Veckans nummer av the Economist bjuder på uppmuntrande läsning. Närmare en miljard människor har lyfts ur extrem fattigdom de senaste två decennierna, rapporterar tidningen, vilket innebär en halvering av den globala fattigsomen, och fler kommer det att bli.
Andelen av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom föll från 43% 1990 till 21% 2010. De viktigaste genombrotten har föga förvånande gjorts i Kina, där 680 miljoner (!) mäniskor lyfts ur fattigdom sedan början på 80-talet. Långsammare går det i Indien, och allra långsammast går det i Afrika.
Oavsett vad man tycker om fattigdomsdefinitioner, kan man inte blunda för denna mycket positiva utveckling. Vi får det, kort sagt, bättre dag för dag och andelen extremt fattiga människor minskar i stadig takt.
Nästa stora utmaning i den globala fattigdomsbekämpningen är, enligt the Economist, Indien. Bilden visar ett slumomårde i Bombay Foto: Henrik Sundbom
Lika tydliga som skribenterna på the Economist är i sitt budskap om den minskade fattigdomen, är de i sin analys av vad som drivit fram utvecklingen. Två tredjedelar av den globala fattigdomsminskningen kan spåras till tillväxt, frihandel och ekonomiska liberaliseringar. Bistånd, däremot, tycks knappast ha haft någon mätbar effekt över huvud taget. Det är en svårsmält sanning för många, men likväl är det en sanning. Den sista tredjedelen av fattigdomsutrotningen tillskrivs ökad jämlikhet.
Att halvera fattigdomen på 20 år var sannolikt en enklare process än någon hade kunnat ana. Genom att Kina tillät privata företag att verka i större utsträckning och i princip utvecklade marknadsekonomi, fick man fart på ekonomin och utrotade fattigdomen i rekordfart. Utan Kina hade det inte varit möjligt. Den andra halvan kommer att ta längre tid, konstaterar the Economist. Att få Indien och Afrika att göra motsvarande resor kommer att vara betydligt svårare.
Men trots att Indien, vars snabba tillväxt onekligen gynnat de fattigaste i alldeles för liten omfattning, av the Economist beskrivs som en stor utmaning skall man inte blunda för att även detta land har sett stora förbättringar de senaste decennierna. Sedan Indien inledde sina massiva liberaliseringar av ekonomin i början på 90-talet har andelen av befolkningen i extrem fattigdom minskat från 43 % 1993 till 32 % 2010. Det är inte illa i ett land med över 1,2 miljarder invånare, även om man kan hoppas på ett snabbare reformtempo, fortsatt tillväxt och en jämlikare fördelning framöver. För Indiens del ligger nyckeln till fortsatt framgång sannolikt i liberaliseringar av jordbrukssektorn som sysselsätter en stor majoritet av de fattigaste men som är lika stelbent byråkratisk nu som för trettio år sedan och heller inte växt i takt med de övriga ekonomin, och i fortsatta reformer för att tillåta utländska direktinvesteringar.
Även i Afrika, som enligt the Economist kommer att få kämpa längst och tuffast för att ta sig ur fattigdomen, finns det ljusglimtar. I rapporten Marknadsdriven utveckling i Afrika (Frivärld 2013) beskriver Emil Uddhammar och Björn Weigel hur kontinenten kan utvecklas framöver. Men utvecklingen sker inte av sig själv. Det krävs fortsatt arbete för att visionerna skall bli verklighet. Med the Economists artikel i åtanke är receptet de måste följa enkelt: Mer marknad, färre regleringar och handelshinder.
Utmaningen att utrota den globala fattigdomen står i fokus för Frivärlds utrikespolitiska mingel i Almedalen, som anordnas i samarbete med Global Utmaning och UFS. Läs mer på evenemangets Facebooksida.
