Foto: Bengt Nilsson
UGANDA En ny lag kommer att belägga homosexualitet med livstids fängelse i Uganda, delvis med syftet att bekämpa hiv. Bengt Nilsson berättar om intolerans, hiv och moraliserande biståndsprogram.
När jag besökte Uganda första gången 1981 hade huvudstaden Kampala försiktigt börjat resa sig efter Idi Amins skräckvälde. Men det var fortfarande en stad som höll andan. Asiatiska butiker stod tomma. Få vita affärsmän vågade sig dit.
Det Kampala som mötte mig vid mitt senaste besök är Östafrikas vänligaste och mest levande huvudstad, med ett intensivt uteliv. Barer, klubbar och ett nattliv som inte står Nairobis efter.
När Idi Amin störtades trodde ugandierna att mardrömmen var över. De anade då inte att en farsot snart skulle drabba dem, ännu dödligare än expresidentens terror.
Sex har länge varit en handelsvara i Uganda. Många köper sex, byter tjänster mot sex och skaffar sig positioner på jobbet med hjälp av sex. Det var ingen tillfällighet att landet i början av 1980-talet blev Östafrikas epicentrum för hiv. Snabbt sköt antalet infekterade i höjden och aids blev på kort tid ugandiernas i särklass svåraste plåga.
I dag är bilden en annan. Mindre alarmerande men mer komplex, mer motstridig. De ungas attityd till mördarsjukan har förändrats. Landets hiv-bekämpande myndigheter får kritik för att driva en felaktig policy, samtidigt som Uganda satsar mer av egna medel för kampen mot aids.
Och nu väntar en lag som skall belägga homosexualitet med livstids fängelse.
FN:s nyhetsbyrå IRIN har försökt kartlägga attityderna till hiv genom att intervjua studenter vid det anrika universitetet Makerere. På gatorna utanför campusområdet trängs boklådor med diversebutiker av skilda slag. Kommersen är påtaglig även en vanlig vardag. Den unga studentskan Sharon Nalule stiger in i ett litet enkelt apotek och ber att få köpa dagen-efter-piller.
– Jag litar på min pojkvän men jag är rädd för att bli med barn. Då kommer inte mina föräldrar att betala min studieavgift, säger hon till IRIN.
Sharon är typisk. Endast 36 procent av unga ugandiska kvinnor kräver kondom, enligt en nyligen gjord undersökning. De är mer oroliga för att bli gravida än att få hiv. Eftersom dagen-efter-piller är ungefär lika dyra som kondomer väljer många det.
Uganda var ett av de första länderna i Afrika som inledde en kampanj för att bekämpa hiv. Det gav resultat. Andelen infekterade i befolkningen sjönk från 30 procent i början av 1990-talet till 6,4 procent förra året. Men under 2012 är Uganda ett utav ytterst få afrikanska länder som har registrerat en ökning. Nu ligger hiv-prevalensen på 7,3 procent.
Siffrorna och trenden har skakat om ansvariga myndigheter. I början av oktober tillkännagav den ugandiska regeringen att den planerar att skapa en fond på en miljard US-dollar för att finansiera lokala åtgärdsprogram mot hiv. Fonden ska finansieras med beskattning av banktransaktioner, flygresor, försäljning av alkohol och cigaretter och till och med telefonsamtal.
Grannlandet Kenya har föreslagit en liknande fond och i Zimbabwe genererades drygt 20 miljoner US-dollar till en hiv-fond 2010 med hjälp av beskattning.
Förslaget om en nationell ugandisk fond kommer efter hårda protester mot landets hiv-politik. Kritiker hävdar att Uganda har gjort sig alltför beroende av utländskt stöd som är förknippat med villkor som inte fungerar. Det land som en gång lyftes fram som en framgångssaga i Afrikas kamp mot hiv utgör i dag ett exempel på misslyckande. Och det beror på oriktiga analyser och felaktiga prioriteringar.
Till skillnad från vad många tror så ökar hiv-prevalensen i Uganda med stigande inkomst. Det är alltså inte en typisk fattigsjukdom. En kategori som ofta nämns är de offentliganställda, ”public servants”. Bland dem är i genomsnitt 16,3 procent infekterade. Mer än dubbelt så många som medelvärdet i nationen. Många av dessa arbetar med försäljning eller i hotell- och restaurangbranschen.
I en rapport som analyserar orsakerna till de höga siffrorna nämns bland annat förekomsten av ”utbyte av sexuella tjänster för att erhålla befordran eller bättre arbetsvillkor.” I rapporten påpekas också att smittan är mer spridd bland offentliganställda kvinnor än män.
Även om Uganda anstränger sig att mobilisera egna ekonomiska resurser för att bekämpa spridningen av hiv och finansiering av vård, så kommer landet ändå att vara starkt beroende av utländskt stöd. Redan 2003 meddelade den amerikanska regeringen under George W Bush att ett miljardprogram skulle lanseras för att stötta den internationella kampen mot hiv.
