Det finns i princip fyra lösningsmöjligheter för den grekiska tragedin. (Foto från Dionysosteatern i Aten)
GREKLAND Eurokrisen är inte över utan har förvärrats. Det finns i princip fyra möjligheter för ett land som Grekland att komma tillrätta med sina ekonomiska problem. Erik Lakomaa skriver om skattevägen, besparingsvägen, bidragsvägen och tillväxtvägen.
Det är tydligt att Greklands problem är stora. Sedan krisens början 2008 har Greklands statsskuld ökat från 113 till 177 procent av BNP. Tillväxten har varit kraftigt negativ och nominell BNP har krympt från 233 miljarder Euro 2008, till 195 miljarder Euro 2012: minus 17 procent.
Utvecklingen ser ut att fortsätta nedåt. Prognosen för 2013 visar på att BNP faller till 185 miljarder euro, vilket skulle innebära att den grekiska ekonomin krympt med mer än en femtedel på fem år. Samtidigt väntas statsskulden i år öka till 188 procent av BNP. Detta trots att landet sedan krisens början tagit emot bidrag som med marginal överstiger landets årliga BNP.
Det är inte bara på det statsfinansiella området som det gått katastrofalt utför. Arbetslösheten har under samma period ökat från 7 till 26 procent. Ungdomsarbetslösheten uppgår nu till nästan 60 procent. Det är siffor som bara för några år sedan hade förefallit helt orimliga.
Grekland är inte ensamt. Andra euroländer som Italien, Irland, Spanien, Portugal, Malta och Cypern har liknande, om än ej ännu lika allvarliga problem. Alla länderna har också sina särdrag. Men det övergripande problemet är det samma.
Inom eurozonen har sedan 2008 den gensomsnittliga skuldsättningen ökat från 70 till 93 procent (vilket kan ställas i relation till att stabilitetspaktens regler tillåter maximalt en statsskuld om 60 procent av BNP). Detta är dock inte en naturlag eller ett resultat av den globala finanskrisen. Sverige har exempelvis under samma period minskat sin statsskuld både i absoluta tal och som andel av BNP. Eftersom problemen beror på EMU-systemet måste lösningarna också ta hänsyn till detta.
Att euron skulle leda till kriser var det många som tidigt varnade för; EMU-systemet har inbyggda obalanser och incitamentproblem som stimulerade till en oansvarig ekonomisk politik. Det höjda kostnadsläge som följde med införandet av euron innebar samtidigt en minskad konkurrenskraft på exportmarknaderna (och för den för Grekland viktiga turismen).
Hittills har lösningen på eurokrisen varit att man med återkommande stödpaket försökt att undvika en regelrätt grekisk statsbankrutt. Det har till dags dato kostat skattebetalarna i euroländerna cirka 3000 miljarder kronor (till detta kommer stödpaket till andra EMU-länder). Hade Sverige varit med hade vår andel varit cirka 87 miljarder kronor. Den förda politiken har förvisso varit framgångrik såtillvida att Grekland lyckats undvika en formell betalningsinställelse, men samtidigt har de ekonomiska problemen snarare förvärrats.
Det finns i princip fyra möjligheter för ett land som Grekland att komma tillrätta med sina ekonomiska problem. Skattevägen, besparingsvägen, bidragsvägen och tillväxtvägen.
Skattevägen: att komma till rätta med underskotten genom att höja skatterna så att dessa motsvarar de offentliga utgifterna (och räntorna på statslånen), är enligt de flesta bedömare stängd. Grekland skulle då riskera att hamna i vad man brukar kalla en skuld-skattespiral, där höjda skatter för att betala statsskuldsräntor leder till minskad tillväxt och driver kapital ur landet. Det i sin tur leder till minskade skatteintäkter, vilket kräver ännu högre skatter och så vidare.
