
I Kubaregimens ögon ses fria bibliotekarier som maskar, legosoldater (åt USA) och kontrarevolutionärer. Foto: Jason Verwey
KUBA I diktaturens Kuba är bokbränningar utanför demokratiaktivisters hus en realitet. Litteratur utanför den av regimen godkända förföljs som om de vore vapen. Jag längtar till den dag Kuba blir ett idéernas slagfält i ordets rätta bemärkelse, skriver Karin Zelano.
Nazisternas bokbål 1933 är en stark symbol för den ondska som lamslog en värld och skördade miljoner offer. Bålen gör fascismen bokstavlig genom att förinta oliktänkande, bränna det ifrågasättande och göra varje anspråk på pluralism och mångfald till aska. På årsdagen av bokbålen 10 maj, fylldes de stora tidningarna av texter som hjälpte och uppmanade oss att minnas och gav oss förmågan att fördöma och förstå konsekvenserna av den fascistiska logik som låg bakom.
Tid att minnas javisst, men också hög tid att beskåda röken från de bokbål som brinner idag. I diktaturens Kuba är bokbränningar utanför demokratiaktivisters hus en realitet, och en del av den systematiska repression som möter alla som engagerar sig utanför de av kommunistpartiet definierade ramarna. Vare sig det är för att ge ut en tidskrift med dikter och recept eller för att marschera längs en bygata på FN:s dag för Mänskliga Rättigheter.
Bland den kubanska revolutionens många inpräntade och ofta upprepade paroller, är ett det om La batalla de ideas, slaget om idéerna. Bröderna Castro använder det för att beteckna slaget mellan socialism och kapitalism, slaget som de menar att kubanerna och revolutionen besegrat och fortsätter att besegra för var dag som går med oförändrat styre. Ironiskt nog är just idéernas kamp bland det regimen bekämpar hårdast genom att kväsa alla försök att organisera sig utanför officiella strukturer. Ola Larsmo fångar logiken bakom det när han skriver ”att släppa fram olika röster med olika erfarenheter och våga låta olika berättelser om världen löpa sida vid sida blir den naturliga följden av ett demokratiskt styrelseskick. Den sortens mångfald utgör det verkliga hotet mot diktaturen” (DN Kultur 10/5).
Längs Kubas norra kust, ligger det vid ett nedlagt sockerbruk en liten by där man lever konsekvenserna av den logiken. I ett en gång ståtligt nu sönderblåst hus, träffar jag Fidel och Raúl som driver varsitt av byns oberoende bibliotek. ”Driver”, så gott det nu går med grannar som rapporterar alla aktiviteter till kvarterskommitté eller polis och en säkerhetstjänst som beslagtar allt utom kläderna på kroppen om de råkas på gatan.
Jag blir varmt mottagen och sitter ner i kökssoffan, bland kastruller och små vovvar ber jag om en ögonblicksbild från Kuba, mars 2013. Hur har de det?
Raúl, som verkar vara byns mest uttalade dissident-profil och är lite äldre, medelålders, har blivit av med kamera och mobiltelefon dagen innan. Fidel, spenslig och lite blyg, känner av en bruten tumme från någon vecka sen när de försökt demonstrera på bygatan men tystats av polisen. Vidrigt såklart, men det är nästa mening som träffar knytnävshårt i magen, som gör förtrycket närvarande och otäckt. ”De bränner dem, bränner böckerna. Utanför huset. Alla byns tre bibliotek har blivit utsatta. Grannarna blir rädda, och vågar inte gå hit lika mycket som förr”.
Att ha ett oberoende bibliotek i Kuba är emot revolutionen. Därför är Raúl, Fidel och Kubas andra fria bibliotekarier ömsom maskar, legosoldater (åt USA) och kontrarevolutionärer i regimens ögon. Litteratur utanför den av regimen godkända, från Pippi Långstrump till historieskildringar om Berlinmurens fall eller religiösa teman, förföljs som vore de vapen. Detsamma gäller andra medel för kommunikation och dialog, som telefoner eller annan teknisk utrustning. Allt som möjliggör utbyte av idéer, intellektuell dialektik utan ett givet mönster och slutpunkt för möten och nya tankesätt, betraktas som kriminella eller förstadier till uppror.
I ett annat hörn av Kuba möter jag ytterligare ett exempel på vad bristen på politiska, kulturella och intellektuella alternativ gör med samhällen, med människor. I ett nedsläckt reparto (stadsdel) utanför staden Camaguey, efter några irrvarv bland höns och den kvällsöppna kvarterskyrkan hittar vi hem till Reinaldo. Reinaldo är en runt 70-årig, leende farbror som hanterar vårt sena besök som någon som få saker längre förvånar. Han är lugn och saklig, välkomnande utan att bli uppspelt. Reinaldo berättar om hans och partivännernas arbete med att ge ut tidsskriften ”Arcoiris”, en enkel tidskrift med allt från matrecept till utdrag ur internationella konventioner Kuba skrivit på men inte följer.
”Den är populär”, säger Reinaldo och de få exemplar som varje nummer skrivits ut i, vandrar från hand till hand bland grannar och vänner. Nu har utgivningen stannat av, det finns inte längre någon kamera att ta foton med, något papper att använda eller bläckpatroner till skrivaren. I samma tidskrift, den som inte längre kan tryckas, har Reinaldo publicerat sina första dikter, berättar han och ber mig läsa. När jag läst och berömt, det är vackert skrivet, säger Reinaldo ivrigt att hans högsta dröm är att en gång få sina dikter utsatta för kritik. ”Få dem lästa av en riktig kritiker”, som han säger, med tonfallet hos någon som önskar det omöjliga, som anar att det kanske aldrig kommer hända men ändå hoppas, hoppas, hoppas.
Vi kan lära oss mycket av historien, men vägen till en tolerantare värld är inget som sker per automatik. Det som har hänt kan hända igen, och gör det också: folkmord, förföljelser och förtryck försvann knappast med Hitler-Tyskland. Vi som får skriva, rösta, mötas och tänka fritt måste ta vara på det genom att försvara andras rätt till samma saker. Några veckor innan jag lyssnar på Fidel och Raúl i Manatí, säger Ingvar Oldsberg (Expressen 3/2) att han vill till Kuba innan ”det där 50-talssamhället” försvinner.
Visserligen är det Kuba jag reser i fullt med Cadillacs och Buicks från -53, men de vittnesmål och berättelser jag lyssnar till, ögonen jag möter och bilderna på blåslagna ryggar som visas mig, vittnar snarare om ett 30-talssamhälle än något annat, ett samhälle där idéer ska förintas. Till skillnad från Ingvar, längtar jag till den dag Kuba blir ett idéernas slagfält i ordets rätta bemärkelse, en demokrati grundlagsstadgade rättigheter och skyldigheter, och där Reinaldo blir riktigt nitiskt läst av flera recensenter.