Foto: Thaddeus Robertson
VENEZUELA 7 oktober hålls presidentval i Venezuela. För första gången på länge är det inte självklart vad som väntar efter valet: president Chavez hälsa är vacklande och landets framtid är oviss. Tomas Brandberg berättar om en unik ledares uppgång – och fall?
Finns det en plan ”Che” för Venezuela, för den händelse att den sittande presidenten Hugo Chavez skulle förlora presidentvalet den 7 oktober? Detta har presidenten själv föreslagit under ett offentligt möte och syftade naturligtvis, med Che Guevara i åtanke, på väpnat motstånd. Nu har det moderna Venezuela inte någon tradition av inbördeskrig och massarresteringar, men det kommande presidentvalet kan definitivt leda till oro. Hugo Chavez är favorit, men hans hälsa spökar. Han har nyligen opererats för cancer och har genomgått strålbehandling. Presidentens exakta hälsotillstånd är dock att likna vid en statshemlighet.
Om utmanaren Henrique Capriles ändå vinner skulle han snart tvingas konfrontera strejker, demonstrationer, en institutionell tröghet hos en korrumperad statsapparat och kanske till och med en väpnad kupp. Detta kan närmast liknas vid det som Hugo Chavez själv upplevde under sina första år vid makten.
Hugo Chavez är en synnerligen speciell politiker, vars skicklighet ofta underskattas. Men det var ändå speciella omständigheter som möjliggjorde att han kunde erövra och sedan konsolidera sin makt över Venezuela. Inför presidentvalet 1998 var den oljeberoende ekonomin i spillror, fattigdomen utbredd och de två dominerande politiska partierna i hopplöst vanrykte. Manegen var krattad för en ny politisk kraft och stödet för uppstickaren och den före detta överstelöjtnanten Hugo Chavez var brett, trots att han 1992 försökt genomföra en militärkupp. Med ett ganska balanserat vänsterinriktad program fick han 56 procent av rösterna. Han sågs då som ett tillfälligt fenomen som snart skulle svepas bort av de lömska malströmmar som styrt venezuelansk politik under flera decennier.
Efter sitt makttillträde säkrade Hugo Chavez genom ett par folkomröstningar en ny konstitution som innebar ett starkare presidentämbete. Ekonomin förblev emellertid svag och redan efter ett par år pyrde missnöjet hos medelklassen. Efter en tid av strejker och missnöjesyttringar i regeringskritiska medier bröt kaos ut den 11 maj 2002, när demonstranter drabbade samman med varandra och med polisen på huvudstaden Caracas gator.
Det exakta händelseförloppet är delvis höljt i dunkel, men mycket talar för att den Chavezfientliga oppositionen hade krypskyttar utplacerade på taken med order att skjuta för att döda. Det som är ställt utom allt tvivel är att 19 dödsskjutningar ägde rum och att TV-bilder manipulerades för att skylla dödsfallen på chavisterna. Chavez blev avsatt i vad som måste sammanfattas som en planerad kupp, tills lojala trupper utan strid kunde ta tillbaka initiativet två dygn senare.
Nästa konflikt gällde oljesektorn. Det statliga oljebolaget PDVSA hade haft stort självbestämmande och regeringen agerade målmedvetet för att ta kommandot över bolaget och dess inkomster. Detta resulterade i en strejk 2002-2003 som förvisso skadade landets ekonomi och även åstadkom stor skada på oljekällor och utrustning, men det gav också Chavez möjligheten att avskeda illojala element på alla nivåer och ta direkt kontroll över bolaget. Chavisterna har sedan dess använt PDVSA som både kassakista och politiskt instrument. Generellt har gränserna mellan statens och den chavistiska rörelsens intressen suddats ut – bland annat pressas statsanställda att rösta på Chavez.
Efter detta nederlag begärde företrädare för oppositionen istället en folkomröstning om Chavez position som president, helt enligt författningen. Det bör framhållas att ”oppositionen” absolut inte har varit en samordnad kraft, tvärtom har dess ideologiska splittring och brist på koordination varit ett återkommande fenomen. Folkomröstningen fördröjdes till 2004 och då hade stigande oljepriser givit den sittande presidenten ekonomiskt manöverutrymme. Genom ett antal sociala projekt, så kallade ”misiones”, ökade hans popularitet och han säkrade därmed en ny övertygande valseger i folkomröstningen.
I detta läge drog sig tongivande oppositionspartier ur parlamentsvalen 2005, officiellt i protest mot röstmaskiner som misstänktes registrera väljarnas fingeravtryck. Det var också en ren missnöjesyttring mot regeringens maktmissbruk och man ville uppenbart underminera demokratins trovärdighet. Så skedde också, men å andra sidan fick det Chaveztrogna partiet Movimiento V Republica absolut majoritet i parlamentet och därmed hade Chavez definitivt konsoliderat sin makt över landets politiska institutioner.
Han har sedan dess målmedvetet flyttat fram sina positioner i till exempel högsta domstolen, valmyndigheten och Venezuelas motsvarighet till riksbanken, vars politiska oberoende ingen längre har några illusioner om. Konstitutionen är också ändrad så att Chavez kan återväljas ett obegränsat antal gånger. Denna utveckling gör att Venezuela avviker från övriga Latinamerika, där man i de flesta länder strävar efter att balansera den exekutiva makten med oberoende institutioner.
