I dagens utgåva av nyhetsbrevet CSR i praktiken skriver Per Grankvist några ord om kaffe och etik. Grankvist har besökt kaffekedjan Espressohouse och upprörs över att de klassificerar sitt kaffe som direct trade, i stället för att köpa kaffe med Fairtrade-märkning.
Det finns många anledningar att vara skeptisk till Fairtrade. En av de viktigaste handlar om att en grundläggande princip bakom märkningen är att – till viss mån – sätta marknadskrafterna ur spel genom att garantera bönderna ett lägsta pris för sina produkter även om de inte håller tillräckligt hög kvalitet. Två andra viktiga synpunkter är att en liten del av det högre pris konsumenten betalar faktiskt når bönderna, och att certifieringen är så pass dyr att de bönder som har de sämst inte kan hamna under organisationens beskydd. Denna kritik har formulerats väl av Karl Malmqvist och Lydiah Wålsten i rapporten ”Vad rättvisemärkt inte berättar”.
Men i det här sammanhanget är det annan invändning som är viktigare. Med Grankvists resonemang följer nämligen en Fairtrade-hegemoni. Allt som inte är rättvisemärkt klassas som orättvist, oavsett vad företagen bakom produkterna gör för att garantera goda villkor. Organisationens retorik pyr av förakt för marknadsekonomi, vurmande för kollektiv och småskalighet. Fairtrade Sveriges medlemslista domineras av fackförbund, men där finns också renodlade vänsterorganisationer som Unga Örnar och ABF. Fick Grankvist bestämma verkar det som om Fairtrades principer skulle fungera som ett bindande regelverk för alla med produktion i låglöneländer. Detta blir extra problematiskt med tanke på att Fairtrade är en i högsta grad politiserad märkning.
Om jag drev ett företag skulle jag tycka att det var en djupt obehaglig situation att vara tvungen att lägga mitt etikarbete i Unga Örnars händer för att inte hängas ut som oseriös och oetisk i Sveriges största forum för CSR-arbete. Det är anmärkningsvärt att Per Grankvist så lättvindigt avfärdar ett alternativt sätt att beteckna sitt hållbarhetsarbete som oseriöst, utan att varken veta varför företaget inte vill köpa rättvisemärkt, eller vad deras alternativ egentligen innebär.
Så till sist: Vad är egentligen ”direct trade”, det koncept som gör Grankvist så upprörd? Den här artikeln i the Guardian beskriver ett alternativ till Fairtrade som vill undvika just de problem som beskrivits ovan och hitta ett mer marknadsmässigt sätt att handla direkt från bönder, med ett tydligt likhetstecken mellan hög kvalitet och högt pris.
Om det är bra och fungerar? Ingen aning. Men det är onekligen uppfriskande med konkurrerande märkningar. Själv skulle jag helst köpa kaffe med etiketten ”Free Trade”.
