Nationalekonomen James Robinson var i Stockholm för att ge årets Eli Heckscher-föreläsning. Tillsammans med Daron Acemoglu har han skrivit boken Why nations fail, som sålt i osannolika 200 000 exemplar. Fredrik Segerfeldt passade på att intervjua.
Fredrik Segerfeldt: Huvudbudskapet i er bok är att länders utveckling avgörs av deras institutioner, som kan vara antingen inkluderande eller extraherande. Dessa institutioner formar människors incitament som i sin tur formar länders utveckling. Men hur kan en människa som är utfattig ha något annat än incitament att skaffa sig pengar?
James Robinson: Det handlar inte bara om incitament, utan även om hinder och möjligheter. Låt mig ta ett exempel från Katanga i den Demokratiska republiken Kongo. Eftersom elförsörjningen är katastrofal gick ett antal affärsmän ihop, köpte en generator och drog elkablar till sina butiker. Men sedan kom några statstjänstemän och sa att kablarna var olagliga och krävde pengar. Affärsinnehavarna lyckades inte förhandla tillräckligt bra så statstjänstemännen rev ned kablarna.
Det finns en enorm ekonomisk potential i att spara och investera, men det finns lika enorma hinder mot att göra vinst på investeringarna. Visst finns det incitament, men det sätt på vilket staten fungerar i Kongo gör att det inte blir någon utveckling.
FS: Jag har inte sett ett enda officiellt dokument från biståndsindustrin som tar det institutionella angreppssättet på allvar. Varför har ert budskap så svårt att sjunka in i utvecklingsetablissemanget?
JR: Det undergräver fundamentalt deras existensberättigande. De har ett mycket starkt egenintresse i att fortsätta att tro. Det är samma sak med en massa ekonomer, vars forskning finansieras av biståndsindustrin. De har samma intresse av att motarbeta oss.
FS: Ni tror inte att bistånd kan skapa utveckling. Ändå avfärdar ni inte idén som sådan. Hur kommer det sig?
JR: Bistånd utformas inte utifrån någon verklig bild av vad problemet är. Det är politiken som står i vägen för utveckling. Och den politiska logiken i fattiga länder är mycket svår att förbättra utifrån. Biståndet kommer inte att lösa det. Det hindrar inte att bistånd ändå kan göra nytta.
FS: Men har ni verkligen läst den forskning som pekar på att bistånd undergräver institutionerna?
JR: Det kaos som de afrikanska länderna hamnade i efter självständigheten hade inget med bistånd att göra, för biståndet hade då ännu inte tagit fart.
FS: Det är inte det jag hävdar. Bistånd kan ha negativa nettoeffekter utan att vara huvudorsaken till bristen på utveckling.
JR: Det håller jag med om. Men det är inget vi fokuserar på i vår bok.
FS: I ditt tal på Handelshögskolan igår sa du att den välkända ekonomiprofessorn Dani Rodriks idé om att alla länder blir rika på sitt sätt, att det inte finns en enda utvecklingslösning som passar för alla länder, har fel.
JR: Rodrik har rätt om mycket och jag har stor respekt för honom. Men han har fel i att vi inte vet vad som leder till utveckling. Vi skulle kunna debattera om huruvida vi vet hur man tar ett land från en snittinkomst på 15 000 dollar om året till 50 000 dollar om året. Men det är ingen tvekan om att vi vet hur man tar ett land från 300 dollar till 15 000 dollar. Se på Botswana. Landet blev rikt genom att göra det normala och uppenbara: sprida välståndet från naturresurserna bland befolkningen på ett socialt önskvärt sätt. Det handlar inte om att omfördela inkomster, utan om att eliten ska avhålla sig från att stjäla dem.
FS: De senaste decennierna har vi sett de mest omfattande framstegen i mänsklig välfärd i världshistorien. För att er institutionella teori ska vara sann måste dessa förbättringar ha föregåtts av institutionella förbättringar. Har världen blivit mer inkluderande?
JR: Ja, i Latinamerika, i Afrika och Östeuropa är det uppenbart att så är fallet.
FS: Hur ser du på begreppet jämlikhet?
JR: Det är ett underliggande begrepp i vår bok. Politisk och juridisk jämlikhet är helt centralt för utveckling. Men inkomstjämlikhet är en annan sak. Den politiska och juridiska jämlikheten kommer först, och skapar lika möjligheter. Ekonomisk jämlikhet är ett resultat av politisk jämlikhet, inte tvärt om.
FS: Du undervisar på statsvetenskapliga institutionen. Acemoglu är nationalekonom. Douglass North samarbetar med statsvetare, Elinor Ostrom var en statsvetare som fick ekonomipriset. Håller institutionernas framväxande betydelse på att föra olika samhällsvetenskapliga disciplinerna närmare varandra?
JR: Jag tror inte det. De exempel du nämner är undantag. Nationalekonomin är mer isolerat än någonsin som samhällsvetenskap. Det blir allt mer matematiskt och tekniskt.
FS: Hur känns det att vara en internationell intellektuell rockstjärna?
JR: Vi hade ingen aning att vi skulle sälja 200 000 exemplar. Det är väldigt trevligt. Man når en helt ny publik. Men jag vet inte om den förändrar något.
FS: Du är engelsman och Acemoglu är turk. Och ni är bägge verksamma i USA. Hur kommer det sig att amerikanska universitet är så överlägsna?
JR: Det finns mycket resurser, de gör livet lätt för oss med lite byråkrati etc. Men ni i Sverige har också bra forskare, som Torsten Persson, som är en ledande figur inom politisk ekonomi.
FS: Tack så mycket.
JR: Tack själv.
Fakta:
Why nations fail som kom 2012 är en sammanfattning av de senaste decenniernas forskning om institutionernas betydelse för utveckling. I boken beskriver ekonomerna Daron Acemoglu och James A Robinson varför vissa länder utvecklas och andra inte, med fallstudier som varierar från den ärorika revolutionen i 1600-talets England till dagens Uzbekistan, Colombia och Botswana. Förklaringen är att extraherande institutioner hämmar utveckling, medan inkluderande stimulerar utveckling. I det förra fallet är samhällets spelregler riggade för att gynna en liten grupps makt och plånböcker, medan de i det senare fallet skapar en jämn spelplan som är lika för alla.
