Foto: Mstyslav Chernov
UKRAINA Våldet i Kiev har tagit nya dimensioner. Hans Stigsson Michajlov rapporterar från Majdan-torget om stenkastning, extremnationalism – och en demokratisk rörelse med folklig förankring.
När jag besökte Ukraina och Kyiv (som Kiev kallas på ukrainska) träffade jag bland andra Oleksandr Vivtjarik, välkänd journalist på tidningen Nova Doba i Tjerkassy söder om huvudstaden. Han var lika sympatiskt inställd till demonstrationerna på Majdan-torget som han var orolig för utvecklingen och osäker på framtiden. ”För första gången på tjugo år har jag ingen aning om hur det kommer att sluta” suckade Vivtjarik, som jag politiskt skulle kalla en ”moderat” nationalist.
Det finns många nationalister i Ukraina, vissa är måttfulla – andra radikala. Här och var på Majdan noterade jag till exempel inte bara mängder av den vanliga blågula ukrainska flaggan, utan bland annat också en rödsvart motsvarighet. UPA:s flagga, det vill säga den främsta militära organisationen under andra världskriget. En armé som slogs mot både sovjetiska kommunister och tyska nazister, men också begick grova krigsförbrytelser mot framför allt polacker.
En sådan flagga borde inte finnas på Majdan över huvud taget. I viss mån gäller det en del moderna nationaliströrelser också, till exempel det emellanåt lätt bisarra Svoboda. Men tidigt valde man att inta en öppen attityd till många på Majdan. Det fanns rum för alla och många radikala nationalister tog för sig.
I andra fall handlar det om obetänksamma uttryck. En mild variant av samma psykologi går att se i Sverige och andra västländer bland ungdomar som bär t-shirts med Che Guevara-tryck, utan att närmare fundera över vem den kubanske revolutionären egentligen var och vad han stod för.
En annan förklaring till nationalisternas framgångar är bristen på ledarskap, nu när oppositionens främsta företrädare Julia Tymosjenko försmäktar i sitt dystra fängelse i Charkiv, dömd för ekonomisk brottslighet hon sannolikt inte begått och som resultat av en politisk förföljelseprocess dikterad den nuvarande presidenten Viktor Janukovytj. Ingen har lyckats axla hennes mantel. Närmast kommer antagligen förre boxningsvärldsmästaren Anatolij Klytjko, som emellanåt nog avfärdats som en udda populist i Sverige och andra västländer, men som företrädare för sitt parti Udar visat betydande prov på politisk skicklighet. Under protesterna på Majdan har hans auktoritet räckt långt. Men tyvärr inte ända fram.
Vad vi ser exempel på är egentligen något mer allmängiltigt än en händelseutveckling specifik för Ukraina. Man skulle kunna kalla det för revolutionens självradikalisering. Det som började med demonstrationer till förmån för något så torrt som förhoppningar om ett associationsavtal med EU har utvecklats till något mycket tyngre. I det sammanhanget kan man säga att både opposition och regering medverkat till utvecklingen.
Revolutionen var ursprungligen knappast avsedd som en sådan! Men händelserna har utvecklats efter sin egen dynamik. Människor slöt inte upp på Majdan för att de tyckte att avtalet med EU var så epokgörande. Det handlade också om vart Ukraina ska gå – enkelt uttryckt västerut eller österut – fast även om missnöje med Janukovytjs vanstyre. Det var i minst lika stor utsträckning en spontan folklig aktion, som en partipolitiskt orkestrerad tillställning.
Därmed fick protesterna redan från början en genuint folklig prägel, med bred uppslutning. Just blandningen på Majdan av alla sorters människor från alla möjliga organisationer imponerade på mig när jag besökte Kyiv.
Samtidigt bidrog detta sannolikt till att demonstrationerna alltid varit något oformliga i konturerna. Vad är det man egentligen vill uppnå, vilka någorlunda realistiska mål finns det för Euromajdan – som proteströrelsen brukar kallas?
Partierna har försökt fånga upp det folkliga missnöjet och sammanjämka sina åsikter, men utvecklingen har ofta sprungit om dem. Först handlade protesterna om samarbetsavtalet med EU och när Janukovytj avstod detta till förmån för närmare relationer till Ryssland har demonstrationerna allt mer kommit att handla om presidenten själv, liksom den polisbrutalitet som regimen tidigt gav exempel på.
Demonstranterna på Majdan har hållit stånd i två månader. Det är imponerande, men också tärande – för alla. Medan många ”vanliga” ukrainare sannolikt tröttnat (även om de i grunden fortsäter sympatisera med revolten) vill främst yngre och ofta mer radikala ungdomar höra mindre prat och se mer handling. Det var just sådana radikaler som på egen hand tog kommandot över utvecklingen nu senast och gick till angrepp på regimens institutioner också utanför självständighetstorget.
Vissa hävdar att dessa ungdomar domineras av ”Högra sektorn”, en löst formad extremnationalistisk rörelse, som de uppenbara ideologiska skillnaderna till trots mest påminner om Antifascistisk aktion (AFA). Att många radikaler är nationalister är förstås självklart, likaså att det nog finns de som faktiskt uppskattar spänningen i gatustrider. Fast för många handlar missnöjet främst om frustration – och inte bara gentemot regimen. Veckorna har gått med fredliga demonstrationer på Majdan, utan uppenbara resultat. Det är talande att till och med nationalistledaren Oleh Tyahnybok från Svoboda blev utbuad när han krävde återhållsamhet på torget.
Oavsett om man väljer att kalla stenkastarna för hjältar eller skurkar, riskerar de att skada demokratirörelsen då de saknar egentlig ledning och inte har något förhandlingsmandat. Över huvud taget vill de knappast förhandla och kraven på exempelvis Janukovytjs avgång riskerar att framstå som farligt orealistiska.
Samtidigt – de har på bara några dagar lyckats utsätta regimen för större press än vad de ”vanliga” demonstranterna förmått under lika många veckor. Erfarenheten talar visserligen för en sund misstänksamhet så fort Janukovytj uttalar sig, men jämfört med situationen före våldsamheterna bröt ut har han dock visat sig mer förhandlingsvillig. Det demonstrationsförbud parlamentet med hans goda minne infört är till exempel uppe för diskussion.
Den stora frågan är vad som händer sedan. Demonstranterna i Kyiv och andra städer kommer inte att tolerera en återgång till ett sovjetliknande samhälle, med Janykovytj som Vladimir Putins knähund. Därför har också västra Ukraina drabbats av kraftfulla demonstrationer. I Lviv lyckades man till och med tvinga bort den av Janukovytj tillsatta guvernören från sin post!
Det är så här inbördeskrig börjar … Just den termen, inbördeskrig, hörde jag första gången användas av den ovan nämnde Oleksandr Vivtjarik. Då tyckte jag det lät överdrivet, ja nästan oansvarigt. Men risken är uppenbar och felet är i stort sett Janukovytjs. Han inbillade sig att kunna tiga ihjäl revolutionen. Istället har densamma radikaliserats.
