Boken 36 timmar (Lind & Co) tar inte fullt ett och halvt dygn att läsa. Berättelsen om ett dystopiskt Sverige i en nära framtid är fartfylld, det kan ingen ta ifrån den. Någonstans i krutröken döljer sig förmodligen också en ambition att reflektera över samhällsutvecklingen, men den läsare som missar det må vara ursäktad, skriver Ulrik Franke.
Patos är den klassiska retorikens benämning på de starka känslor som den skicklige talaren framkallar hos sin publik. I stundens hetta drabbas vi av gåshud och bladvändartunnelseende. Detta är David Bergmans främsta berättargrepp och han använder det på varje sida. Det är dock ett varningstecken att hela boken skulle gå utmärkt att sammanfatta i en 30 sekunder lång patosdränkt filmtrailer (spoiler alert):
Kravallpolis skjuter civila demonstranter. Häftig datorbild fusionerar signalspaning och satellitbilder. Statsministern får av generaldirektören för säkerhetspolisen veta att han är en nyttig idiot. Kvinnlig general skjuter ner helikopter med pistol. Väderbiten amiral ber Fader vår. Hundra meter långa eldslågor slår ut ur Högkvarteret på Lidingövägen i Stockholm. Svensk ubåt intar plötsligt ytläge och avbryter segelsemestern för riksdagens talman. Drottning Victoria hälsas av uppställd amfibiebataljon. Superskurken förskansar sig i underjordisk bunker, komplett med kidnappad dotter, mänskliga sköldar och den obligatoriska fjärrkontrollen, i väntan på att bli räddad av ospecificerad främmande makts sovjetbyggda helikoptrar…
Problemet med detta patos är att det är ganska kortsiktigt. När det sista skottet har kramats av, dammet lagt sig och läsarens puls har återgått till det normala, vad finns då egentligen kvar? Eller annorlunda uttryckt: vem minns handlingen i The Expendables 2?
36 timmar försöker i rättvisans namn vara lite mer än så. Etos är den lite mer långsiktiga känsla som handlar om talarens trovärdighet – egenskaper som väcker publikens förtroende och tillit. Att förlaget använder Bergmans officersetos i sin marknadsföring är således högst väntat. Yrkesidentitet kan skänka avsändartrovärdighet oavsett om man skriver krigsskildringar eller läkarsåpor. Mer intressant är användningen av det militära etoset i själva romanen. Till del består det av traditionella soldatdygder: vilja, mod, uthållighet. Principiellt viktigare är dock hur 36 timmar gång efter annan anstränger sig för att inskärpa försvarsmaktens respekt för demokratin och rikets civila styrelseskick. Det är givetvis i sak utmärkt. Ändå blir det ansträngt övertydligt i dialogen mellan drottningen och generalen på väg till riksdagens öppnande, där repliker som ”jag är född till frihet” och ”jag blev officer för att jag tror på demokratin i vårt land” förvisso är hedervärda, men ändå klingar ihåligt. Vissa saker kan bara sägas av helgjutna gestalter. Persongalleriet i 36 timmar må utan synbar ansträngning bära Sveriges öde på sina axlar, men de knäar betänkligt under tyngden av sådana ord. Generallöjtnant Johanna Lindström växer aldrig till någon Antigone, Dagny Taggart eller Kathryn Janeway.
Den klassiska retorikens tredje och sista pelare, logos, handlar om förnuft och fakta. I det avseendet är 36 timmar föredömlig på mikronivå: kalibrar, kommandon och krigsdagböcker är verklighetstrogna. Det är i själva verket genrens signum. På mesonivå håller det fortfarande ihop någorlunda: nog kan säkerhetstjänster korrumperas av organiserad brottslighet, visst kan säkerhetsstyrkor bli verktyg för terror snarare än säkerhet och naturligtvis kan militära ingripanden i inrikespolitiken ske till demokratins fromma.
Men på makronivå glider mosaiken ofrånkomligen itu. Dess färggranna beståndsdelar tappar sin verklighetsförankring: Hur trovärdigt är det att säkerhetspolisen i ett demokratiskt land som Sverige plötsligt börjar bete sig som sin vitryska motsvarighet, medan försvarsmakten är fortsatt ren som snö? Är det verkligen rimligt att en skurk som klippt och skuren ur en Bond-film kan underminera hela statsskicket bara genom att ha en hållhake på statsministern? Och om något nu är så ruttet i staten Sverige – kan det då verkligen lagas på 36 timmar? De stora dragen i romanen vilar på premisser som blir allt svårare att acceptera ju mer man tänker efter. Efter rödkindat patos kommer logos kranka blekhet.
När försvarsdebatten nu börjar spira är det istället läge att åter ta Operation Garbo till heders. De två första Garbo-böckerna intar fortfarande en särställning i svensk militär skönlitteratur och som all god kultur håller de längre än 36 timmar.