste tiden har dock nya mörkermoln hopat sig. Det stora gisslet på Afrikas Horn, al-Shabaab, en islamistisk terrororganisationen med nära band till al-Qaida, har rapporteras göra nya framryckningar. Precis som tidigare befinner de sig nu bara kvarter från presidentpalatset.

Hösten 2012 såg saken annorlunda ut. Den tillfälliga övergångsregeringen hade ersatts av en folkvald president, en okänd universitetslärare, i landets första val (som dock inte kan betecknas som helt fritt eftersom ett råd vaskat fram kandidaterna). Kanske ännu viktigare var att säkerhetsläget stabiliserats. al-Shabaab rapporterades ha tvingats tillbaka av de AU-uppbackade regeringsstyrkorna. När dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson besökte Mogadishu bjöds hon in till presidentpalatset – tidigare hade statsbesök fått nöja sig med att stanna på flygplatsområdet. Det var helt enkelt omöjligt att garantera de utländska dignitärernas säkerhet.

Det var därför med dysterhet som omvärlden för några dagar sedan tog emot nyheten att al-Shabaab försökt storma presidentpalatset Villa Somalia. Palatset – mer en fästning än en praktpjäs – attackerades genom en bilbomb, följt av en skottlossning som uppgetts ha pågått i timmar. Målet ska enligt al-Shabaabs talesperson ha varit att skada och tillfångata personerna närmast presidenten.

Förra året angrep terrorgruppen dessutom den fordonskolonn som presidenten färdades i.

Som ett led i kampen mot terrorism lättade FN förra året på det vapenembargo som tidigare utfärdats. FN:s plan visade sig dock vara en baktändning. De vapen som skulle gå till regeringssoldater har istället öppet sålts till milisgrupper, däribland al-Shabaab. En av presidentens närmaste medarbetare har anklagats för att varit inblandad i vapenleveranserna. FN förväntas nu besluta om en återgång till ett mer restriktivt embargo.

Bara den naive trodde att presidentvalet och al-Shabaabs reträtt inneburit att Somalia slagit in på en helt ny väg.  Men förändringarna innebar ändå ett andningshål. När så fundamentalistiska krafter växer sig starka kapar de levnadsutrymmet för demokratins grokraft. Att bygga upp landet igen efter årtionden av anarki kommer vara förmodligen vara vår tids största utmaning: en utmaning svår nog utan att våldets skugga ständigt vilar över Villa Somalia.

Inlägget Fundamentalismen rycker åter fram i Somalia dök först upp på Frivärld Magasin.

Men har Socialdemokraterna klart för sig att för att nå fred kan man behöva gå igenom krig?

Med tanke på att politiker på vänsterkanten av hävd brukar motsätta sig interventioner med argumentet att det skulle vara någon slags nyimperialism för vapenglada västerlänningar kan man fråga sig ifall Löfven har koll på vad en ”FN-ledd fredsoperation” faktiskt kan innebära.

Humanitära interventioner, att med militär personal skydda fred och mänskliga rättigheter, är en djup och bred verktygslåda. Ett verktyg kan vara att låta soldater dela ut förnödenheter, ett annat kan vara att upprätta tältläger, ett tredje att skydda minoritetsgrupper från våld. Ett fjärde kan vara regelrätt krigsföring.

Ett exempel på just en sådan fredsoperation tas nämligen upp i en FOI-rapport med titeln ”The United Nations at war in the DRC”. Det handlar om MONUSCO i Demokratiska Republiken Kongo, ledd av FN sedan 2013. MONUSCO:s uppgift är att arbeta ”inom ramen för FN:s fredsfrämjande insats i landet”. Det låter fridsamt. Läser man vidare förstår man att fred förvisso är målet men medlet är betydligt mer krigiskt. MONUSCO har nämligen ”ett mandat som inkluderar rätten att använda våld för att neutralisera beväpnade grupper genom offensiva militära operationer”. Vidare kan man läsa ”att neutralisera beväpnade grupper genom offensiva militära operationer innebär att insatsbrigaden kan komma att använda våld på ett sätt som bara krigets lagar kan reglera”.

