DEBATT Försvarsmakten står på randen till systemkollaps. Ett administrativt monster har växt fram där. Det är därför inte förvånande att incidentberedskapen inte fungerar, skriver Erik Lindmark.
Att incidentroten står kvar på marken när ryskt stridsflyg övar anflygning mot svenskt territorium förvånar inte. Kanske var det någon brist i PRIO, försvarsmaktens ekonomiledningssystem, som gjorde att reservdelar saknades eller så gick det helt enkelt inte att redovisa arbetstiden på ett avtalsriktigt sätt för flygförarna, eller var all personal helt enkelt ledig?
Det är den verklighet som vi ställs inför och också den förutsättning vilken dikterar villkoren för den svenska försvarsmaktens verksamhet i dag – ett administrativt monster med bristande lojalitet hos många anställda i fråga om att göra sitt bästa.
Den svenska försvarsmakten står på randen till systemkollaps. Den organisation som var en verklighet under kalla kriget saknas idag i den bemärkelsen att det som står till buds endast är de lappade och lagade resterna av ett försvar på 800 000 man. Istället för att hantera dessa brister och ökade slitningar, vilka följt av en lång rad års neddragningar, har man valt att ständigt försöka anpassa kostymen utan att analysera varför eller hur.
Det säger sig själv att en kostym vilken hanterats på detta sätt nog skulle te sig rätt lustig: ena ärmen 15 cm kortare än den andra, större delen av ryggstycket saknas liksom att byxorna bättre skulle passa en skolgosse vid 1910-talets slut. Och inte verkar det blir bättre. Så sent som för någon vecka sedan lyftes det fram att Försvarsmakten behöver reducera ytterligare 500 befattningar fram till årsskiftet. Det är i och för sig inte så svårt; ålderstrukturen är fördelaktig med stora pensionsavgångar liksom att antalet vakanser är rätt betydande inom organisationen.
Problemet är dock att ingen vill ta helhetsansvaret och göra en genomgripande analys av hur organisationen bör förvaltas och utvecklas i ett strategiskt perspektiv. Chefer på alla nivåer duckar för frågorna och istället använder man sig av den enklaste av lösningar: dra in vakanser och besätt inte de tjänster vilka har pensionsavgångar. Hoppsan, där försvann visst den kvarvarande delen av kostymärmen.
Det finns ingen organisation vilken skulle klara sig under någon längre period under sådana förutsättningar. Därför står vi där vi gör idag. Organisationens behov och utveckling har negligerats p.g.a. enskilda särintressen samtidigt som man försökt forma organisationen efter ett modernt företag. Det senare är inget som en statlig verksamhet lätt anpassas till, särskilt inte om det sker parallellt med att man helt skall förändra personalförsörjningssystemet.
System PRIO, en administrativ mardröm, har fått den redan tidigare snåriga administrationen att blir än värre. I kombination med en centralisering av personalfunktionen till ett s.k. HR Centrum har det blivit fullständig katastrof. Den administrativa bördan och tvetydigheterna i systemet innebär att även en vanlig handläggare/stabsofficer lägger uppåt tio timmar i veckan på den egna administrationen.
Att man därutöver skapat en högkvartersstruktur vilken skapar eget arbete har inte varit en förmildrande omständighet. Att tro att införandet av PRIO-systemet skall resultera i en förbättrad ekonomiuppföljning är säkerligen realistiskt – på femton års sikt! Det bör också vara fullständigt naturligt att starkt ifrågasätta varför det i dag krävs ett 10-tal staber för att leda verksamheten på taktisk nivå. Lägg därtill de fyra staberna på strategisk-operativ nivå och kaoset är fullständigt.
Om vi någonsin skall komma tillrätta med den nuvarande situationen måste chefer på alla nivåer ta sitt ansvar för att driva verksamheten framåt och sätta det dagliga arbetet i ett strategiskt perspektiv. Varje enskild medarbetare måste kunna visa en förståelse för vad uppgiften är liksom syftet.
Den insikten saknas sannolikt hos huvuddelen av organisationens personal i dag – avsaknaden av en tydlighet på strategisk nivå är lika tydlig på nationell som internationell nivå. I dagsläget finns inte längre någon reell försvarsverksamhet utan endast mer eller mindre kvalificerad övningsverksamhet. Men just därför kanske det ändå skulle vara en lägsta skamgräns att kunna skicka upp en incidentrote – även om det är långfredag…