En efter en kommer de. Insikterna. Erkännandena. Och avbönerna.
Det handlar om personer som på ett eller annat sätt varit engagerade i biståndet och Afrika, som med rosiga, solidariska drömmar om att stimulera utveckling i fattiga länder med överföringar av resurser klarsynt tillstår: ”Jag hade fel. Biståndet fungerar inte.”
Bland dessa personer kan nämnas de forna Världsbankstjänstemännen Robert Calderisi med boken The trouble with Africa: why foreign isn’t working och William Easterly som blev en världsstjärna med Den vite mannens börda.
Även journalister har genomgått en liknande förvandling. Här finns bland andra Linda Polman som i Kriskaravanen visar på biståndsindustrins cynism och egenintresse och amerikanskan Nina Munk som i The Idealist sågar den berömde ekonomen Jeffrey Sachs och hans millenniebyar.
Till denna skara ansluter sig nu SVT:s korrespondent i Afrika, Erika Bjerström. I den färska boken Det nya Afrika förmedlar hon sin bild av biståndet till kontinenten så här:
”Hela det här kapitlet skulle egentligen kunna sammanfattas med några meningar, som yttrades av näringslivschefen Ali Mufuruki i Tanzania: ’Vad är det med er? Biståndet fungerar ju inte, ser ni inte det? Det bidrar bara till inlärd hjälplöshet. Fortsätter ni ändå för att det får er att må bra?’”
Som så många andra journalister hade Bjerström inställningen att hon med sin rapportering skulle å ena sidan ge stöd till biståndet genom att berätta om alla fina projekt och å den andra avslöja skandaler, eftersom det är stötande när pengar stjäls från de allra utsattaste. Att hela apparaten skulle vara en enda stor skandal som möjligen skadar världens fattiga föresvävade henne inte.
Tills hon började gräva i frågan. För i samband med researchen inför en stor reportageserie fick Bjerström en chock av hur svårt det var att visa på biståndets nytta. Och nu – efter att ha tagit till sig forskningen som visar på ”utvecklingssamarbetets” negativa effekter – är hon skeptisk. Biståndet kan exempelvis undergräva demokratisering och försvagar incitamenten hos makthavarna att bygga upp en egen skattebas. ”Idag är alla eniga om att biståndet inte förmått bidra till den snabba utveckling man hoppats på i de fattigaste länderna, skriver hon.
Bjerström är vidare kritisk mot ideologiseringen, att biståndet mer handlar om vad som är på agendan i Sverige och i andra rika länder än om vilka behov som finns i fattiga länder: ”Det finns starka argument för att västvärlden bör upphöra med att betrakta de afrikanska länderna som projektionsytor för sina egna teorier om det ideala samhället.”
Trots alla internationella böcker har det i många år varit ensamt på den svenska biståndskritiska barrikaden. Ofta har det känts som att jag ropar ut i ett tomt hål, att argument, fakta och forskning försvinner i ett vakuum där ingen har intresse av att de får fotfäste. Därför blir jag mycket glad av att läsa Bjerström. Det finns åtminstone en person till som har intresse, kan läsa innantill och är tillräckligt obunden och intellektuellt hederlig för att dra rimliga slutsatser av informationen.
Nu handlar Det nya Afrika inte enbart – eller ens främst – om bistånd, utan om hur världens fattigaste kontinent håller på att förvandlas, i mycket snabb takt. Globalisering och inrikes reformer gör att även länder i Afrika nu har möjlighet att haka på det enorma välståndståg som tuffar runt vår klot. 17 starka lejonekonomier (lägg uttrycket på minnet) leder utvecklingen. Under 00-talet ökade internetanvändningen på kontinenten med över 2500 procent.
När Bjerström skulle göra ett snyft- och misärreportage enligt standardmallen om massajkvinnor i Kenya försökte hon hitta vinkeln. Men när kvinnan som stod där i sina traditionella kläder och tillverkade smycken berättade att hon exporterar varorna till Frankrike och att hon flyger dit själv blev Bjerström tvungen att ändra sin story. En massajkvinna i de hippa parisiska Marais-kvarteren sabbade liksom upplägget.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Biståndsindustrin verkar förgrymmad över att Bjerström berättar hur bra det går för Afrika. En chef för en biståndsorganisation ringde och sa att hon förstör, eftersom folk inte kommer att vilja ge några pengar när de sett hennes reportage.
Bjerström är också kritisk mot media, som upprätthåller bilden av Afrika som en kontinent med enbart fattigdom, krig och diktatur. Hon menar att det är en av orsakerna till okunskapen om kontinenten.
Denna okunskap märks bland annat i uppgiften att en av tre europeiska ungdomar tror att Afrika är ett land. Men faktum är att kontinenten är gigantisk, ungefär som Kina, Indien, Västeuropa och USA tillsammans. I Afrika finns alltifrån Botswana som klassas som ett högt medelinkomstland till Demokratiska republiken Kongo som är ett av världens minst utvecklade länder. Skillnaden mellan Botswana och Kongo är mycket större än mellan Botswana och Sverige.
Bjerström har funnit en fin balans i sitt berättande och beskriver utvecklingen utan att teckna den i allt för rosenrött skimmer. Hon noterar exempelvis att parlamentsledamöterna i Nigeria, där två av tre invånare lever på mindre än 1,25 dollar om dagen, har gett sig själva en lön som är högre än president Obamas. Trots framstegen har 85 procent av Afrikas befolkning aldrig suttit i ett flygplan. 60 procent jobbar fortfarande inom jordbruket. Och den så omtalade framväxande medelklassen är knappast medelklass på det sätt som vi definierar begreppet. I stället har de kanske råd med kylskåp eller tvättmaskin, men knappast med både och.
Även om det finns en del invändningar att göra i sak mot boken var det några små faktafel som irriterade mig mest. Nigerias huvudstad heter inte Lagos (utan Abuja), Sverige har inte betyget 2 i Freedom House index (utan 1), Afrikas samlade BNP var knappast lägre 2008 än 1978 (även om BNP per capita möjligen var det, men eftersom befolkningen mer än fördubblats sedan dess hade samma BNP inneburit mer än en halvering av att levnadsstandarden) och antalet extremt fattiga i Afrika är inte 390 miljoner (utan 414 miljoner enbart i Afrika söder om Sahara, i alla fall enligt Världsbanken). Här hade en faktagranskare kunnat göra ett bättre jobb.
Som helhet är Det nya Afrika dock en nyttig och välskriven bok som sätter en del föreställningar om Afrika (och bistånd) på ända. Inte minst bör människor som är engagerade i fattigdomsfrågor läsa den. Och kanske komma till insikt, möjligen erkänna att de har haft fel och även göra avbön. Det vore välkommet.