Jag vet, det kan låta motsägelsefullt att föra krig i fredens namn. Men i vissa, särskilt tragiska situationer, är det inte bara logiskt utan också nödvändigt. Och, vilket empirin har visat, även framgångsrikt när det kommer till att rädda oskyldigas liv. Mer om detta finns snart att läsa i en rapport jag skrivit för Frivärlds räkning.

Poängen är alltså denna: en FN-ledd fredsoperation är inte bara att vakta vallokaler och dela ut medicin, även våld är en del av fredsbevarandets natur. En operation kan mycket väl innebära att man måste döda andra människor. Frågan är – vet Löfven och hans partikamrater om det?

Inlägget Vet Löfven att fred kan kräva krig? dök först upp på Frivärld Magasin.

Negra Efendic frågade i morgonens upplaga av SvD Näringsliv (8/1) var läsarens tröja är tillverkad. Kul att du frågar! Tröjan jag bär just idag har en liten lapp i nacken där det står ”Made in Bangladesh”. Ibland kanske det står ”Made in China” eller ”Made in Indonesia” men idag råkar alltså min tröja vara sydd i Bangladesh. Förmodligen av en lågutbildad kvinna från Dhaka. Och efter att ha läst Henrik Sundboms Frivärldrapport, som även den heter Made in Bangladesh, så kan jag ärligt säga att det är något jag är stolt över. Låt mig berätta varför.

Enligt Negra Efendic kan textilarbetarna inte leva på sina löner. Hon refererar till Clean Clothes Campaing som slagit fast att den nationella minimilönen i Bangladesh ligger på 450 kronor medan levnadslönen ligger på 2300. Men minimilön är inte nödvändigtvis detsamma som vad folk faktiskt tjänar. Enligt Made in Bangladesh-rapporten är genomsnittslönen betydligt högre.  Till och med den som arbetar 50 timmar i veckan i landets ökända sweat shops kan förvänta sig en inkomst snäppet högre än medellönen i landet. Det är inget man blir rik på men man tillhör inte heller samhällets bottenskikt. Om man som konsument dessutom vet om att textilindustrin är den enskilt största förklaringen till Bangladesh snabba tillväxt och befolkningens kraftigt ökade levnadsstandard de senaste trettio åren kan man gott sträcka på sig när man klär på sig på morgonen.

Som Sundbom skriver bör man komma ihåg att människor står i kö för att få ett fabriksjobb inom textilindustrin. Varför då kan man undra? Kan det vara så att alternativet – att inte arbeta som sömmerska – vore värre? Att, helt utan rättigheter, behöva hanka sig fram inom den osäkra informella sektorn? Att behöva förlita sig på ett jobb inom jordbruket i ett land som är underkastat vädrets nycker? Eller att som kvinna vara utestängd från möjligheten att kalla sig inkomstagare och därmed förlora möjligheten till både inflytande i hemmet och frigörelse från det patriarkala systemet?

Jag tycker givetvis att många aspekter av textilindustrin – inte bara i Bangladesh, utan över hela världen– behöver förbättras, inte minst när det kommer till fackligt arbete och säkerhet. Och det är bra att vara medveten och ställa krav. Men att – som Negra Efendic insinuerar – sluta köpa kläder som tillverkats i låglöneländer kommer göra mer skada än nytta för de fattiga. För min del skulle den lilla lappen i nacken lika gärna kunna sitta på bröstet. Jag vill nämligen bära ”Made in Bangladesh” som ett hedersemblem.

Inlägget ”Made in Bangladesh” är ett hedersemblem dök först upp på Frivärld Magasin.

THAILAND Efter veckor av stora demonstrationer har Thailands parlament upplösts. Landets premiärminister, Yingluck Sinawatra, har utlovat nyval men thailändarna tycks inte lockade av tanken. Rebecca Hjelm skriver om den thailändska demokratin som aldrig riktigt ville slå rot.

I slutet av november nåddes omvärlden av nyheten att demonstranter tagit sig ut på Bangkoks gator för att visa sitt missnöje med regeringen. Man tog sig in i finansdepartementet och arméns högkvarter och fyllde gator och torg. Protesterna gav resultat: efter några veckor av oroligheter har premiärministern nu meddelat att nya val ska hållas om sextio dagar, där oppositionen ska ges en chans att ställa upp. Men folkmassorna är inte nöjda. Samma dag som beskedet om nyval kom fylldes gatorna återigen av 150 000 demonstranter. Istället kommer nya krav på att helt frångå det demokratiska styrelseskicket.

