I Måste få polisen ur huvudet är berättelsen om den svarta våren 2003 mest central. Läsaren får följa kubanska demokratiaktivister och deras anhöriga efter att regeringen åtalat 75 dissidenter och gett dem fängelsestraff på i genomsnitt 16 år. På tioårsdagen av rättegångarna sammanfattar Erik Jennische sina erfarenheter av hur demokratirörelsen i Kuba utvecklats sedan 90-talet och reflekterar kring vad det kan säga om framtiden på Kuba.
Boken börjar med det citat som har fått utgöra titel: Man måste få polisen ur huvudet. Jennische skriver att upprätthållandet av makten i ett totalitärt Kuba kräver att medborgarna utvecklar en rädsla för att tänka och tycka annorlunda. Det är inte polisen på gatan som är problemet utan deras metoder och informatörer som nästlat sig in i huvudet på medborgarna. Jennische tar upp arresteringar, censur och institutionalisering av kulturen som exempel på hur makten på Kuba lyckats upprätthållas av revolutionen sedan 1959.
Jennische varvar fakta om demokratirörelsen och regeringens propaganda med personliga anekdoter och utdrag ur intervjuer han hållit genom åren. Han har intervjuat dissidenter från kultursfären, journalistkåren och bloggosfären såväl som agenter för den kubanska säkerhetstjänsten. Intervjuerna och reflektionerna bygger på material insamlat både före och efter tillslaget mot demokratiaktivisterna under den svarta våren.
Språket i boken och stoffets struktur lämnar mer att önska. Vissa avsnitt innehåller uppradningar av fakta om demokratirörelsens antal aktiviteter och andra korta anekdoter om avsaknaden av punkrock på Kuba. Jennische skulle förmodligen ha nått ut till fler läsare om han hade hållit sig till antingen non-fiction dramatisering eller mer facklitterär stil. Om det senare varit fallet saknas en analys av den amerikanska blockadens inverkan på demokratiseringen – frihandel brukar annars vara en förfäktad väg från krig och förtryck till frihet.
Författaren introducerar läsaren till Oswaldo Payá och hans arbete med Varelaprojektet. Payá lyckades samla in 11 000 underskrifter som syftade till att uppmana nationalförsamlingen att garantera bland annat yttrandefrihet, fria val, pressfrihet och religionsfrihet. Payá belönades därefter av Europaparlamentet med Sacharovpriset för samvetsfrihet. Hans tacktal innehöll kritik mot européer som förminskat förtrycket på Kuba eller skyllt på USA, eller för den delen påstått att kubanerna är nöjda utan en garanti för grundläggande fri- och rättigheter. Säkerhetstjänsten fängslade många av Varelaprojektets deltagare under svarta våren.
Söndagen den 22 juli 2012 kraschade den bil som aktivisterna Oswaldo Payá och Harold Cepero färdades i. Den spanska ungdomspolitikern Angel Carromerro körde och KDU:s ordförande Aron Modig fanns också i bilen. Payá och Cepero dog medan européerna klarade sig med skador.
Läsaren bekantar sig under läsningen även med den amerikanske statsvetaren Gene Sharps teorier om hur man desarmerar en diktatur utan att initiera våld. Sharp menar att alla effektiva maktstrukturer är beroende av lydnad och kontroll genom politisk eller social hegemoni, bestraffningar och belöningar som skapar en kultur som är lätt att upprätthålla. Ideologin på Kuba tjänar systemet och förändras vid behov.
Jennische menar att demokratirörelsen på Kuba genom sin växande pluralism och inkluderande anda drar undan mattan för fortsatt kontroll av medborgarna. Han tycker sig se tendenser till urholkning av den totalitära makten och menar att massarresteringarna under svarta våren 2003 är ett erkännande; det finns demokratiaktivism och kontrarevolutionärer som måste tystas.
Regeringens och säkerhetstjänstens arbete syftar till att stävja den oppositionella utvecklingen både i den fysiska och i den virtuella världen, med alltmer misslyckade resultat. Särskilt har man misslyckats att utöva kontroll av människors åsikter och värderingar på det sätt man gjorde innan medborgarna fick tillgång till internet. Allt fler kubaner engagerar sig i småskaliga oppositionella aktioner och allt fler stöttar oppositionen. Om de lyckas få polisen ur huvudet kommer det inte dröja länge innan den totalitära regimen förlorar sin hegemoniska makt. Jennische antyder att utvecklingen ger en föraning av en ny, ljusare kubansk vår.