”Kina utgör idag det enskilt största hotet mot demokratin”, skriver Håkan Tribell i artikeln. Foto: Suloke Mathai
KOMMENTAR Francis Fukuyama har uppmärksammats för sina artiklar om historiens slut. Utifrån hans resonemang skriver Håkan Tribell att det inte i första hand är den ekonomiska delen av vårt system som genomlider en allvarlig kris, utan den politiska.
Med rubriken The Future of History ser statsvetaren Francis Fukuyama åter till att placera sig mitt i samtidsdebattens centrum. Det sker i tidskriften Foreign Affairs och nu senast i Frivärld Magasin, drygt tjugo år efter att han nådde världsberömmelse med det motsatta påståendet: att historien hade tagit slut.
Året var 1989 och i efterhand kan man se hur det inramas av ayatolla Khomeinis förödande fatwa mot Salman Rushdie i februari och kulminerar med Berlinmurens fall i november. Efteråt var världen inte längre som den hade varit. För Fukuyamas del kan man konstatera att hans artikel, som publicerats i sommarnumret av tidskriften National Review under titeln The End of History, delade flera egenskaper med Satansverserna: det var en text som många hade hört talas om, nästan lika många hade åsikter om – men få hade faktiskt hade läst. Artikeln utsträcktes tre år senare till en bok med samma titel.
Att läsa de båda artiklarna parallellt ger perspektiv på några av några av vår tids mest angelägna frågeställningar: den globala finanskrisen i spåren av Lehmankraschen, den arabiska våren, den pågående skuldkrisen i Europa, ett stukat USA och ett växande och alltmer självsäkert Kina.
Värt att notera är att hans första text alltså publiceras på sommaren 1989, medan muren alltjämt står intakt och tanken på fri rörlighet mellan östra och västra Berlin ter sig otänkbar. Att i det läget framföra budskapet att den liberala demokratin, inklusive det marknadsekonomiska systemet, inte bara avgått med den ideologiska segern, utan dessutom gjort det med sådan kraft att någon ny utmanare inte kan uppstå, är synnerligen provocerande.
Budskapet kännetecknas samtidigt av profetisk klarsyn. Fukuyama konstaterade att liberalismen som ideologi mött två svåra utmanare under 1900-talet – fascismen och kommunismen. Medan andra världskriget innebar slutet för fascismen i både faktiskt och ideologisk betydelse såg Fukuyama hur även de ännu existerande kommunistiska staterna Sovjetunionen och Kina övergett respektive lands officiella ideologi – oavsett om den betecknades som marxism-leninism, maoism eller något annat – och därmed inte i det långa loppet kunde sägas utgöra något alternativ till den liberala, kapitalistiska demokratin, som redan under ett par decennier varit på frammarsch och inom några år skulle få ytterligare ett formidabelt uppsving.
En vanlig missuppfattning, i synnerhet förekommande bland åsiktsmaskiner som aldrig kom längre än till rubriken, är att Fukuyama därmed ansåg att historien de facto tagit slut. I själva verket var han tydlig med att framtiden kan bjuda på många bakslag. Han lutade sig mot Hegel, inte Marx, men utan en deterministisk ansats. Hans poäng var en annan, betydligt viktigare: Det finns inte längre några fundamentala motsättningar (”contradictions”) i mänsklighetens tillvaro som inte går att lösa inom ramen för det demokratiska, kapitalistiska ekonomisk-politiska systemet, och som skulle finna en bättre lösning inom ramen för ett alternativt system. Den liberala demokratin skulle, om den avskaffades någonstans, ändå återuppstå längre fram. Inte för att den förmår skapa utopier utan för att den räddar mänskligheten från dystopier. Detsamma gäller marknadsekonomin.
En annan vrångbild är att Fukuyama skulle sätta likhetstecken mellan liberal demokrati och västerländskt styrelseskick. Han konstaterar att de flesta västländer, inte minst USA och Storbritannien, ägnade 1800-talet åt illiberalt imperiebyggande. Men 1900-talets ideologiska kamp och andra världskrigets brutalitet innebar att det inte fanns någon återvändo för de som sade sig slåss för demokratin och friheten. När vapnen äntligen lagts ned gällde det att leva upp till de egna utfästelserna, och koloniernas frigörelse blev en tidsfråga.
Det är alltså den ideologiska historien som tar slut, inte den mänskliga. Ändå betraktar Fukuyama av årgång 1989 detta med viss sorgsenhet. ”I den post-historiska perioden kommer det varken finnas konst eller filosofi, bara evigt omhändertagande av mänsklighetens historiska museum.” Mer förvånande, inte minst med tanke på de 1900-talserfarenheter han beskrivit, är att han även betraktar en minskad beredvillighet att riskera livet för rent abstrakta mål, som något negativt.
När nu världen ånyo kastats in i ett skede av oro är vi desto fler som känner vemod över att den relativa stabilitet som världen upplevt de senaste decennierna riskerar att ha varit en parentes. Den ekonomiska utveckling som lyft fler människor ur fattigdom än någonsin tidigare har förbytts mot skuldkriser och osäkerhet, samtidigt som demokratins segertåg över världen avbrutits och såväl amerikanska som europeiska ledares oförmåga att fatta nödvändiga beslut har försvagat vårt styrelseskicks attraktionskraft. Ungdomar som under den arabiska våren längtar efter meningsfull tillvaro och jobb ser knappast länderna på andra sidan Medelhavet som förebilder i dessa avseenden.