Bakgrunden till oroligheterna är att oppositionen är missbelåten med premiärminister Yingluck Shinawatra och hennes regering.   Man anser henne vara en marionettdocka åt sin bror Thaksin, den före detta premiärministern, som gick från upphöjelse till fall och sedan avsattes i en militärkupp för sju år sedan. Thaksin lever sedan dess i exil utomlands men hans synder är knappast förlåtna. När så hans syster nyligen försökte sig på en politisk manöver som skulle ge honom fri lejd tillbaka till Bangkok bubblade missnöjet upp igen. De regeringstrogna rödskjortorna står i konflikt med gulskjortorna som stödjer kungahuset, armén och elitklasserna. Där är landet idag.

Det är den korta förklaringen.

Den långa förklaringen är att höstens kravaller endast är ett tillfälligt skede i en den djupa politiska kris som Thailand befunnit sig i sedan årtionden.

Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Under hela 1900-talet styrdes Thailand av diverse militärjuntor (med ett kort undantag för några demokratiska år i mitten på 1970-talet). Först på 1990-talet tog landet sina första trevande steg mot demokrati genom allmänna val och reformer. Dessutom var ekonomin i uppsving, en stor del av befolkningen bestod av välutbildad medelklass och det civila samhället stod på stadiga ben. Situationen såg hoppfull ut.

Men, då som nu, tilläts aldrig demokratin slå rot i den sydostasiatiska myllan förrän den rycktes upp igen. Demokratin fick aldrig någon chans att konsolideras.

Styrriktningen mot demokrati tog en tvärvändning 2006. Medan den folkvalde premiärministern Thaksin Sinawatra var på statsbesök i New York passade militären på att ta makten i hans frånvaro. Sinawatra hade under sin tid som ledare sett en allt större opposition växa fram. Han var en krösusrik mediemogul som använt sina pengar, ihoptjänta på diverse skumraskaffärer, för att bilda ett eget parti. Hans politiska modell gick ut på att uppvakta Thailands fattiga majoritet och var av samma snitt som gjort Chavéz, Morales och Putin så populära bland de missgynnande i sina respektive länder.   Men de vallöften som vann underklassens kärlek drog också på sig medel- och överklassens avsky.

När så Thaksin Sinawatra vann sin andra mandatperiod klev armén in, triggade av det folkliga missnöjet mot hans politik.

Militärkuppen blev den artonde i Thailands moderna historia.

Militärregimen kom att ogiltigförklara konstitutionen, upplösa parlamentet och förklara undantagstillstånd.  Något år senare deklarerade man dock att ett nytt val skulle hållas. Nyvalet visade sig bli ett fiasko för de som störtat Thaksin Sinawatra. Istället tog hans syster, Yingluck, och hennes parti hem segern och det politiska dödläget var därmed brutet.

Militärjuntans nederlag innerbar däremot inte någon seger för demokratin. Yingluck Sinawatra må vara vald på demokratiska vägar men auktoritära krafter fortsätter behålla sitt grepp om landet. Militären har fortfarande stort inflytande i politiken och kritiska röster tystas genom våld eller censur. Under de ljusa åren på 1990-talet rankade Freedom House Thailand som ”free” – idag har landet halkat ner till ”partly free”.

Kanske är ändå det dystraste tecknet på demokratins fall i Thailand att en pessimism och motvilja gentemot demokratin som idé grävt sig in i den thailändska folksjälen. Man tycker sig ha provat demokrati som system, men har inte gillat resultatet. Många av de som just nu demonsterar på huvudstadens gator tycker att allt ett demokratiskt styrelseskick gett dem är populistiska ledare och ett oroligt politiskt landskap.

Istället har oppositionen föreslagit att regeringen ska bytas ut mot ett ”äldstes råd”, en samling ”oligarker” som i samrådan med militären skulle styra landet. Egentligen verkar vad som helst, som inte är det nuvarande systemet, som ett attraktivt alternativ för många kritiker.

Det pratas om att ”ta en paus” från demokratin.

