Inte rätt att EU tvångsmässigt flaggar för nya regler om mediefrihet, trots att vissa länder redan har fungerande system.
STRASBOURG Problem med mediefriheten uppstår när det föreslås att alla EU-stater ska åläggas nya regler, oavsett om vissa länders egna system fungerar väl. Den svenska mediefriheten bör inte ersättas av någon slags europeisk norm, skriver Mats Johansson.
Mediefriheten i Europa kan tas för självklar, men är det inte. Som rapportör till Europarådet presenterade jag i förra veckan en översikt av läget i de 47 medlemsstaterna som visar att det finns anledning att genom internationell belysning och opinionsbildning förhindra fortsatta steg åt fel håll i minst ett halvdussin medlemsländer, när det gäller mediernas oberoende och yttrandefriheten i stort.
Även EU-kommissionen har vaknat. Trots att EU saknar egentlig fördragsgrund för agerande, i form av delegering från medlemsländerna på detta område, har en rapport just presenterats av en så kallad högnivågrupp under ledning av Lettlands förra president, Vaira Vike-Freiberga: ”A free and pluralistic media to sustain European democracy”.
Det är inget fel på ambitionen att försvara mediefriheten. Problemet är rekommendationerna, som alltid när politiker frestas att överskrida den tunna linjen mellan kritik mot medierna och regleringar av dem. I många EU-länder finns självreglerande system av svensk modell, som utgår från att aktörerna i första hand förmår att granska och rätta sig själva i enlighet med uppställda och brett respekterade normer. I andra hand kan förfördelade gå vidare med hjälp av staten (JK) eller på egen hand för att i domstol söka rättvisa, i enlighet med de grundlagar (TF, YGL) som i en lång svensk yttrandefrihetstradition tjänat oss väl.
Problemet uppstår när EU-tänkarna nu föreslår att alla EU-stater ska åläggas nya regler, oavsett om vissa länders egna system fungerar väl. Detta är inte förenligt med subsidiaritetens grundregel, att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå, närmast medborgarna. En helt annan sak är att EU-länder som saknar regler till skydd för både medier och medborgare kan behöva granskas för att ansluta sig till den europeiska ”grundlagen” på området, Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som formulerar den gemensamma grunden för demokratiska spelregler i vår del av världen.
Av de 30 rekommendationer som gruppen lagt fram är vissa självklara, andra dubiösa. Portaltanken är att EU för att garantera medlemsstaternas medborgare full rörelsefrihet också har kompetens att försvara mediefriheten. Men av detta följer inte att EU också ska ha rätt att införa nya överstatliga regleringar av den typ som föreslås i dokumentet.
Det exempel som lyfts fram som legitimerande är utvecklingen efter Internets genombrott. För att mediemarknadens gränsöverskridanden inte ska störas föreslår rapportörerna ett ”minimum” av harmoniserande regler gällande sådant som förtal och dataskydd. Förvisso svämmar Internet över av förtal som genom mediets natur sprids över gränserna, per definition. Och piratkopieringen av upphovsskyddade verk är en internationell kriminalitet som måste bekämpas genom övernationell samverkan på sätt som sker.
Vidare vill förslagsställarna öka konkurrensen och minska ägandekoncentrationen i medierna, vilket kan tyckas lovvärt, men det är knappast en uppgift för kommissionen att övertrumfa nationella myndigheter, så länge etableringsfriheten upprätthålls och utländska aktörer inte kan påvisa diskriminering i ett medlemsland.
Mediekunskap i skolan och bättre EU-bevakning i medierna – tja, Bryssel lär knappast kunna påverka dessa ämnen. Närmare kärnan ligger ett annat krav, att mediefrihet ska ingå i bedömningen av förutsättningar för medlemskap och att EU ska ställa krav på denna frihet i samband med handelsavtal och biståndsprojekt. Det skulle emellertid leda till omedelbar förstämning i bilaterala sammanhang och kommer därför inte att bli verklighet.
Större realism ligger förhoppningsvis i propån att inrätta en monitorfunktion, en European fundamental rights agency som kunde genomlysa medlemsländerna och rapportera till EU-parlamentet om brister och övergrepp. Problemet är att detta redan finns, i form av Europarådets monitoring och parlamentarikerrapporter, som dessutom täcker 47 medlemsstater mot unionens 27. Att införa dubbelarbete, som dessutom skulle försvaga befintliga organ, lär förmodligen inte behaga ekonomiskt trängda regeringar i EU-kretsen.
Detsamma gäller nog också idén om att finansiera akademisk forskning om medieutvecklingen som redan torde finnas på kartan i många medlemsländer, liksom behovet av EU-stipendier till kvalitetsjournalistik, eller krav på statlig finansiering av medier som inte klarar sig på marknadsfinansiering.
Det mest kontroversiella förslaget rör rekommendationen att alla EU-länder ska tvingas införa statliga medieråd med befogenheter att ingripa mot medierna för att försvara deras frihet. Det kan tyckas som en motsättning, och är det. Visserligen sägs att råden ska vara ”oberoende med politisk och kulturell balans, samt social bredd”, men själva utgångspunkten är fel i grunden; att utrusta sådana politiska organ, utanför domstolssystemet, med domstolsliknande befogenheter som utdömande av böter, rättelser, indragning av ”journalistisk status”. Och givetvis vill man att dessa råd ska vara underställda EU-kommissionen, så att denna kan garantera att ”europeiska värden” tillämpas.
Tanken svindlar; att den svenska mediefriheten, reglerad i två grundlagar och främst tillämpad via självsanerande organ, skulle ersättas av någon slags europeisk norm, påverkad av för oss främmande rättstraditioner och erfarenheter från bland annat tidigare diktaturer i syd och öst. Tack, men nej tack.
Mats Johansson är Europarådets medierapportör. Hans rapport finns här: The state of media freedom in Europe
