När Erik Ringmar (DN 12/7) skrev att det är meningslöst att svenska elever lär sig kinesiska trampade han uppenbart på många ömma tår. Den samling Kinakännare som trätt fram för att ta kinesiskan i försvar är imponerande, liksom omfånget på den Kinaverksamhet de företräder. Ironiskt nog illustrerar de en poäng i Ringmars artikel. För även om jag är övertygad om att Ringmar har fel när han skriver att det räcker att lära sig engelska för att vara verksam i Kina, finns det något nästan parodiskt i den svenska fixeringen vid just Kina i relation till övriga delar av världen.
Kina är en global stormakt, på väg att bli en supermakt. Såväl befolkning som ekonomi växer så det knakar och det är naturligtvis klokt av svenska universitet att ta det i beaktande. Desto mer förvånande hur samma universitet missar att bejaka utvecklingen i Kinas södra granne och främsta konkurrent i den asiatiska kapplöpningen: Indien.
Med en ung och snabbt växande befolkning, hög ekonomisk tillväxt och en förhållandevis stabil demokrati är det ingen tvekan om att Indien kommer att vara en global aktör att lita på i framtiden, såväl politiskt som ekonomiskt. I Indien finns regionala centrum för IT-, läkemedels- och teknisk industri i världsklass, såväl för produktion som för innovation. Trots en utbredd fattigdom når fler och fler en högre utbildning som ofta håller mycket hög kvalitet. Amerikanska universitet brottas med problemet att sydasiatiska utbytesstudenter konkurrerar ut sina amerikanska kollegor.
Ett av Ringmars argument mot studier i kinesiska är bristen på kulturella influenser från Kina. Här har Indien onekligen ett försprång, även om det inte är särskilt påtagligt i Europa: Den indiska filmindustrin är världens största, och med sina familjeorienterade värderingar har den blivit förstahandsvalet i stora delar av Mellanöstern och Afrika. I Afrika anses för övrigt Indien har ett stort förtroendekapital i egenskap av tidigare koloni, med stigande popularitet som såväl biståndsgivare (!) som investerare.
En snabb sökning på studera.nu, den portal som används för att söka svenska högskoleutbildningar, gör gällande att det till höstens finns inte mindre än 49 kurser på nio universitet att välja på för den som vill läsa kinesiska på någon nivå. För den som vill lära sig hindi står, sedan Stockholms universitet nyligen lade ned all sin indologi, tre kurser till förfogande vid Uppsala Universitet. Men även där går indologin kräftgång med små studentgrupper och problem att rekrytera kompetent personal.
Detta ointresse för Indien, lika grundmurat som intresset för Kina, syns även utanför akademin. En sökning i Almedalens digra seminarieutbud ger 42 träffar på Kina, en på Indien. Detta seminarium ställdes in, varför man med rätta kan säga att intresset för Indien var lika med noll.
Självklart ska vi ägna tid och energi åt att lära oss kinesiska, men kinesiskan får inte vinna mark på bekostnad av andra språk och regioner. Om tjugo år kommer vi att inse vilken dyrköpt läxa det var att lägga all energi på ett av fem BRICS-länder och låta de övriga utvecklas obemärkt.