En utveckling bort från allt vad demokrati heter skulle förstås vara mycket sorglig. Thaksin Sinawatra, hur mycket populist han än var, valdes ändå på demokratisk väg. Hans syster, inte heller hon någon demokratins fanbärare, sattes ändå på sin post via öppna och fria val. Är folket inte nöjt med sina ledare kan de rösta bort dem. Det är själva kärnan i den demokratiska principen. Men thailändarna – eller åtminstone den urbana medelklassen, den förfördelade eliten och militären – verkar föredra att avsätta sina ledare genom att storma regeringsbyggnader framför att lugnt gå till valurnan.

Inlägget Thailand vill ta paus från demokratin dök först upp på Frivärld Magasin.

Men tittar man närmre anar man sprickor i fasaden.

Den 27/11 släppte Operation 1325, en paraplyorganisation för svenska civilgrupper som arbetar med kvinnor och fred, en rapport om hur väl Sverige lyckas i sitt arbete för att understödja kvinnors deltagande i fredsprocesser.

När FN-resolutionen 1325, (från var Operation 1325 fått sitt namn), godkändes av säkerhetsrådet var det för att man dels sett att kvinnor led svårt i krig, dels för att man ville belysa kvinnors fredsfrämjande potential i konfliktförebyggande och fredsuppbyggande processer. Kvinnor borde sitta med vid fredsförhandlingarna, inte bara för att det är rättvist utan för att man såg att det faktiskt var effektivt.

Sverige var snabb på bollen och tog fram en handlingsplan för verkställandet av resolutionen i det internationella arbetet. Men handlingsplanen har fått kritik. När de 43 länder som har en handlingsplan för resolution 1325 skulle rankas efter hur väl de lyckats att också implementera den kom Sverige först på 28 plats. Det finns uppenbarligen en diskrepans mellan den svenska självbilden som ledande inom internationellt arbete för kvinnor, fred och verkligheten.

Regeringens handlingsplan anses också vara för luddig för att myndigheter på ett relevant sätt ska kunna ha nytta av den. Vem har ansvar för att den implementeras? När ska implementeringen vara klar? Vilka indikatorer ska vi ha för att kunna avgöra ifall Sverige gjort ett gott jobb? Allt det här är sådant som fortfarande hänger löst i luften.
Regeringen har nu bestämt att handlingsplanen ska revideras. Om man får tro panelen – bestående av representanter för utrikesutskotten från FP, MP, S samt UD – som var närvarande vid Operation 1325:s rapportlansering kommer den behöva göras om rejält. Enligt Tina Acketoft (FP) är det största problemet att Sverige slarvat med själva grundarbetet i handlingsplanen eftersom ”vi tycker att vi redan kan allt”.

Resolution 1325 var på många sätt banbrytande när den kom för tretton år sedan. Den gjorde en solid analys av dagens situation för kvinnors deltagande för fred och säkerhet. Men om Sverige verkligen vill göra skillnad i världen är det dags att göra verklighet av alla fina ord.

Inlägget Fina ord om fred – men inte så mycket mer dök först upp på Frivärld Magasin.

Idag, för en vecka sedan, drog en kraftig tyfon in över Filippinerna och ödelade stora delar av den sydasiatiska önationen. 10 000 människor tros vara döda men eftersom många fortfarande saknas antas dödssiffran stiga.

Svensk nyhetsrapportering har främst kännetecknats av svårigheten för hjälporganisationer att nå fram till landet. För de överlevande är läget desperat. Allting saknas: mat, vatten, mediciner, transportfordon, bensin, el. Det har till och med tagit slut på liksäckar.

I denna krissituation har USA (tillsammans med Japan) varit snabba att reagera.  Redan igår kväll lade det amerikanska hangarfartyget USS George Washington till utanför den filippinska kusten, redo att assistera tyfonens offer. Med sig hade hangarfartyget 21 helikoptrar med förnödenheter och en 5000 man stor personalstyrka. Det måste vara en välkommen syn för ett land i spillror.

Men USA har anlänt till Filippinerna, inte bara för att man vill, utan också för att man kan. I och med sina många internationella militärbaser, strategiskt utpositionerade världen över, har USA möjligheten att vara ständigt närvarande när något händer. Oavsett vart det uppstår ett skarpt läge så är amerikanska fartyg aldrig långt borta.

Detta är något som ofta kritiseras, även i Sverige. Inför det förra valet gick de rödgröna partierna ihop och krävde att USA skulle avveckla alla sina internationella militärbaser.

