I söndagens partiledardebatt förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt att han i höst är beredd att ”titta på” om det behövs mer resurser till försvaret. Frågan är om tillförseln av nya pengar är det bästa första steget mot en förbättrad svensk försvarsförmåga. Att det läggs knappa resurser på försvaret är inte unikt just för Sverige. Problemet är strukturellt, är sammankopplad med finanskrisen och har drabbat hela Europa.
Sedan finanskrisens start 2008 har Europa sammantaget reducerat sin försvarsbudget motsvarande hela Tysklands. Det är en ungefärlig minskning på 30 miljarder euro, från 200 till 170 miljarder. Länderna i Europa har ännu inte lyckats ta fram en politik som kompenserar för den svaga ekonomins negativa effekt på försvaret.
Följden har blivit att Europas försvarsförmåga har minskat kraftigt. Enligt SIPRI:s årsrapport för 2013 lägger elva länder i Europa mindre än en procent av BNP på sitt försvar. Där märks bland andra Lettland, Litauen och Spanien. De länder som kommer över en procent (men inte en och en halv) är bland andra Danmark, Finland, Sverige, Tyskland och Slovakien. De som spenderar över två procent, och därmed möter Natos krav, är Frankrike, Grekland, Turkiet och Storbritannien.
De ringa militärutgifterna skapar en ond spiral. Under de rådande försvarsanslagen är efterfrågan för knapp för att hålla försvarsproduktionskostnaderna nere. Tillsammans med svaga statsfinanser betyder detta att Europas regeringar köper mindre och att den militära förmågan därmed minskar.
Vad kan man göra för att vända situationen? En grundval för det europeiska projektet är den fria och gemensamma marknaden. Denna driver ned kostnader och ökar effektiviteten. Men till skillnad från andra områden är försvarsmateriel fortfarande skyddad som en nationell ensak, reglerad enligt artikel 346 (b) i Lissabonfördraget. Uppskattningar visar att idag köps ungefär 80 procent av all försvarsutrustning i Europa inom nationens gränser. Under 2009 kunde man finna 89 olika vapensystem i Europa, en tydlig kontrast mot USA:s 27.
En beräkning visar att om Europa öppnar sin försvarsmarknad går det att spara upp till sex miljarder euro per år. Exempelvis är det ineffektivt att Europa idag har tre flygvapenprogram (Rafale, Eurofighter och Gripen). Det innebär att Europa går miste om de ekonomiska fördelar som kommer från massproduktion (”more bang for the buck”), försvårar samarbete vid insatser samt att Europa konkurrerar med sig själv i vapenexport till utomeuropeiska länder.
Europas bedarrande militära kapacitet påverkar inte bara kontinentens militära förmåga. Med dagens försvarsanslag kan Europas Natoländer inte heller verka som det är tänkt vid insatser utomlands. Insatserna i Libyen och Mali var helt beroende av amerikansk hjälp. Nu signalerar dock USA att man har tröttnat på att ta ansvar för Europas säkerhet. Och varför ska USA göra det?
Andra viktiga uppgifter som åläggs försvaret är att ge trovärdighet till de ideella inslagen i utrikespolitiken. Idag försvårar den svaga militära kapaciteten Europas inflytande i världen. Få andra aktörer på den internationella arenan köper argumentet att goda idéer är lika slagkraftiga som, och kan ersätta, ett starkt försvar.
På senare tid har det börjat röra på sig. Förra året tog fjorton europeiska länder initiativ att köpa drönare tillsammans. Frivärlds Katarina Tracz har uppmärksammat att drönare är nästa generations krigsmedel. Europa står nu i startgroparna för att utveckla egna drönare. Om allt går vägen kan detta bli ett ypperligt tillfälle för en gemensam europeisk försvarsutveckling som står sig, trots finanskrisen.