Men, det fanns villkor. För att ett land skulle få amerikanskt stöd måste det betona avhållsamhet framför kondomanvändning. Dessutom måste prostitutionen fördömas. Det här vållade problem. Exempelvis Brasilien tackade nej till det amerikanska stödet med motiveringen att man inte ville stigmatisera sexarbetarna i landet. De är viktiga för kampen mot hiv, meddelade landets regering.
Senegal fick inga amerikanska pengar eftersom prostitution är tillåtet där. Men i Uganda var situationen annorlunda.
Landet styrs sedan 1986 av president Yoweri Museveni. Han profilerade sig tidigt som en av de allra första afrikanska regeringscheferna som tog aids-faran på allvar. Han är gift med Janet Museveni som de senaste åren har seglat upp som en frontfigur för den ugandiska kampen mot sjukdomen. Och hon är en pånyttfödd kristen. Det innebär att de amerikanska villkoren för att skjuta till pengar för hiv-kampen passar henne väldigt bra. ABC-modellen lyftes upp som riktlinjen för Uganda. Förkortningen står för ”Abstinence, Be faithful, use a Condom”. Avhållsamhet, var trogen, använd kondom.
Detta ledde till en stark betoning av det förstnämnda, att uppmana allmänheten till sexuell avhållsamhet. På pappret såg det ut att lyckas. Uganda är ett socialt konservativt land med starkt kyrkligt inflytande. Men landet präglas av ett stort mått dubbelmoral. Undersökningar visar att närmare 90 procent av de tillfrågade anser att sexuell trohet är mycket viktigt i ett förhållande. Samtidigt uppger ungefär 25 procent av gifta män att de har utomäktenskapliga sexuella relationer. Tre utav fyra ugandier känner till vad kondomer betyder för den sexuella hälsan. Men endast åtta procent av gifta män som har utomäktenskapligt sex använder kondom.
Schablonbilden av att aids generellt sprids via prostitution och särskilt bland låginkomsttagare stämmer inte i Uganda. En betydande del av de drabbade är heterosexuella gifta medelklasspar som smittas via oskyddade utomäktenskapliga sexuella kontakter. Ibland alltså med chefen, i hopp om en löneförhöjning.
Betonandet av avhållsamhet har lett till att distributionen av kondomer inte fungerar. Det har länge rått stor brist och rykten har till och med florerat om förekomsten av ett ”kondomberg” någonstans i Uganda. Alltså ett stort lager som inte kommer ut till allmänheten därför att bruket av kondomer inte stämmer med den bild av avhållsamhet som landets företrädare vill sprida.
Medan många länder i världen fokuserar på homosexuella i sin kamp mot hiv och aids, gör Uganda tvärtom. Homosexualitet är förbjuden och kan leda till åtskilliga år i fängelse. I somras förbjöds 38 organisationer – så kallade NGO:s – att verka i Uganda, eftersom de ansågs stödja homosexualitet.
För tre år sedan kom ett förslag om dödsstraff för homosexuella som hade sex med minderåriga eller var hiv-smittade. Lagförslaget väckte en storm av internationella protester och bordlades. Men nu är det aktuellt igen. Före jul skall Ugandas parlament behandla det i en något mildrad version. Livstids fängelse istället för dödsstraff. Det skall gälla även dem som ”uppmuntrar” homosexualitet.
De som står bakom förslaget säger att lagen skall bli ”en julklapp” till Ugandas folk.
Aidsaktivisterna i landet är upprörda:
– Om lagförslaget går igenom kommer det att få allvarliga konsekvenser på kampen mot hiv eftersom många sexuella minoriteter tvingas gå under jorden, säger Pepe Julian Onziema i organisationen Sexual Minorities Uganda till nyhetsbyrån IRIN.
Redan nu är homosexuella män kraftigt överrepresenterade i hiv-statistiken i Uganda. Och den gruppen kommer att bli ännu mer stigmatiserad.
Frank Mugisha, en av få öppet homosexuella i Uganda är livrädd.
– Vi måste undvika folksamlingar eftersom mobben kan attackera eller till och med bränna upp oss. Vi kan inte promenera ensamma. Släktingar tar avstånd från oss. Om lagförslaget går igenom blir det omöjligt för mig att bo här, sade han i en tidningsintervju.
När förslaget om dödsstraff för homosexuella presenterades 2009 hotade biståndsminister Gunilla Carlsson med indraget bistånd. I dag är hon mer avvaktande.
– Regeringen planerar inte att överge de fattiga i Uganda, oavsett hur det går med lagförslaget, säger hon till Frivärld. UD följer frågan noga och håller kontakt med RFSL för att höra hur de bedömer läget. Det vore oklokt av mig att ta ställning till hur vi ska bemöta lagförslaget innan vi vet om det kommer att antas och vad det i så fall innehåller.
Den ugandiska regeringen förordar en attityd mot hiv som allmänheten inte rättar sig efter. Felaktiga prioriteringar leder till kondombrist. Viktiga samhällsgrupper som homosexuella och prostituerade stigmatiseras och stängs ute från förebyggande hälsoprogram. Andelen hiv-smittade ökar i befolkningen.
En allvarlig utveckling i ett land som inte har råd att misslyckas med sin aidspolitik.