Man glömmer lätt bort att utan de amerikanska militärbaserna, ständigt redo, skulle redan katastrofala situationer utvecklats till något mycket, mycket värre. Många människor skulle dö. Och Filippinerna är inte det enda exemplet. USA gjorde en enorm insats i Indonesien efter tsunamin 2004. Efter jordbävningen och kärnkraftsolyckan i Japan 2011 skeppades amerikanska styrkor på nästan 20 000 man  till platsen, många vilka kom att utsättas för cancerframkallande strålning. Även vid jordbävningen på Haiti 2010 var USA snabbt på plats.

USA beskylls ofta för att vara världens självutnämnda polis. Må så vara. Men vi bör komma ihåg att USA också är vår världsambulans.

Inlägget USA är inte bara världspolis utan också världsambulans dök först upp på Frivärld Magasin.

Varje gång du tar en tugga av Pågens Lantgoda, steker en skiva Tulip bacon eller häller Icas ströbröd ner i köttbullesmeten kan du indirekt bidra till Marockos ockupation av Västsahara. Det är inte din avsikt men det är ändå det som blir resultatet var gång du plockar ner veckans varor i din kundkorg.

Anledningen stavas fosfor.

Om fosfor – bland annat – skriver Fredrik Laurin och Lars Schmidt i sin reportagebok Tyst territorium med underrubriken Sju reportage om Västsahara.

Med ett gediget researcharbete i ryggen och med sin egen säkerhet som insats, undersöker författarna varför så få talar om konflikten i Västsahara.

Men Tyst territorium inleds först och främst med en grundlig introduktion till konflikten. Västsahara var fram till 1970-talet en spansk koloni och gick då under benämningen Spanska Sahara tills Spanien drog sig tillbaka. Men där spanjorerna klev ut klev marockanerna in. Västsaharas befrielserörelse Polisario bjöd på hårt motstånd tills det västsahariska folket slutligen trängdes undan till flyktingläger i Algeriet eller små fickor av civilisation mellan Atlanten och den tvåhundra mil långa mur som den marockanska staten låtit bygga tvärs genom öknen. För att ytterligare låsa Västsahara i sitt grepp har över hundratusen marockaner lockats att slå sig ner i ”Södra Marocko” med hjälp av låga skatter och subventionering.

Tyst territorium
Fredrik Laurin & Lars Schmidt
Atlas, 2013

Tillbaka till fosforen. Västsahara äger förvisso inte mycket av värde men det finns några resurser som är tillräckligt viktiga för att Marocko ska fortsätta ockupera sitt grannland, stick i stäv mot FN:s fördömande. Västsaharas mark är nämligen rik på fosfor vilket används för att framställa konstgödsel. 70 procent av världens fosfortillgångar beräknas finnas i västsahariska gruvor. Eftersom det är ett icke-förnybart ämne, precis som olja, och konstgödsel dessutom är avgörande för världens matförsörjning, så betyder det att den som kontrollerar fosforgruvorna också är en toppaktör i det globala maktspelet. När priset på fosformalm 2007/2008 ökade från 80 dollar till 430 dollar per ton steg också de globala gödnings-och matpriserna. Kravaller och oroligheter skakade flera fattiga länder i grundvalarna. Följdaktligen vill många makthavare hålla sig väl med Marocko.

Var kommer då den svenska konsumenten in i bilden?

Inför skrivandet av Tyst territorium har Laurin och Schmidt låtit anlita Peter Horn, IAEA-expert i geokemi och orädd försökskanin, som genom isotopanalyser lyckas få fram starka bevis på att den mat vi äter varje dag innehåller spår av västsaharisk fosformalm. Kanske är det företagens ovilja, uppköparnas ointresse eller den långa, snåriga produktionskedjan som gör att svenska frukostätare vet väldigt lite om matens ursprung. Laurin och Schmidt utesluter inget av alternativen. Istället konstaterar de att läget såg väldigt annorlunda ut under Sydafrikas apartheidregim – då gick Sverige i bräschen för att stoppa importen av sydafrikansk frukt.

Som läsare vill man också gärna dra paralleller mellan Västsahara och ett annat land: Palestina. Båda är muslimsk-arabiska områden som fått sitt oberoende och självbestämmande begränsat av en grannstat uppbackad av mäktiga vänner. Våld och ofrihet har tvingat tusentals människor att fly till flyktingläger i angränsande länder. Genom båda områdena har en lång mur splittrat ett folk.

