ÅTERBLICK 1950 åkte en ung Olof Palme till Prag för att representera svenska studenter. Palme rapporterade om folkmassor som skanderade ”Stalin, Stalin”, delegater i uniform bevakande säkerhetspolis. Frivärld Magasin återpublicerar Mats Johanssons artikel om kongressen från 1981.
Artikeln nedan publicerades i Svenska Dagbladet 10 september 1981.
”Kongressen var ett led i östblockets politiska propaganda, närmast i den nu aktuella fredshetsen, som djupast syftar till att till den grad grundmura föreställningen om Sovjetunionen som de fredsälskande krafternas främsta banérförare att en eventuell rysk aggression ögonblickligen godtas som en fredshandling.”
Omdömet är inte dagsfärskt, men ändå högst aktuellt. Det härstammar från en rapport till Sveriges förenade studentkårer (SFS) angående den internationella studentkongressen i Prag. Året är 1950 och pennan förs av en man som på plats fick färgstarka upplevelser av hur fredsfrågan görs till en del av kommunistiskt folkfrontsarbete.
Trettio år senare kan frågan ställas: Hur mycket kommer Olof Palme ihåg av detta när han idag försöker stryka fredsdemonstranterna medhårs?
Palme var utsänd av SFS som observatör, i egenskap av ordförande i SFS internationella utskott. Den världskongress av mer eller mindre studerande studenter som då samlades i Prag gjorde det i Internationella studentunionens (IUS) regi. IUS var redan då en frontorganisation styrd från Sovjet, en ”politisk kamporganisation i Kominform-regi” som Palme kallar den i rapporten.
IUS hade stött Prag-kuppen 1948 och de svenska studenterna var inte längre med. ”Varje sökande efter teoretiska samarbetsformer i fortsättningen måste betecknas som spegelfäkteri” ansåg Palme. Enligt hans bedömning var den stora studentsamlingen, med tusentalet delegater från 68 länder, ”en jättedemonstration i fredshetsens tecken”.
Detta var året för den omtalade s k Stockholmsappellen, ett kommuniststyrt namnsamlande för att fredsupprop med samma ensidighet som många av aktiviteterna 1981. Intressant är att notera hur Stockholmsappellen nu åter i propagandan presenteras som ett folkmanifest av närmast socialdemokratisk natur. Så var det inte.
I Palmes rapport påpekas just vilken betydelse denna till synes neutrala appell hade för kommunisterna och att det internationella studentarbetet styrdes för att tjäna sovjetiska propagandasyften. Palme själv hade i uppdrag av SFS styrelse att under kongressen protestera mot appellen och avslöja att Sverige inte stod bakom den, något som han inte fick tillfälle till eftersom han förvägrades ordet!
Prag detta år måste ha gjort ett outplånligt intryck på den unge studentledaren från Sverige. På husväggarna hängde jätteporträtt av Stalin, oppositionella delegater skuggades av säkerhetspolis och deras hotellrum genomsöktes.
Palmes beskrivning av fredsfrågans handläggning på kongressen är magnifik och kunde lämpligen ges ut som studiematerial av det arbetarrörelsens fredsforum som socialdemokraterna i år har bildat för att distansera sig från kommunistiska täckorganisationer.
De tio dagarnas förhandlingar dominerades av 400 olika demonstrationer som tog halva sammanträdestiden. Delegaterna tycks ha haft en besynnerlig fallenhet för att bära runt varandra, eftersom Palme titt som tätt på de 90 sidorna i rapporten berättar om hur fredskämpar hyllades genom att lyftas runt på massornas armar. Populäraste slagord var ”leve freden” och ”Stalin, Stalin”, en kombination som då inte tedde sig makaber.
Att vissa delegationer bar uniform och att hat präglade många anföranden tycks inte ha dämpat fredsropen. Döm om Palmes överraskning när en överstelöjtnant från Nordkorea hoppar upp i talarstolen, medförande två gevär samt bazooka! När en engelsk delegat talar om sovjetisk militarism och nämner nazistinflytandet i Östtyskland utbryter fullt tumult, hundratals omringar den engelska delegationen och denna överväger att lämna Prag, hotad av våldsamheterna.
Palme noterar hur arrangörerna utnyttjar Moskvatrogna studenter från väst för att angripa varje opposition från demokratiskt håll, ett mönster som ju går igen i fredsarbetet även i dag. Särskilt uppmärksam är Palme på den svenska delegationen från Clarté, ledd av en ”jur kand Göran Franck” småningom känd som advokaten Hans Göran Franck (s).
Som tack för sin insats fick Clarté-folket en gipsbyst av Lenin, medan Palme fick nöja sig med ”en smärre fredsduva å porslinsfot”. Men så hade ju Clarté-kommunisterna också deltagit flitigt i avslutningen, då delegaterna stod på stolar och ropade i talkör ”Stalin, Stalin”. Palme var däremot en av männen bakom ett protestuttalande som stöddes av flera stora västliga studentunioner.
Vid hemkomsten beskylldes Palme av Franck i massmedia för att vara en ”sagoriddare” som hade fabricerat uppgifter, spekulerat i rashat och var inkompetent att avge rapport. Franck själv var däremot ett, förståeligt nog, mycket nöjt sanningsvittne.
Men Palmes rapport måste ha retat kommunisterna till vansinne. Med all den analytiska skärpa som Olof Palme är mäktig slår han fast några sanningar som gäller än idag:
Om kongressen heter det att den blev ”ett fruktansvärt exempel på hur långt en skickligt dirigerad masspsykos kan driva människor att förnedra sig”.
Fredspropagandan utformas ”som kampen mot den ’angloamerikanska imperialismen’, d v s allt utanför Kominforms direkta inflytelsesfär. Det groteska i denna fredspropaganda belyses av att man kunde framhålla att ’kampen för freden förenar oss alla oberoende av politisk eller religiös uppfattning’”.
När det gäller fortsatt samarbete med IUS konstaterar Palme att det ”i nuvarande läge skulle vara ett uttryck för ett slags sublimerad stupiditet, som vore absolut oförklarlig”.
Detta klarspråk i fredsfrågan och om samarbete med kommunister är i dag givetvis inte möjligt att bruka för fredsmäklare Palme, även om han skulle göra samma analys nu som då. Men nog kunde han kosta på sig en och annan inopportun markering av den typ som t ex återfinns i Dieter Strands bok om Palme, i vilken han fäller omdömet om den helgonförklarade nedrustaren Alva Myrdal att ”hon ska alltid sjunga med änglarna, aldrig stå ute i blåsten…” (apropå hennes nej till atomkraft).
1950 sjöng inte Palme med i änglakören i Prag.
