Varje gång du tar en tugga av Pågens Lantgoda, steker en skiva Tulip bacon eller häller Icas ströbröd ner i köttbullesmeten kan du indirekt bidra till Marockos ockupation av Västsahara. Det är inte din avsikt men det är ändå det som blir resultatet var gång du plockar ner veckans varor i din kundkorg.
Anledningen stavas fosfor.
Om fosfor – bland annat – skriver Fredrik Laurin och Lars Schmidt i sin reportagebok Tyst territorium med underrubriken Sju reportage om Västsahara.
Med ett gediget researcharbete i ryggen och med sin egen säkerhet som insats, undersöker författarna varför så få talar om konflikten i Västsahara.
Men Tyst territorium inleds först och främst med en grundlig introduktion till konflikten. Västsahara var fram till 1970-talet en spansk koloni och gick då under benämningen Spanska Sahara tills Spanien drog sig tillbaka. Men där spanjorerna klev ut klev marockanerna in. Västsaharas befrielserörelse Polisario bjöd på hårt motstånd tills det västsahariska folket slutligen trängdes undan till flyktingläger i Algeriet eller små fickor av civilisation mellan Atlanten och den tvåhundra mil långa mur som den marockanska staten låtit bygga tvärs genom öknen. För att ytterligare låsa Västsahara i sitt grepp har över hundratusen marockaner lockats att slå sig ner i ”Södra Marocko” med hjälp av låga skatter och subventionering.
Fredrik Laurin & Lars Schmidt
Atlas, 2013
Tillbaka till fosforen. Västsahara äger förvisso inte mycket av värde men det finns några resurser som är tillräckligt viktiga för att Marocko ska fortsätta ockupera sitt grannland, stick i stäv mot FN:s fördömande. Västsaharas mark är nämligen rik på fosfor vilket används för att framställa konstgödsel. 70 procent av världens fosfortillgångar beräknas finnas i västsahariska gruvor. Eftersom det är ett icke-förnybart ämne, precis som olja, och konstgödsel dessutom är avgörande för världens matförsörjning, så betyder det att den som kontrollerar fosforgruvorna också är en toppaktör i det globala maktspelet. När priset på fosformalm 2007/2008 ökade från 80 dollar till 430 dollar per ton steg också de globala gödnings-och matpriserna. Kravaller och oroligheter skakade flera fattiga länder i grundvalarna. Följdaktligen vill många makthavare hålla sig väl med Marocko.
Var kommer då den svenska konsumenten in i bilden?
Inför skrivandet av Tyst territorium har Laurin och Schmidt låtit anlita Peter Horn, IAEA-expert i geokemi och orädd försökskanin, som genom isotopanalyser lyckas få fram starka bevis på att den mat vi äter varje dag innehåller spår av västsaharisk fosformalm. Kanske är det företagens ovilja, uppköparnas ointresse eller den långa, snåriga produktionskedjan som gör att svenska frukostätare vet väldigt lite om matens ursprung. Laurin och Schmidt utesluter inget av alternativen. Istället konstaterar de att läget såg väldigt annorlunda ut under Sydafrikas apartheidregim – då gick Sverige i bräschen för att stoppa importen av sydafrikansk frukt.
Som läsare vill man också gärna dra paralleller mellan Västsahara och ett annat land: Palestina. Båda är muslimsk-arabiska områden som fått sitt oberoende och självbestämmande begränsat av en grannstat uppbackad av mäktiga vänner. Våld och ofrihet har tvingat tusentals människor att fly till flyktingläger i angränsande länder. Genom båda områdena har en lång mur splittrat ett folk.
Men medan det skrivits hyllmetrar om konflikten i Palestina ger en googling på Västsahara knappt tillräckligt med stoff till en högstadieuppsats. Visserligen finns det ett antal högljudda, svenska organisationer – med Vänsterpartiet i spetsen – som värnar om Västsaharafrågan. Det var också de som drev igenom att Sverige tidigare i år, som första EU-land, erkände Västsahara som stat. Men en utbredd kunskap och ett vitalt engagemang hos allmänheten kan man knappas tala om. Där fyller Tyst territorium ett viktigt syfte – både som pedagogisk introduktion till en bortglömd konflikt och som ett fängslande exempel på undersökande journalistik.