Men medan det skrivits hyllmetrar om konflikten i Palestina ger en googling på Västsahara knappt tillräckligt med stoff till en högstadieuppsats. Visserligen finns det ett antal högljudda, svenska organisationer – med Vänsterpartiet i spetsen – som värnar om Västsaharafrågan. Det var också de som drev igenom att Sverige tidigare i år, som första EU-land, erkände Västsahara som stat. Men en utbredd kunskap och ett vitalt engagemang hos allmänheten kan man knappas tala om. Där fyller Tyst territorium ett viktigt syfte – både som pedagogisk introduktion till en bortglömd konflikt och som ett fängslande exempel på undersökande journalistik.

Dessutom belyser Tyst territorium vikten av att journalister vågar vara på plats i instabila regioner. Laurin och Schmidt beskriver hur de förklädda till turister tar sig in i Västsahara ihop med ett gäng smått excentriska resenärer, för att på plats kunna rapportera om situationen. Trots diverse knep för att dölja sina riktiga avsikter har författarna ständigt den marockanska regeringens bilar tätt bakom sig. Som läsare får man en inblick i den riskfyllda verklighet som granskande reportrar i konfliktzoner måste utsätta sig för. För att inte tala om den moraliska gråzon som det innebär att utsätta lokalbefolkningen för ockupationsmaktens blickar.

Trots att utländska journalister drar uppmärksamheten till sig och sina intervjuobjekt verkar västsaharierna inte vilja något hellre än att berätta sin historia för Laurin och Schmidt. Kanske för att de vet att de har internationell rätt på sin sida. Det västsahariska folket har blivit lovade en folkomröstning av FN där de själva ska få bestämma om de vill bilda ett eget land eller inte. Det löftet kom för över tjugo år sedan. Men trots att omröstningen ständigt förhalas av Marocko och att det internationella samfundet gör lite för att skynda på processen har västsaharierna, ledda av Polisario, inte gett upp hoppet om en fredlig lösning. 

Där någonstans börjar man som läsare fundera på varför omvärlden nu är så ovillig att driva igenom folkomröstningen. FN har förvisso en styrka där med mandat att övervaka omröstningen men så länge en sådan inte äger rum finns inte heller mycket att övervaka. Laurin och Schmidt tycks mena att det är starka ekonomiska intressen som agerar väghinder. Och med tanke på författarnas grundliga efterforskningar är jag benägen att tro dem. Men ändå. Om Marocko är så dumma och Polisario så snälla, vad väntar vi då på? Varför gör vi inte mer för att hjälpa västsaharierna att få till stånd sitt oberoende? Kan det kanske vara så att resten av världen inte hyser riktigt lika stor tillit till Polisario som Laurin och Schmidt gör?

Tyst territorium tar upp att mindre grupper inom Polisario förespråkar väpnad kamp. Men Polisarios ordförande tillika den västsahariska republikens president, Mohamed Abdulaziz, framställs som en evigt tålmodig och godlynt ledare, en Nordafrikas Gandalf. Det behöver inte betyda att organisationen under honom är lika fredlig. Redogörelser vittnar om hur al-Qaida försöker infiltrera Polisario och hur västsahariska flyktingläger utgör en rekryteringspool för islamister.  Om radikala krafter utkonkurrerar fredsförespråkarna riskerar Sahel-regionen att bli än mer labil.

Också republikens förmåga att klara sig själv ifrågasätts av kritiker. Att Sverige dröjde till i vintras med att erkänna Västsahara som stat kan förstås i ljuset av just den västsahariska statsapparatens bräcklighet. Många länder verkar helt enkelt tveksamma till ifall Abdulaziz och hans regering klarar av att leda ett land. Dessutom kvarstår frågan vad som skulle hända med de inflyttade marockanerna, som utgör en majoritet av Västsaharas befolkning, ifall Marocko upphörde med sin ockupation.  

För att förstå varför omvärlden drabbas av akut handlingsförlamning så fort någon nämner ordet Västsahara hade Laurin och Schmidt tjänat på att problematisera kring Polisario.  Det behöver inte betyda att Västsahara har mindre rätt till självstyre. Eller att dess folk lider mindre. Bara att frågan – trots att det vid en första anblick inte verkar så – är komplicerad. Inte heller skulle en mer nyanserad bild av Västsaharas ledning gjort Tyst territorium till en mindre viktig bok.