Vad Hugo Chavez personlighet beträffar kan man trots den allt annat än salongsfähiga retoriken notera en fascinerande förmåga att kommunicera med den egna rörelsens kärnväljare. Medan medelklassen har vänt sig ifrån Chavez har han fortsatt starkt stöd från militären, från underklassen och från en ny Chaveztrogen elit som berikat sig på statliga kontrakt och på den statligt reglerade utrikeshandeln.
Korruptionen fanns där före Chavez och är svår att undvika för icke industrialiserade länder med stora inkomster från råvaror, men enligt Transparency International har Venezuela fallit från ett redan alarmerande index på 2.5 (2003) till katastrofala 1.9 (2011). Inflationen har de senaste åren legat mellan 20 och 30 procent och mordfrekvensen är den högsta i Sydamerika. Och även om fattigdomen har minskat tack vare de höga oljeinkomsterna så förfaller infrastrukturen, liksom den offentliga sjukvården.
Chavez politik har präglats av stark statlig styrning av ekonomin och politiskt styrda sociala projekt med ohöljd intention att köpa röster. Han har även lanserat begreppet ”socialism för 2000-talet”, som i jämförelse med det förra seklets socialism har starkare demokratisk förankring, inte är repressiv på samma sätt och dessutom i realiteten är mindre radikal. Nationaliseringar har förvisso ägt rum i bland annat kraft- och jordbrukssektorn, men samhället förblir ändå i realiteten en sorts blandekonomi med stora inkomstklyftor.
Medan den antikapitalistiska retoriken etableras i offentliga institutioner, inklusive utbildningsväsendet, har Venezuela i grunden en ”vanlig” ekonomi med fungerande privatägda storföretag, även om affärsklimatet har blivit extremt dåligt. Eftersom Chavez faktiskt inte är döv för den folkliga opinionen kommer han inte att gå i bundsförvanten Kubas fotspår.
Relationerna med omvärlden förtjänar särskild uppmärksamhet. Det mest framträdande är den hätska tonen mot USA, men många förbiser tydligen att Chavez står i ett fundamentalt beroendeförhållande till USA, som är det oljeexporterande Venezuelas i särklass viktigaste kund. Det ligger nära till hands att tro att Venezuela lätt kan hitta nya köpare på världsmarknaden, men så är inte fallet. Det mesta av den venezuelanska oljan håller så låg kvalitet att endast amerikanska raffinaderier kan ta emot större mängder av den och andelen olja som går till USA har tilltagit under det gångna decenniet och har ökat till över 60 procent.
Generositeten mot omvärlden har varit betydande. Med biståndsprogram värda motsvarande 0,7 till 1,5 procent av BNI ligger Venezuela i absoluta tal på andra plats i världen (efter Saudiarabien) rörande ”syd-till-syd-bistånd”. Man bör inte ifrågasätta engagemanget för behövande nationer, men det anses också handla om att väcka uppmärksamhet och köpa internationellt stöd. Bistånd har generellt en tendens att generera korruption och det venezuelanska biståndet, som har mycket svaga kontrollmekanismer är dokumenterat korruptionsdrivande, både i Venezuela och i mottagarländerna.
Det finns vidare en direkt mörk sida av Hugo Chavez utrikespolitik i form av hjärtliga relationer med några av de värsta diktatorerna i Mellanöstern och Afrika, däribland Mahmoud Ahmadinejad, Bashar al-Assad och Robert Mugabe. Chavez stod också på god fot med Saddam Hussein och Muammar Gaddafi medan de levde och uttryckte ”högst uppriktig sorg” över Kim Jong Ils bortgång.
Oppositionen mot Chavez har samlats kring den unge och energiske Henrique Capriles, som utmanar Chavez i presidentvalet. Men trots att Capriles har en balanserad framtoning ses han ändå i Venezuelas starkt polariserade politiska landskap som en representant för den gamla makteliten. Hans politiska stöd är i själva verket fragmenterat, en omständighet som kommer att bli uppenbar hur det än går i valet.
Om man jämför Venezuela med mer utpräglat auktoritära samhällen noterar man att den ändå ganska vitala oppositionen tillåts verka mer eller mindre öppet samt att medieklimatet har varit förhållandevis fritt. Men nätet dras åt. Restriktioner har införts mot den tidigare så högljudda och frispråkiga pressen och ett antal Chavezkritiska TV- och radiokanaler har inte fått förnyade sändningstillstånd. Andra har drabbats av politiserade rättsprocesser. Samtidigt propagerar statliga medier ohämmat för den sittande presidenten. Oppositionen utsätts för organiserade trakasserier, som dock är av en annan magnitud än i till exempel Kuba och Vitryssland. Den sammantagna analysen är ändå att presidentens motståndare befinner sig i underläge.
Chavismen bör ses som ett fenomen med en början och ett slut. När slutet kommer är oklart, ej heller vet vi om det blir cancern eller det tilltagande folkliga missnöjet som sätter punkt. Men Hugo Chavez stjärna dalar och även om han har skaffat sig allierade i till exempel Bolivia och Ecuador kan hans samhällsmodell inte exporteras. Därtill är den alltför starkt beroende både av oljeexport och av Venezuelas unika politiska förutsättningar – samt av Hugo Chavez unika personlighet.