Besparingsvägen: att genom minskningar av statsutgifterna få ekonomin i balans, är även den sannolikt stängd. En stor del av de grekiska statsutgifterna utgörs av räntor på lånen. Det innebär att det finns gränser för hur stora besparingar som kan göras. Hade man försökt sig på besparingsvägen för två och ett halvt år sedan, inför det första bidragspaketet, hade det exempelvis krävt lönesänkningar för offentliganställda med storleksordningen 40 procent. Idag, när krisen fått fortgå ytterligare, skulle det krävas ännu större lönesänkningar. Den som sett de strejker och kravaller som följt även på mycket små förändringar inom grekisk offentlig sektor inser hur politiskt svårt det skulle vara att få igenom lönesänkningar som skulle medföra att hundratusentals personer sannolikt inte kommer att ha råd att bo kvar i sina hem. Besparingar av den magnituden skulle sannolikt också påverka arbetskraftutbudet i Grekland och därmed ytterligare försvåra en återhämtning.
Bidragsvägen: att någon står för underskotten i den grekiska statsbudgeten och betalar landet skulder, är den i dagsläget kanske mest sannolika. Greklands ekonomi är så liten att det är teoretiskt möjligt att låta tyska, holländska, och kanske svenska, skattebetalare stå inte bara för sina egna utan även för de grekiska statsutgifterna. Bidragsvägen innebär emellertid att incitamenten för de grekiska väljarna att välja strukturreformer försvinner.
En sanering av den grekiska ekonomin riskerar därför sannolikt att utebli och landet skulle bli en permanent bidragsklient försörjd av de länder som skött sin ekonomi. För att bidragsvägen ska vara hållbar krävs emellertid att Grekland inte får sällskap av andra EMU-länder över stupet. En permanent bailout av Grekland skulle dock i praktiken garantera att andra EMU-länder, Italien, Spanien, Portugal, Italien, Malta och Cypern, följde efter. En tydligare signal om att det lönar sig att missköta sin ekonomi går inte att sända ut. En bidragsunion måste därför åtföljas av att man flyttar bort makten över den ekonomiska politiken från medlemsländerna och deras väljare. Problemet med denna väg är att det inte finns något som helst stöd hos medborgarna i EU-länderna för en sådan politik (varken för permanent bailout av Grekland eller bidragsunion med centraliserad ekonomisk politik) och en sådan lösning skulle därför införas med andra medel än demokratiska.
Tillväxtvägen: innebärande att Grekland lämnade euron, återinförde drachmen och inrättade en egen självständig centralbank, hade varit given om det bara handlat om ekonomi. Greklands problem är, precis som Sveriges var 1992, på kort sikt huvudsakligen är valutaberoende. Den felvärderade valutan får i praktiken samma effekt som en straffskatt på export (och turism). Om vi antar att en återinförd drachma skulle falla med 50 procent mot euron innebär det att grekiska företag och arbetare idag måste vara 50 procent mer produktiva än tyska för att de ska kunna konkurrera på exportmarknaderna. Vi vet att så inte är fallet.
Om Grekland fick en marknadsvärderad valuta skulle en hel del av problemen försvinna – och de skulle också få tid att åtgärda sina strukturella problem. Att göra strukturförändringar är lättare om landet samtidigt har hög tillväxt. Det visar inte minst de svenska erfarenheterna från 1990-talet. Den lösningen skulle också gynna de andra EMU-länderna som därmed skulle slippa lägga pengar på att rädda Grekland. Dessutom skulle risken för att behöva lösa ut andra länder reduceras kraftigt. En valutaunion fungerar också bättre om medlemmarna är färre, mer lika varandra och har starkare ekonomier.
Politiska skäl gör dock denna ekonomiskt uppenbara lösning mindre sannolik. Att låta Grekland utträda skulle nämligen innebära en enorm prestigeförlust för EU och det skulle också signalera att det var möjligt att gå ur EMU. Det senare skulle sannolikt medföra att fler länder på sikt kom att lämna valutaunionen.
Portugal är sannolikt det land, näst Grekland, som skulle tjäna mest på ett snart utträde. Valutaunionen – liksom i princip alla EU-projekt – bygger dock på principen om irreversibilitet. Om länder tilläts lämna de delar av samarbetet som de inte gillar skulle det vara ett grundskott mot hela EU-projektet. Därför kan vi vara tämligen säkra på att de drivande EU-länderna kommer att vara villiga gå med på stora uppoffringar för att förhindra att Grekland lämnar valutaunionen. Det är därför Angela Merkel förefaller vara villig att fortsätta med stödpaketen, ända tills den siste tyske skattebetalarens sista eurocent är förbrukad.