Inlägget Fredrik Laurin & Lars Schmidt: Tyst territorium dök först upp på Frivärld Magasin.

Förra veckan dömdes en kuwaitisk medborgare till tio års fängelse. Hans brott? Han hade, på Twitter, förolämpat profeten Muhammed, dennes hustru och kungamakten i Saudiarabien och Bahrain. Det var alltså inte emiren i Kuwait som fick sig en känga utan emirerna i grannländerna. Men den kuwaitiska domstolen menade att genom att sprida falska rykten om Saudiarabien och Bahrain hade twittraren ”skadat [den egna] statens intressen”, en förbrytelse som i sig ger tre års fängelse.

Domen var en solklar kränkning av de mänskliga rättigheterna enligt Human Rights Watch.

Samtidigt anses Kuwait av många vara ett föredöme bland gulfstaterna när det kommer till mänskliga rättigheter. Något som eventuellt säger mer om de andra länderna i regionen än om Kuwait.

Vissa menar att Kuwait har gått mot att bli ett mer öppet och tolerant samhälle. Visst kan optimisten hitta indikatorer på en sådan utveckling. Enligt en UD-rapport gavs kvinnor rösträtt 2006 och 2009 valdes en handfull kvinnor in i parlamentet. Det finns gott om kvinnor på höga positioner inom både den statliga verksamheten och näringslivet. Mänskliga rättigheter är numera ett obligatoriskt skolämne.

Ändå visar veckans Twitterdom vilken oerhört lång väg Kuwait har kvar innan man kan tala om en faktisk demokratisering. Yttrandefriheten är uppenbarligen begränsad, både i sociala medier och tidningar. Enligt Reportrar utan gränser har Kuwait en bottenplacering när det kommer till pressfrihet. Dessutom saknar minoriteter och statslösa rättigheter, det råder fortfarandes stor diskriminering gentemot kvinnor och sharialagar tillämpas mycket strängt.

Inte konstigt att kritiker blev bestörta när Kuwait 2011 valdes in i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Reaktionen var inte helt olik den när Saudiarabien valdes in säkerhetsrådet. Och kritiken är befogad. Att låta Kuwait besluta om mänskliga rättigheter eller rådfråga Saudiarabien om fred i världen är lite som att sätta räven på att vakta hönsgården.

Inlägget Kuwait ett föredöme i MR-frågor? dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: ITU Pictures

FN I mitten av oktober röstades Saudiarabien in i FN:s säkerhetsråd efter en sluten votering. Åtminstone elva medlemmar i EU  ställde sig positiva till att landet tillåts vara delaktigt i internationella beslut om fred och säkerhet. Frågan är hur Sverige röstade? Rebecca Hjelm ringde upp UD och möttes av tystnad.

Den 17 oktober vann, för första gången, Saudiarabien en plats i FN:s säkerhetsråd. Det var genom omröstning i FN:s generalförsamling som 193 medlemsstater kunde välja att lägga sin röst för eller emot att den saudiska regimen skulle ta plats i säkerhetsrådet. Med 176 ja-röster var saken avgjord. Då omröstningen var sluten är det inte känt vilka länder som stöttade den saudiska kandidaturen. Klart är i alla fall att 176 röster innebär att åtminstone elva av 28 EU-länder var med.

Kan Sverige ha varit ett av de elva länderna?

På UD tycks man vara ovillig att prata om saken. Den som försöker få ett svar på Sveriges roll i omröstningen får finna sig i att bli bollad mellan olika tjänstemän. Slutligen ställer Karin Nylund, redaktör på UD:s presstjänst, upp på att bli intervjuad. Men inte heller hon har några svar att ge:

– Ja, Saudiarabien har blivit inröstat i säkerhetsrådet men jag kan tyvärr inte berätta hur Sverige röstade i den frågan. Sån är vår princip. Det är helt enkelt hemligt.

Karin Nylund undviker att svara på ifall det svenska folket borde ha rätt till insyn i internationella omröstningar där Sverige deltar. UD:s policy tillåter ingen inblick. Enligt henne är logiken solklar:

– Vår hållning är att vi inte berättar hur Sverige röstar i hemliga omröstningar. I sådana fallskulle ju den hemliga omröstningen inte vara hemlig längre.

