Foto: Ken Zirkel
USA Hur jämnt var egentligen valet, och varför väljer människor att rösta som de gör? Erik Lakomaa analyserar valresultatet utifrån väljarbeteendemodeller och kampanjstrategier.
Alla, utom de som själva varit inblandade i kampanjerna, antingen direkt eller som påhejare i media, har varit överens om att valet skulle bli oerhört jämnt. Månaderna före valet har det för den som utgått från empiri och insikter om hur väljare fungerar också varit svårt att seriöst säga något annat än att båda kandidaterna, grovt räknat, hade ungefär 50 procents chans att vinna (en prognos som också stämde; när detta skrivs ser det ut som en omfördelning av cirka 300 000 röster (0,2%) i swing states hade gett seger till Romney).
Här bör nämnas att både en tydlig Obamaseger som nu, och en lika tydlig Romneyseger hade varit kompatibel med prognosen om ett jämnt val. En valkampanj från Romneys sida som fungerat i Ohio hade sannolikt också fungerat tillräckligt väl för att han skulle vinna även i Florida, Virginia, Colorado och Iowa. Det betyder samtidigt att 50,1 procents chans att vinna valet inte betyder seger med 270 elektorsröster. Det kan lika gärna bli 303. Eller mer.
Trots jämnheten är en presidentvalskampanj inte någon kamp på jämn spelplan. Den som är sittande har ett oerhört stort övertag redan från början. Man kan säga att en amerikansk president i praktiken väljs på åtta år men har möjlighet att förlora de sista fyra om han missköter sig grovt.
De senaste 100 åren är det endast Hoover, Carter och H W Bush som inte valts till två perioder (Truman, Johnson och Ford räknar jag bort här eftersom de tillträdde presidentämbetet på annat sätt än val, Kennedy och Harding fick aldrig chansen). Samtliga som omvalts, utom Obama, har även ökat sitt väljarstöd den andra perioden.
Det finns flera förklaringar till varför den som redan sitter i Vita Huset har ett så enormt övertag. Även om man inte skall överskatta betydelsen av ekonomiska resurser (de senaste 25 åren var det bara 2008 och 2012 som den med mest pengar vann), har den som kan titulera sig president lättare att få kampanjbidrag. Han har dessutom längre tid på sig att göra det än den som först måste kämpa sig igenom en primärvalskampanj.
Mer betydelsefullt är att den som är president kan styra den mediala agendan på ett helt annat sätt än utmanaren. Allt som en president gör är i princip nyheter.
Vidare kan den sittande i praktiken använda statsapparaten för att driva kampanj, även om det sällan sker på det sätt som beskrivs i filmen Wag the Dog. Det tydligaste exemplet i denna valrörelse var QE3 där centralbanken fick i uppgift att genom att öka penningmängden (tillfälligt) driva upp börskurserna.
Centralt är också att amerikaner generellt sett har större respekt för presidenten, som ju också är statschef, än för utmanaren. Det gör att angrepp på presidenten som person tenderar att leda till bakslag.
Dessa övertag för den sittande leder till att utmanarpartiets främsta kandidater ofta avstår ifrån att ställa upp av rädsla att få förlorarstämpel. Så var det också i år. Republikanernas starkaste kort avvaktade i stället till 2016. Det förstärker övertaget.
Att sittande har en fördel hänger också samman med hur väljare fungerar. Enligt väljarbeteendemodeller (de jag utgår ifrån när jag utformar kampanjstrategier) kan väljare förenklat antas resonera och agera enligt följande:
• Om den styrande uppfattas som acceptabel → Rösta på den du röstade på sist
• Om den styrande inte uppfattas som acceptabel + alternativet uppfattas som acceptabelt → rösta på alternativet
• Om den styrande inte uppfattas som acceptabel + alternativet inte uppfattas som acceptabelt → Rösta på den du röstade på sist
Om väljarna på aggregerad nivå agerar på detta sätt kan den som är vald i princip vara säker på omval om väljarna är nöjda med hans prestation. Endast om väljarna är missnöjda med den sittande kan en utmanare vinna. Men även då vinner sittande om han lyckas definiera utmanaren som oacceptabel.