Därför finner Fukuyama för gott att testa sin tes på nytt. Något konstigt pågår i världen i dag, inleder han sin essä. Det konstiga består i att vänstern inte fått något uppsving, trots ilska över bonusar, bailouts och brustna bostadsbubblor. Detta gäller inte bara USA – och, trots att intrigerna kring och intresset för enskilda partiers ledare ibland antyder annat – givetvis inte heller Sverige. Vänsterns kris är lika global som finanskrisen och Fukuyamas kritik är fundamental och brutal: ”Vänstern har inte förmått att trovärdigt argumentera för en annan agenda än en ekonomiskt ohållbar form av gammaldags socialdemokrati.”
Historien fortsätter alltså inte för att liberalismens gamla utmanare återfått vitaliteten. Det som under 1900-talet tycktes vara en gemensam nämnare för vänstern – någon form av socialism, definierad som statlig kontroll över ekonomins kommandohöjder för att säkerställa en jämlik fördelning av förmögenheter – är inte en bättre idé idag än när den förkastades efter 1970-talets stagflationsår. I stället riktar Fukuyama sökljuset mot andra ledet i det lyckosamma äktenskapet mellan liberalism och demokrati.
Många har betraktat en bred medelklass som en förutsättning för stabil demokrati. Men, skriver Fukuyama, medelklassen försvarar sällan demokratin på principiella grunder. I botten märks snarare en önskan att försvara de egna intressena i form av samhällsposition, stabilitet och befintligt ägande. I länder som Thailand och Kina, där medelklassen känner hot från fattigare delar av befolkningen, tenderar medelklassen att sluta upp bakom auktoritära regimer som bättre bevakar deras intressen. Om demokratiska länder inte förmår leverera enligt de förväntningar som finns hos den breda medelklassen, minskar stödet för det systemets grundvalar.
Kina utgör idag det enskilt största hotet mot demokratin, inte för den makt ledarna i Beijing utövar inom det egna landets gränser, utan ett annat skäl hamnar i förgrunden. Det är helt enkelt, för att tala med en tidigare svensk statsminister, för allt fler människor slående vad politisk stabilitet kan göra för ett lands ekonomiska utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Samtidigt som det är lika plågsamt tydligt hur partipolitiska låsningar och korrupt partischackrande urholkar förtroendet för USA och Europa.
”Parallellen är tydlig till den nordiska modellen, som trots otaliga försök sällan tycks göra särskilt stor framgång när den går på export”
Ändå finns mycket som talar emot att Kinas modell skulle få spridning och dessutom nå framgång. Till att börja med, menar Fukuyama, bygger den på flera kulturellt specifika faktorer. Parallellen är tydlig till den nordiska modellen, som trots otaliga försök sällan tycks göra särskilt stor framgång när den går på export. Allt fler pekar dessutom på att exportdriven tillväxt och extremt centralstyrt beslutsfattande knappast lär vara lika framgångsrikt för Kina på lång sikt som under de senaste decennierna.
Svaret på medelklassens bekymmer finns måhända inte i Beijing, men frågan finns alltjämt på dagordningen. Om medelklassen i allt mindre utsträckning känner att ökat ekonomiskt välstånd kommer den till del räcker det inte att teknikutvecklingen trots allt bjuder på smartare mobiltelefoner och smidiga hemleveranser av internetbeställda varor.
En annan paradox är att teknikutvecklingen, i kombination med meritokratins utbredning, har gjort att utvecklingens frukter i allt högre grad stannar hos de talanger som utvecklar dem. Ett mattegeni som förbättrade fabrikens produktion på marginalen kring förra sekelskiftet bidrog till ökat välstånd för hela samhället. Dagens ekvationsexpert skapar en komplex hedgefond på Wall street och tar hem den stora vinsten själv, exemplifierar Fukuyama.
Man ska inte göra misstaget att förväxla denna oro för växande klyftor med den som vanligtvis präglar debatten, inklusive den svenska. I ett längre perspektiv är ojämlikheterna i utvecklade samhällen alltjämt små, och den bilden förändras inte av en korrigering från extremt sammanpressade nivåer för något decennium sedan. Det Fukuyama gör är att resa frågetecken kring sitt tjugo år gamla påstående: att denna motsättning mellan meritokrati, teknikutveckling, globalisering och välståndsökningar för den breda medelklassen, går att lösa inom ramen för den liberala demokratin.
Hans analys bygger dock på åtminstone ett uppenbart misstag, eller åtminstone en förenkling. Okritiskt och synbarligen oreflekterat ansluter han sig till påståendet att de senaste decennierna uteslutande inneburit ett återtåg för oreglerade och fria marknader. Utvecklingen är långtifrån entydig – medan vissa marknader har avreglerats har statens expansion fortsatt på andra områden, och mätt i termer av skattetryck och offentliga utgifter har välfärdsstaterna snarast fortsatt sin expansion. Exempelvis har det genomsnittliga skattetrycket i OECD ökat från 29 procent 1975 till 36 procent 2007. Den därpå följande finanskrisen har dessutom inneburit ytterligare statlig inblandning i ekonomin, inte minst på regleringssidan.
Faran med denna offentliga expansion är att det alltmer är intressegrupper på insidan – allt från finansmarknadens lobbyister till etablerade gruppers fackföreningar – som fortsätter tillskansa sig fördelar, på bekostnad av alla de som inte har uttalade företrädare i Washington eller Bryssel (eller Stockholm). Fukuyama poängterar behovet av en ny agenda som frigör det politiska systemet från dagens befästa intressen till förmån för den breda, borgerliga medelklassen.
Det är dock svårt att läsa texten som ett avståndstagande från tanken om historiens slut. Snarare vill han rädda demokratin från en period av allvarliga och tunga bakslag, genom att sätta fingret på något väsentligt: Det är inte i första hand den ekonomiska delen av vårt system (kapitalismen) som genomlider en allvarlig kris, utan den politiska delen – demokratin.
