Få bedömare lyckades tippa det holländska valresultatet. Såväl Geert Wilders som socialisterna gjorde svaga resultat Foto: Lya Cattel
MATS JOHANSSON Det är inte mycket som går rätt i vår världsdels politik just nu. Veckans mest felkalibrerade utspel måste vara kommissionsordföranden Barrosos plädering i onsdags inför EU-parlamentet för en federation med gemensam skattepolitik och bankunion.
Den arme mannen påminner om Ludvig XVI i Versailles som hösten 1789 inte förstod varför pöbeln väsnades så utanför hans slott; EU har just visat att det ”gemensamma” i Europa mest består av skulder och deras fördelning, inte av frihetliga värden och principer och respekt för de regelverk som överenskommits. Och så vill Barroso ha mer av detta ”gemensamma”. Han är uppenbarligen bortom all räddning.
Sällan har kulturklyftan mellan nord och syd tydliggjorts som under den ännu icke lösta eurokrisen. Det blir allt tydligare att vi inte är där, i unionen, av samma skäl. Det är en känsla som i mitt fall blossar upp varje gång jag deltar i Europarådets sessioner i Strasbourg och ska diskutera yttrandefrihet med turkar, ungrare och ryssar, i det som skulle vara den europeiska demokratins hjärta – försvarshögkvarteret för Europakonventionens deklaration om mänskliga rättigheter.
Några ljus i mörkret tändes i alla fall i Holland. Sällan har så många haft så fel om så mycket som när medierna och opinionsinstituten förutspådde att parlamentsvalet förra veckan skulle bli extremisternas triumf.
Polarisering väntade, med framgångar för såväl Geert Wilders kamp mot islam som gamla maoister som kallar sig socialister. Istället visade sig holländarna föredra de gamla ledarpartierna i respektive block: moderaternas systerparti VVD under Mark Rutte fick tio nya mandat (41 av 150) och blev störst, medan Diederik Samsoms socialdemokratiska PvdA gick nästan lika bra (39 mandat, +9). Småpartier i mitten tog hem dubbelt så många mandat som vardera extremistpartiet.
På den positiva sidan den gångna veckan ska också noteras ett oväntat skarpt framträdande av Catherine Ashton, EU:s höge representant för utrikes ärenden som sällan lämnar annat än en skugga efter sig i offentliga sammanhang. EU:s nya utrikestjänst har överhuvudtaget haft det trögt i inledningen och knappast motsvarat alltför högt ställda förväntningar på att ge Europa en ”gemensam” röst i utrikespolitiken; någon sådan enighet finns inte, allra minst när det gäller Ashtons ämne för ett tal i tisdags inför EU-parlamentet: Ryssland under Putin.
Bortsett från den diplomatiska fraseologin hann hon få sagt att allt inte står rätt till i den ryska federationen. Tidigare förhoppningar om framsteg i dialogen är nu borta och efter Putins återtagande av makten har situationen för civilsamhället i Ryssland förvärrats: ”Istället för stärkt skydd för grundläggande rättigheter och friheter har vi sett en rad åtgärder riktade mot dem i syfte att inskränka den politiska aktiviteten.” Hon fann dessa kontraproduktiva, i strid med Rysslands behov av modernisering, och utlovade fortsatt stöd till de ryska organisationer som skulle kunna bidra till en mer demokratisk utveckling.
Att på detta sätt direkt utmana Putins dekret om att sådana grupper är ”agenter” för främmande makt och kan straffas hårt för tagande av utländskt stöd får betecknas som ovanligt i EU-sammanhang. Där dominerar normalt franskt intresse av vapenförsäljning och tyskt intresse av energiråvaror, inklusive bilaterala relationer med Moskva av Berlusconi-typ.
Än mer anmärkningsvärt är att EU:s högsta talesperson på området namnger ryska dissidenter som den fängslade gruppen Pussy Riot, oppositionsledaren Alexej Navalny och den mördade affärsadvokaten Sergej Magnitskij. Slutsatsen skäms inte för sig: ”De senaste åtgärderna styr landet i fel riktning, och förspiller möjligheterna till effektiv modernisering och demokratisk utveckling i linje med det politiska uppvaknandet hos en ny medelklass.”
Tydligare än så kan det knappast sägas. Det är bra att det sägs också från högsta EU-håll. En demokratisk syn på Putins odemokratiska Ryssland är något vi kan ha ”gemensamt”.
PS. Plus även för Finlands försvarsminister Carl Haglund i intervju med SvD:s Claes Arvidsson, och den norska upprustningen som militärhistorikern Lars Gyllenhaal bloggar om.