De övergripande kampanjstrategierna kan samtidigt beskrivas utifrån två dimensioner: Mobilisera den egna basen respektive övertyga osäkra väljare i mitten, samt förändring (”change”) respektive fortsätt på inslagen kurs (”more of the same”). Valet 2004 mellan George W Bush och John Kerry var exempelvis urtypen för ett val där båda kandidaterna försökte mobilisera sina egna anhängare, valet 1992 ett där alla försökte övertyga i mitten.
Obama drev i år en stenhård mobiliseringskampanj. Samtidigt är han den ende sittande president som inte kunna lova ”more of the same”. Mycket av hans politik är impopulär i breda befolkningslager. Det gäller inte bara ObamaCare som de flesta amerikaner vill avskaffa, utan även hans hantering av ekonomin. Romney har samtidigt försökt vinna över mittenväljare, främst independents.
Modellen visar att det är svårt att kombinera övertyga och mobilisera. Budskapet som får den demokratiska basen att storma till valurnorna får samtidigt de flesta independents att känna avsmak. Det samma gäller Romney. De budskap som skall förmå missnöjda Obamaröstande att denna gång välja honom är inte de som gör den republikanska basen entusiastisk.
Studerar man kampanjerna utifrån dessa modeller blir de begripliga på ett helt annat sätt än om man gör det utifrån rapporteringen i media. De förklarar exempelvis den oerhört hårda tonen mot Romney. Eftersom Obama bara kan vinna om väljarna anser att Romney är oacceptabel har Demokraterna drivit en omfattande kampanj mot honom och hans karaktär, där allt från hans bakgrund på Bain Capital till hans deklaration, och de implicita anklagelserna om att han skulle vara omanlig (genom att han äger en dressyrhäst) ingått. Att Obamas andel negativa reklamspotar varit en halv gång större än andelen för Romney är också ett utslag av detta. Detta görs inte av ondska eller illvilja, varje kandidat som satt i Obamas sits skulle driva en sådan kampanj eftersom det är enda chansen att vinna.
Det som är nytt i årets kampanj är att Obama tagit av sig handskarna och använt sig av en kampanjretorik som presidenter normalt sett aldrig skulle begagna sig av. Ett exempel som uppmärksammats var hur han i den tredje debatten sade till Romney angående Irans kärnvapenprogram: ”Samtidigt som vi koordinerade en internationell koalition för att säkerställa att sanktionerna var effektiva, var du fortfarande investerad i ett kinesiskt statligt oljebolag som gjorde affärer med den iranska oljesektorn”. I Washington Post kommenterade Charles Krauthammer detta:
”Det kan inte bli lägre än så. Detta är något man kan förvänta sig i en kommunfullmäktigekampanj. Men endast från utmanaren. En sittande fullmäktigeledamot skulle anse ett sådant personangrepp under sin värdighet.”
I valets slutskede fick Obama även mycket uppmärksamhet för sitt uttalande om att ”rösta är bästa sortens hämnd”. Presidenten skrev också dagen före valet på sitt officiella twitterkonto om Romneys privatekonomi. Det är närmast omöjligt att tänka sig att någon annan president skulle ha kunnat göra något liknande.
Modellerna förklarar också Romneykampanjens strategi. Många amerikaner jag talat med har exempelvis förvånats över att Romney inte angripit Obama för Fast and Furious-skandalen (ett statligt program där man olagligen beväpnade mexikanska knarkkarteller), trots att i princip samtliga som är insatta i frågan menar är en värre skandal än Watergate, eller för de statliga lån, garantier och bidrag som gått till Obama-allierade i energibranschen. För den som inte är insatt i väljarbeteendemodeller framstår det som märkligt att Romney inte svarar den omfattande negativa kampanjen mot honom med samma mynt. Gör man det finner man istället att båda driver den kampanj som givet förutsättningarna är den mest lämpliga.
Eftersom Romney måste övertyga personer som röstade på Obama 2008 att istället stödja honom, kan han inte säga till dem att de var dumma i huvudet som då röstade som de gjorde. Obama framställs istället som någon som man kunde rösta på 2008 men som sedan inte levererat. De mittenväljare som skall övertygas vill inte höra att den de stödde förra valet är korrupt eller olämplig för ämbetet.
Slutsatsen man kan dra är att 2012 var ett val som både kampanj- och resultatmässigt var så nära skolboken man kan komma. Båda kandidaterna följde till punkt och pricka, och utan några grova misstag, de kampanjstrategier som för dem var mest ändamålsenliga. Resultatet blev – som vanligt – att den sittande omvaldes.