Dessutom belyser Tyst territorium vikten av att journalister vågar vara på plats i instabila regioner. Laurin och Schmidt beskriver hur de förklädda till turister tar sig in i Västsahara ihop med ett gäng smått excentriska resenärer, för att på plats kunna rapportera om situationen. Trots diverse knep för att dölja sina riktiga avsikter har författarna ständigt den marockanska regeringens bilar tätt bakom sig. Som läsare får man en inblick i den riskfyllda verklighet som granskande reportrar i konfliktzoner måste utsätta sig för. För att inte tala om den moraliska gråzon som det innebär att utsätta lokalbefolkningen för ockupationsmaktens blickar.
Trots att utländska journalister drar uppmärksamheten till sig och sina intervjuobjekt verkar västsaharierna inte vilja något hellre än att berätta sin historia för Laurin och Schmidt. Kanske för att de vet att de har internationell rätt på sin sida. Det västsahariska folket har blivit lovade en folkomröstning av FN där de själva ska få bestämma om de vill bilda ett eget land eller inte. Det löftet kom för över tjugo år sedan. Men trots att omröstningen ständigt förhalas av Marocko och att det internationella samfundet gör lite för att skynda på processen har västsaharierna, ledda av Polisario, inte gett upp hoppet om en fredlig lösning.
Där någonstans börjar man som läsare fundera på varför omvärlden nu är så ovillig att driva igenom folkomröstningen. FN har förvisso en styrka där med mandat att övervaka omröstningen men så länge en sådan inte äger rum finns inte heller mycket att övervaka. Laurin och Schmidt tycks mena att det är starka ekonomiska intressen som agerar väghinder. Och med tanke på författarnas grundliga efterforskningar är jag benägen att tro dem. Men ändå. Om Marocko är så dumma och Polisario så snälla, vad väntar vi då på? Varför gör vi inte mer för att hjälpa västsaharierna att få till stånd sitt oberoende? Kan det kanske vara så att resten av världen inte hyser riktigt lika stor tillit till Polisario som Laurin och Schmidt gör?
Tyst territorium tar upp att mindre grupper inom Polisario förespråkar väpnad kamp. Men Polisarios ordförande tillika den västsahariska republikens president, Mohamed Abdulaziz, framställs som en evigt tålmodig och godlynt ledare, en Nordafrikas Gandalf. Det behöver inte betyda att organisationen under honom är lika fredlig. Redogörelser vittnar om hur al-Qaida försöker infiltrera Polisario och hur västsahariska flyktingläger utgör en rekryteringspool för islamister. Om radikala krafter utkonkurrerar fredsförespråkarna riskerar Sahel-regionen att bli än mer labil.
Också republikens förmåga att klara sig själv ifrågasätts av kritiker. Att Sverige dröjde till i vintras med att erkänna Västsahara som stat kan förstås i ljuset av just den västsahariska statsapparatens bräcklighet. Många länder verkar helt enkelt tveksamma till ifall Abdulaziz och hans regering klarar av att leda ett land. Dessutom kvarstår frågan vad som skulle hända med de inflyttade marockanerna, som utgör en majoritet av Västsaharas befolkning, ifall Marocko upphörde med sin ockupation.
För att förstå varför omvärlden drabbas av akut handlingsförlamning så fort någon nämner ordet Västsahara hade Laurin och Schmidt tjänat på att problematisera kring Polisario. Det behöver inte betyda att Västsahara har mindre rätt till självstyre. Eller att dess folk lider mindre. Bara att frågan – trots att det vid en första anblick inte verkar så – är komplicerad. Inte heller skulle en mer nyanserad bild av Västsaharas ledning gjort Tyst territorium till en mindre viktig bok.