Hon antyder dock att UD:s tystnad framförallt bygger på en ovilja att försvåra för FN:s andra medlemsstater:

– Om vi berättade var Sverige står i hemliga omröstningar så skulle det skapa en konstig situation för de andra länderna i rådet.

Fem av säkerhetsrådets 15 platser är vikta för de permanenta medlemmarna. Av de övriga tio byts fem ut vart tredje år. I år fick Azerbajdzjan, Guatemala, Marocko, Pakistan och Togo flytta på sig till förmån för Saudiarabien, Tchad, Chile, Nigeria och Litauen. Nyheten att Saudiarabien vunnit en plats möttes av stark kritik från människorättsgrupper som menar att landet står för just de kränkningar av mänskliga rättigheter som säkerhetsrådet är tänkt att försvara.

Valet av Saudiarabien kritiserades även för att gå stick i stäv med FN:s antiterrorarbete. 2009 avslöjade Wikileaks och The Guardian att medborgare i Saudiarabien är de största finansiärerna av global terrorverksamhet. Ledande terroristnätverk som al-Qaida har sin viktigaste inkomstkälla i just Saudiarabien. Rapporter visar att ledningen i Riyadh varit motvilliga till att lösa detta problem.

Dagen efter att FN meddelade att Saudiarabien stod som omröstningens vinnare meddelade landet – till omvärlden och sina egna diplomaters förvåning – att de hade för avsikt att tacka nej till platsen. Anledningen sades vara skepsis mot säkerhetsrådets möjligheter att ta i med hårdhandskarna mot Iran och Syrien, två av Saudiarabiens ärkefiender. Faktum kvarstår dock att minst en tredjedel av EU:s länder anser det saudiska styret vara en lämplig beslutsfattare i några av världens högst prioriterade frågor.

På frågan om UD anser det vara problematiskt att detta land röstats in i säkerhetsrådet, oavsett om Sverige möjliggjort detta eller inte, svarar Karin Nylund att det är en alldeles för politisk fråga för henne som tjänsteman att svara på

– Ring och fråga Carl Bildt istället.

Inlägget Röstade Sverige in Saudiarabien i säkerhetsrådet? UD håller tyst dök först upp på Frivärld Magasin.

Efter den tragiska båtolyckan utanför den italienska ön Lampedusa, där nästan 200 flyktingar tros ha drunknat, har en nationell sorgedag utlysts i Italien. Landet uppges vara chockat och bedrövat, kontor hålls stängda och i skolorna hålls en tyst minut för att hedra de döda.

Men vad hände med att hedra de levande?

För har man väl undgått fattigdom och förtryck, lagt sitt liv i händerna på människosmugglare och sedan överlevt båtfärden över Medelhavet, så kan det hända att ens stundande öde inte är mycket bättre. Att leva som illegal immigrant i Italien(få personer ges uppehållstillstånd) är nämligen att leva under mycket svåra förhållanden.

 Under Berlusconis tid som premiärminister drev det nyfascistiska partiet Lega Nord igenom ett ”säkerhetspaket”. Paketet innebär att den som uppehåller sig olagligt i landet riskerar upp till fyra års fängelse. Uniformerade medborgargarden tillåts patrullera gatorna med ursäkten att någon måste ”skydda” de italienska kvinnorna. Att hyra ut en bostad till en papperslös kan leda till att bostaden inte bara beslagtas utan även till böter på 100 000 kronor och fängelse i tre år.  

Italien har förvisso ett ogynnsamt läge med sin geografiska närhet till Afrika. Landets ekonomiska och politiska kaos har skapat både en oförmåga och en ovilja att ta hand om de stora invandringsströmmarna. EU:s motvilja att dela ansvaret har lett till att Italien ensamt – i sällskap med Cypern och Malta – måste tackla invandringsfrågan.

Det må så vara att Italien har ett visst fog för sin frustration. Men att landets politiker utlyser landssorg för de flyktingar som dör samtidigt som de skapar lagar menade att sätta skräck i de som överlever – är inte det bara hyckleri?

Inlägget Hyckleri att hålla tyst minut för drunknade flyktingar dök först upp på Frivärld Magasin.